Vem skriver böcker om bandy? Vem kan skriva om denna särpräglade sport utan att fastna i nostalgiska klichéer om ettförsvinnande folkhem, långt från de solgnistrande isar där grabbarna från Bruket täljde sina egna klubbor av eneträ, lindade snören på korkbollar, sänkte dem i rödfärg och dansade kring de röda nystanen?
Vem kan skriva om bandy utan att berätta om sportens framväxt i små brukssamhällena runt om i landet? Hur kan man förklara att sporten mot alla odds lever vidare i hallar, i skydd från snö och regn och isande vindar och med en envis vision om ett eget folkligt spel med snabbhet, elegans,kombinationer, ett spel som inte störs av reklamavbrott och ”powerbreaks” och där de modiga hörnrusen står som symbolerför viljan att övervinna skräck och smärta?
Vem skriver om detta? Jag är en av dem som försökt genom åren, men jag har inte skrivit om bandy som Nils Håkansson gör i sin roman Bandy Futura (Nirstedt / litteratur). Bara en sådan sak, som att skriva en roman om bandy, dessutom lika självklart egensinnig som sporten är självklart egensinnig.
Grundstoryn är enkel. Den tämligen misslyckade, snart medelålders dokumentärfilmaren Sanna får i uppdrag av en omåttligt rik och bandyintresserad familj med rötter i västmanländsk bruksmiljö att göra en dokumentärfilm om bandy.
Pengar finns i stiftelsen Bandy Futura som styrs av far och dotter. Fadern lever i en nostalgisk drömvärld med Snoddas som husgud och vill göra en film om det försvinnande Bandysverige. Dottern har en annan vision, hon vill se en film som propagerar för en modern framtida sport med drag av den kommersiella ishockeyn.
Nils Håkansson låter Sanna resa runt i bandyvärlden. Hon hamnar till och med i Krasnojarsk långt borta i Sibirien där hon träffar en farbror som bodde i Uppsala på nittiotalet och som påminner om Sergej Lomanov den äldre. Jag väntade mig nästan att Håkansson skulle skriva in Hans Elis Johansson i handlingen, han som var Sverige första bandyproffs där borta i Krasnojarsk.
Det gör han inte, och tur var väl det.
Hemma i Sverige reser Sanna till synes planlöst mellan olika bandyfästen. Ofta gör hon det tillsammans med ett gäng bandykufar som tar henne med till de mest osannolika ställen. De samsas i en bucklig och utrangerad färdtjänstbuss, likt en sentida version av den psykedeliskt målade buss som författaren Ken Kesey och hans Merry Pranksters körde runt med i USA på sextiotalet, en resa som skildrades av Tom Wolfe i dokumentärromanen Trippen.
Nils Håkanssons bandynördar trippar mest på pilsner och utspädd Trocadero som förgyller deras besök vid de otaliga isbanor dit folk söker sig när mörkret sänker sig för ”att delta i en besynnerlig kulthandling i vilken prästerskapet dansade runt på skridskor och viftade med krökta pinnar medan menigheten tittade på och förde oväsen”.
Håkansson skriver kärleksfullt om alla obetalda ledare som står i regn och rusk och plockar sarg, som sitter uppe sent på natten för att ta ut lag till helgens cupmatcher så att alla blir nöjda, han skriver om alla de som ser till att bandy fortfarande är livet.
Det blir extra läsvärt för oss västeråsare när Håkansson förlägger inledningskapitlet till Sjöaremossens exotiska isrektangel i skogen utanför halländska Frillesås, där favoriterna från Västerås Sportklubb sensationellt tappar poäng.
Lika lokalpatriotiskt överraskande är det när premiären på Sannas film förläggs till en biograf i en ”gammal industrilokal i Västerås”, med omisskännliga drag av Elektra.
Bland de inbjudna premiärlejonen finns ett dussin vithåriga vänner till den forna bruksägaren och ”en och annan bortkommen gammal stjärnspelare med darrig underkäke och en sportjournalist som var stekhet på nittiotalet”.
Jag sträckläste för att se hur det gick, ta det lugnt, inga spoilers här inte. På läsvägen hastade jag förbi en inkilad Romeo och Julia-historia som, trots ambitionen att berätta om klass och social struktur, kändes lika ospännande som en andra halvlek när VSK tagit ledningen med åtta mål i den första.
Jag ska inte hänga upp mig på det. Spelet och målen i den första halvleken räckte gott och väl. Bandy Futura är den bästa roman om bandy jag läst. Det säger i och för sig inte så mycket. Bra böcker om bandy är ganska få.
