Vem skriver böcker om bandy? Vem kan skriva om denna särpräglade sport utan att fastna i nostalgiska klichéer om ettförsvinnande folkhem, långt från de solgnistrande isar där grabbarna från Bruket täljde sina egna klubbor av eneträ, lindade snören på korkbollar, sänkte dem i rödfärg och dansade kring de röda nystanen?
Vem kan skriva om bandy utan att berätta om sportens framväxt i små brukssamhällena runt om i landet? Hur kan man förklara att sporten mot alla odds lever vidare i hallar, i skydd från snö och regn och isande vindar och med en envis vision om ett eget folkligt spel med snabbhet, elegans,kombinationer, ett spel som inte störs av reklamavbrott och ”powerbreaks” och där de modiga hörnrusen står som symbolerför viljan att övervinna skräck och smärta?
Vem skriver om detta? Jag är en av dem som försökt genom åren, men jag har inte skrivit om bandy som Nils Håkansson gör i sin roman Bandy Futura (Nirstedt / litteratur). Bara en sådan sak, som att skriva en roman om bandy, dessutom lika självklart egensinnig som sporten är självklart egensinnig.
Grundstoryn är enkel. Den tämligen misslyckade, snart medelålders dokumentärfilmaren Sanna får i uppdrag av en omåttligt rik och bandyintresserad familj med rötter i västmanländsk bruksmiljö att göra en dokumentärfilm om bandy.
Pengar finns i stiftelsen Bandy Futura som styrs av far och dotter. Fadern lever i en nostalgisk drömvärld med Snoddas som husgud och vill göra en film om det försvinnande Bandysverige. Dottern har en annan vision, hon vill se en film som propagerar för en modern framtida sport med drag av den kommersiella ishockeyn.
Nils Håkansson låter Sanna resa runt i bandyvärlden. Hon hamnar till och med i Krasnojarsk långt borta i Sibirien där hon träffar en farbror som bodde i Uppsala på nittiotalet och som påminner om Sergej Lomanov den äldre. Jag väntade mig nästan att Håkansson skulle skriva in Hans Elis Johansson i handlingen, han som var Sverige första bandyproffs där borta i Krasnojarsk.
Det gör han inte, och tur var väl det.
Hemma i Sverige reser Sanna till synes planlöst mellan olika bandyfästen. Ofta gör hon det tillsammans med ett gäng bandykufar som tar henne med till de mest osannolika ställen. De samsas i en bucklig och utrangerad färdtjänstbuss, likt en sentida version av den psykedeliskt målade buss som författaren Ken Kesey och hans Merry Pranksters körde runt med i USA på sextiotalet, en resa som skildrades av Tom Wolfe i dokumentärromanen Trippen.
Nils Håkanssons bandynördar trippar mest på pilsner och utspädd Trocadero som förgyller deras besök vid de otaliga isbanor dit folk söker sig när mörkret sänker sig för ”att delta i en besynnerlig kulthandling i vilken prästerskapet dansade runt på skridskor och viftade med krökta pinnar medan menigheten tittade på och förde oväsen”.
Håkansson skriver kärleksfullt om alla obetalda ledare som står i regn och rusk och plockar sarg, som sitter uppe sent på natten för att ta ut lag till helgens cupmatcher så att alla blir nöjda, han skriver om alla de som ser till att bandy fortfarande är livet.
Det blir extra läsvärt för oss västeråsare när Håkansson förlägger inledningskapitlet till Sjöaremossens exotiska isrektangel i skogen utanför halländska Frillesås, där favoriterna från Västerås Sportklubb sensationellt tappar poäng.
Lika lokalpatriotiskt överraskande är det när premiären på Sannas film förläggs till en biograf i en ”gammal industrilokal i Västerås”, med omisskännliga drag av Elektra.
Bland de inbjudna premiärlejonen finns ett dussin vithåriga vänner till den forna bruksägaren och ”en och annan bortkommen gammal stjärnspelare med darrig underkäke och en sportjournalist som var stekhet på nittiotalet”.
Jag sträckläste för att se hur det gick, ta det lugnt, inga spoilers här inte. På läsvägen hastade jag förbi en inkilad Romeo och Julia-historia som, trots ambitionen att berätta om klass och social struktur, kändes lika ospännande som en andra halvlek när VSK tagit ledningen med åtta mål i den första.
Jag ska inte hänga upp mig på det. Spelet och målen i den första halvleken räckte gott och väl. Bandy Futura är den bästa roman om bandy jag läst. Det säger i och för sig inte så mycket. Bra böcker om bandy är ganska få.
De borde vara fler.