Häromdagen berättade jag om sinnessjukhuset mellan gamla lasarettets huvudbyggnad och Stallhagen. Det var en herrgårdsliknande byggnad från 1881 som inte revs förrän 1967.
Idag finns inga spår av detta sinnessjukhus. Knappt någon minns det.
Strax söder om sinnessjukhuset låg en pampig villa, med en magnifik utsikt över Mälaren. Det var Läkarvillan, som inte heller den har lämnat några spår efter sig.
Jag visste inte ens att den fanns innan jag såg ett foto, taget från piren som svänger ut mot kallbadhuset, samma pir som idag går ut mot fyren vid inloppet till Östra hamnen. Man ser lokstallarna och fängelset till höger. Snett bakom fängelset, litet till vänster, syns gamla lasarettet, delvis dolt av grönskan.
Men vad var det för två stora vita hus ännu längre till vänster, mot Stallhagen? Den ena var sinnessjukhuset, den andra, närmast den rykande skorstenen, var den stora och pampiga Läkarvillan.
Där var den!
Så här såg den ut, den idag bortglömda Läkarvillan nedanför gamla lasarettet i Stallhagen. Det var en vacker, närmast romantisk byggnad i sten, i två våningar, med spetsiga gavlar, en indragen veranda med altan ovanpå och med en sluttande trädgård mot söder, ner mot järnvägen och Mälaren.
Villan låg på en kulle med vid utsikt. Den låg nästan exakt där jag bor nu, i ett av de höga husen på Nanna Svartz gata.
Strax bakom Läkarvillan låg sinnessjukhuset, längs Hållgatan, inte långt från stenrundeln med ”Erik XIV:s vandring” och med lasarettet som närmsta granne. Gamla lasarettet står kvar än idag. Av Läkarvillan och av sinnessjukhuset finns inga spår.
Historien började vid landstingets möte 1895. Lasarettet i Stallhagen var snart trettio år gammalt och behövde både renoveras och byggas ut med en länga i öster, mot fängelset till. Senaste tillbyggnaden daterades till 1881 när avdelningen för sinnessjukka uppfördes i den fristående stenbyggnaden i två våningar mot Hållgatan.
Landstinget bestämde att samtidigt uppföra en ståndsmässig bostad för lasarettsläkaren. Fredrik Claréus, han som såg till att lasaretts byggdes 1867, hade fått hålla till godo med en enkel lägenhet en trappa upp. När Claréus dog 1893 lämnade han stort ett tomrum efter sig. Hans efterträdare hann knappt börja på jobbet innan han insjuknade och dog.
Nästa lasarettesläkare hämtades från Stockholm, den trettiofemårige Petrus Lundgren, en godmodig man som med åren blev ett känt namn i staden. Kanske var det löftet från landstinget om en ståndsmässig läkarvilla som fick honom att ta jobbet i Västerås.
Det var ju inte så dumt att få en bostad med nio rum, terrass, badrum med rinnande vatten, en källare och en av stadens finaste utsikter. Landstinget knusslade inte.
Uppdraget att rita Läkarvillan gick till Theodor Dahl i Köping, en ung stjärna på den västmanländska arkitekthimlen. De här åren, i början av 1890-talet, var han både omtalad och hyllad. Han var frenetiskt verksam.
Theodor Dahl var trettiosju år när han ritade Läkarvillan. Han var son till arkitekten Gustaf Dahl i Stockholm som bland annat hade ritat Kungliga biblioteket i Humlegården.
Sonen Theodor sägs ha utbildat sig på Konstakademien, även om det inte finns något om honom i rullorna. Förmodligen lärde han sig jobbet på olika arkitektkontor. Han reste till USA och runt i Europa. Vad han gjorde där är det ingen som riktigt vet.
Han var förlovad med Emma Nilsdotter i Stockholm. Hon arbetade som servitris, enligt vissa uppgifter drev hon ett kafé. Hursomhelst blev hon med barn när Theodor kom hem. Dottern döptes till Tora och placerades i fosterfamilj eftersom föräldrarna levde på olika håll och inte klarade av att ta han om henne.
Tora Dahl blev en framstående författare och har skrivit om sin pappa och om sin uppväxt i en serie självbiografiska böcker, bland dem Fosterbarn (1954) och Långt bort härifrån (1956).
Theodor Dahls slumrande karriär lyfte när stora delar av Köping brann 1889. Innerstaden låg i rykande ruiner. Theodor hade flyttat till Köping för att rita det nya apoteket. Han kom dit i rätt tid, om man så säger. Han fick ett stort ansvar för att rita de hus som skulle sätta sin prägel på det nya Köping.
De flesta i Köping vet vem man talar om när man säger Lyckholmska villan, Tingshuset, Apotekshuset, Metodistkyrkan eller om man pekar på det ena imposanta bostadshuset efter det andra. Theodor Dahl ritade på andra håll också, han var arkitekten bakom tingshusen i Lindesberg och Kolbäck, stationshusen i Kolsva och Uttersberg, det senare ingår i dagens Galleri Astley.
Han hämtade inspiration från alla möjliga stilar och epoker och blandade ornament och utsmyckningar till en fantasifull verklighet, ibland med drag av sagans värld.