För 25 år sedan skrev jag en bok med den i mångas tycke märkliga titeln Om bandy vore livet. Litteraturvetaren Staffan Bergsten konstaterade att om så vore fallet så skulle han ta livet av sig bums.
Boken blev trots det en hygglig framgång, i alla fall bland läsare som gillade sporten. Jag fick till och med beröm i SVT av Magnus Utvik som regelbundet pratade om nyutkomman böcker i början av 2000-talet. Han delade ut små symboler av läsfåtöljer som betyg. Om jag minns rätt fick Om bandy vore livet fyra av fem fåtöljer, medan en bok av Henning Mankell bara fick tre i samma program.
Det är jag fortfarande omåttligt stolt över.
Nå, Om bandy vore livet handlade alltså om bandy och om livet. Jag skrev om mina äventyr i den lilla men ändå så stora bandyvärdeln. Jag skrev om mutor i Archangelsk, om Hans Elis Johansson i Sibirien, om VSK på Rocklunda, om pappa som envisades att ha pjäxor på bandy trots att han alltid frös om fötterna i dom.
Jag intervjuar Hans Elis Johansson vid infarten till Krasnojarsk i Sibirien 1997.Blyertspenna förstås.
Jag skrev om bandyskandaler, om bollar, om isar som sprack i Kazan, om banketter, om bruksorternas betydelse, jag skrev om finska domare som utsattes för mutförsök i Archangelsk inför finalen i turneringen Europacupen 1996, en turnering som inte längre finns.
Kapitlet om mutor piratöversattes förresten till ryska, trycktes upp och delades ut i pressrummet under VM i Archangelsk 2003. Det var då jag fick höra av en rysk journalist att mina uppgifter inte stämde, ”eftersom man aldrig försöker muta domare med så låga summor som tvåtusen dollar…”.
Jag skrev inte bara om skandaler, jag skrev också om något så trivialt som om bandykorv. Under många år kryddade jag mina krönikor i VLT med omdömen om korven på olika arenor, i Sverige och utomlands. Till slut gick jag för långt.
”Hallå där, har du käkat någon korv i dag?”
”Skriver du bara om korv?”
”Skicka den där jäveln ett knippe korvar så han håller käften!”
Det hade börjat en gång på nittiotalet när jag fick för mig att skriva en utförlig analys av hur en riktig bandykorv ska vara funtad. Den ska vara lång och slank och så exakt kokad att den plaskar till när man sätter tänderna i den. Helst ska den första strålen från korvens innandöme slå en parabel i luften. Allra mest perfekt är den korv med en ytspänst som gör att strålen träffar strax under ena ögat.
Korven ska vara kokt med lagerblad och kryddpepparkorn, dock inte för många. Brödet ska vara färskt och helst inte degigt. Brödet får under inga omständigheter vara torrt. Korv med smuligt torrt bröd är ingen bandykorv.
Jag tar bara vanlig senap, gärna normal Slottssenap, inga söta hemlagade grejer som vissa arenor erbjuder som bygdens special, inte heller stark senap som tar bort korvens vattniga och mjälla smak. Ketchup är bara för råa typer som inspirerats av den nordamerikanska kommersialismen. Rostad lök, rå lök, bostongurka, majonnäs och andra tillbehör vill jag inte ens tänka på. Bandykorven ska helst serveras med senapen påstruken. Ingen ska behöva trängas vid ett bord med dinglande klämflaskor för att få senap och ketchup.
Jag drog mig inte för att använda korven som metafor.
”Det blev så tyst att man kunde höra korven koka.”
”Matchen gled dem ur händerna som när man klämmer till hårt om brödet och tappar korven.”
”Något saknades i anfallsspelet. Det var som korv utan senap.”
Några tyckte det var roligt att läsa, andra undrade om jag fått fnatt.
Höjdpunkten i mitt livs korvskrivande inföll under en resa i Ryssland 1996, när jag fick smaka på den postsovjetiska bandykorven. Den såldes av små gummor i hucklen och var riktigt köttig och god. Korven var instoppad i ett runt bröd, som en pirog, och bara yttersta ändan av korven tittade ut.
Det var då, när Svenska bandyförbundets dåvarande ordförande Staffan Söderlund såg den lilla utstickande stumpen som han yttrade de numera klassiska orden:
– Så där brukar den se ut när man badar i Piteälven.
När jag var i Krasnojarsk och hälsade på Hans Johansson långt borta i Sibirien försökte jag vidga det kulinariska perspektivet genom att beskriva innehållet i en rysk bandyportfölj i trettio graders kyla. En gästvänlig liten man i stor vargskinnsmössa öppnade sin portfölj för mig. Där fanns små kryddiga korvar och fläskbitar som bara bestod av fett och svål. Fläsket åts tillsammans med grovt bröd och en picklesliknande gurkröra. Allt sköljdes ned med försvarliga doser len rysk vodka.
Beskrivningen kom aldrig i tryck. Sprit och idrott hör inte ihop, sa man på den tiden. En gång för mycket länge sedan, när Vestmanlands Läns Tidning styrdes i sann nykterhetsvänlig anda, fick sportredaktionen inte publicera bilder på idrottsmän med champagneflaskor efter stora segrar.
Alltså utmanade jag inte ödet med vodkan. Jag höll mig till korven.
När jag fyllde femtio år uppvaktade VSK:s dåvarande bandyordförande Karl-Erik Eckemark med en gåva från klubben. Jag fick ett papper som gav mig fri bandykorv på Rocklunda så länge jag levde. Eftersom min hustru var fackligt engagerad inom Svenska journalistförbundet valde jag att spara presenten som ett minne. Att utnyttja den vore ett brott mot journalistikens etiska regler.
Mitt moraliska beslut underlättades av att VSK började bjuda på gratis och välkokt bandykorv i presshytten. Pauskorven förstärkte Rocklundas rykte som den bästa bandyarenan för arbetande press.
Så en dag tog det roliga slut. Jag insåg med att jag blivit känd som korvgubbe. Jag som drömde om att bli ihågkommen som en av vår tids stora skribenter, som Hemingways och Jolos like.
Droppen var när en kollega på tidningen, som slet med stora och viktiga undersökande reportage, tyckte att han fick dåligt gensvar från läsekretsen.
– Men dig känner dom igen, det är ju du som skriver om korven.
Sedan den dagen skrev jag inte ett ord om bandykorv. I tidningen, alltså. Jag skrev en sista hyllning till bandykorven i boken Om bandy vore livet om hur jag en gång i framtiden med vemod skulle minnas hur fulländat livet var när jag köpte den långa och slanka korven.
Jag skulle minnas, skrev jag, hur jag tog en tugga eller två medan Lillis körde upp och ner på sin kant med skoplösarna fladdrande som elefantöron. Hur läckert det var att se Rosa vagga och vingla och trampa innan han droppade snett bakåt till Pelle Fosshaug som dribblade och exploderade några skär innan han lät bollen dimpa ner på Hasses klubba bråkdelen av en sekund innan den smällde in i bortre burgaveln, inte långt från korvkiosken. Hur klacken exploderade i ett glädjerus på läktaren mot Rocklundaskogen, där träden stod frostiga mot den djupblå natthimlen.
Allt medan halvmånen log sin benvita och trolska bandyleende.
Det där sista gillar jag, det där om månens benvita bandyleende. Sådan poesi är svår att få till inomhus, bland pelarna i ABB Arena Syd. Men vad gör det? Jag längtar inte tillbaka till tiden utomhus. Jag försöker skapa ett romantiskt skimmer av inomhusmatcherna, så gott det går.
I höst har det varit svårt. Ni som sett mig röra mig vet säkert att jag lider av en genetisk muskelsjukdom, som inte blir bättre med tiden, tvärtom. Under hösten har jag utöver drabbats av en ihållande svårförklarlig feber.
Jag hade bara sett en enstaka halvlek under hösten när jag i tisdags, på Trettondagen, kände mig tillräckligt frisk för att med goda vänners hjälp ta mig till Rocklunda och ta mig upp till mina säsongsplatser nära avbytarbänken. Jag uppskattade alla välkomnande nickar.
Det var en genuin upplevelse att se bandy live, att höra bandy live. Det är något helt annat än att streama matcherna på Bandypuls. Inget ont om de sändningarna, livet vore bra mycket tråkigare utan dem.
Men inget går upp mot att uppleva The Real Thing: att se vad som händer utanför bilden, att uppleva spelarnas ansiktsuttryck, att förstå passningarna nästan innan de slås, att på riktigt höra smällen i målburen när Fagerström får träff från frislagscirkeln.
Och månen kan man ju se när man lämnar arenan, om det vill sig väl.
Jag fick en korv också, men jag avstår från att bedöma den. Det finns saker som var bättre förr.
Nu ser jag fram emot kvällens match i Bollnäs, på Bandypuls visserligen. Jag minns sista gången jag var där, när bandyn fortfarande spelades utomhus på Sävstaås. Det var en slutspelsmatch 2020, det var rejält kallt, jag hade kört ensam genom mörka granskogar, hur dum fick man vara?
Det måste ha varit en av de sista matcherna jag såg utomhus. VSK vann, trots att Christoffer Fagerström spelade i Bollnäs brandgula tröja den säsongen.
Månen lyste, eldkorgar brann och kiosken lockade med bandykorv.