Hur orkade han? Allt skedde under några intensiva, för att inte säga febriga år från branden 1889 och fem, sex år framåt.
Dahls rykte hade nått Västerås. När landstinget bestämde sig fört att anlita honom för Läkarvillan hade han signerat flera andra spektakulära ritningar i staden, bland annat en fabrikslokal med trappstegsgavlar, Modellverkstaden, inne i Aseas Mimerkvarter. Han hade förlängt Mälarbanken längs den gata som ännu inte hette Erik Hahrs gata.
1892 ritade Dahl det påkostade och överdekorerade storborgarhus som byggmästaren John Mattsson uppförde på Östra Kyrkogatan 6, där Igors p-hus ligger idag. För den som kan arkitektspråket, jag gör det inte, kan jag berätta att huset var smyckat med risaliter, krenelerade attikor, avtrappade rösten, profilerade lister av olika slag, cirkelrosetter, halvkolonetter med tärningskapitäl, inspirerat av bysantisk och romansk arkitektur, allt enligt den inte helt imponerade landsantikvarien Sven Drakenberg.
Mest uppseendeväckande av alla ritningar var nog ändå den närmast måttlöst dekorerade och sirligt utsmyckade sommarrestaurangen av trä i Stadsparken. Den snickarglada paviljongen stod kvar ända tills den ersattes av sin motsats, ett funktionalistiskt avskalat hus närmare Stora gatan som blev en träffpunkt för den unga musikrörelsen på 1960-talet.
Under de här åren på 1890-talet uppfördes också ett nytt tingshus i Kristinabacken efter ritningar som Theodor Dahl signerade 1895. Huset står kvar idag, jag tror det är det enda av Dahls verk som inte rivits, men jag kan ha fel. Tingshuset känns igen på sina Dahl-typiska branta tak, sina många skorstenar och med ett trapphus som pryds av ett torn och en lustig strut. Tingssalen var av någon anledning mångkantig och vette mot gatan utanför.
Det var som om Theodor Dahl ville ge de fantasilösa människorna i Västmanland något annorlunda att titta på. Det spelade ingen roll om det var romantik, antik, renässans eller nygotik, Theodor Dahl blandade och gav.
Nu var det alltså mitten av 1890-talet, låt oss återvända till Stallhagen och Läkarvillan.
Här är ett par av de fasadritningar till Läkarvillan som finns bevarade i Riksarkivet. Sedan en flygbild från slänten i söder där man ser fasaden med uteplats och balkong.
Theodor Dahl fick aldrig uppleva Läkarvillan i färdigt skick. Han hade, med sina egna ord i den medicinska journalen, blivit galen. ”Det brinner”, skrek han när han togs omhand. Han hade dragit på sig syfilis mer än ett decennium tidigare. Några botemedel fanns inte, antibiotikan var inte uppfunnen och sjukdomens sista stadium var det svåraste och mest tragiska.
Hjärnan drabbades.
Vansinnet hade sakta tagit över under 1896. Den tidigare så hyllade arkitekten hade börjat bete sig konstigt. Han var retlig och paranoid, han fick raseriutbrott, slutade rita hus, började måla och musicera i stället. Enligt flera uppgifter kunde man se honom klättra upp på taken i Köping för att beskåda arkitekturen på sina hus ovanifrån.
Uppenbarligen sattes Dahl under förmyndare eftersom han blev alltmer förvirrad, både orolig och upprymd. Han vårdades några veckor vid årsskiftet på Sabbatsberg för neurosyfilis och behandlades med kvicksilverinjektioner. Metoden gav tillfällig lindring men botade inte, symptomen blev snarare värre.
Trots skrevs Dahl ut och återvände till Köping januari 1897.
I maj gick det inte längre. Han var övertygad om att han blivit galen och evigt fördömd. Han blev till slut så förvirrad att hans läkare fann för gott att skicka honom till sinnessjukhuset i Stallhagen i Västerås i väntan på en permanent plats i Uppsala.
Under tågresan till Västerås var han ”ytterligt vild”. Fyra personer hade fullt sjå att hålla honom stilla. Han skrek högt: ”Nu är det slut!”
Han skrevs in i Stallhagen den 26 maj. Journalen berättar att han inte kunde ligga stilla utan hoppade ur sängen och ”sprang omkring med stirrande blick”. Dagen efter var han ”fullkomligt vild”. Han fick konjak med lugnande medel, sov ibland, åt litet soppa men var rädd för att bli förgiftad av de råttor han tyckte sig se. Hans fötter och ben svullnade.
Allt var mycket tragiskt. Jag har svårt att tro att Theodor Dahl under de här omständigheterna kunde titta ut genom sjukhusets fönster för att se hur det gick med slutfasen av Läkarvillans bygge ett stenkast bort i slänten, där trappstegsgavlarna och skorstenarna murades och där den stora och breda sydfasaden restes. VLT hade besökt abetsplatsen och konstaterat att huset var omgivet av yppiga trädplanteringar och att ”ett naturskönare läge torde få lasarettsläkarbostäder äga”.
Den 3 juni 1897 kom slutet. Theodor Dahl var ”ytterst bråkig”, enligt journalen. Han sprang upp hela tiden och kunde knappt hållas av två man. Han var uppskrämd och tyckte att allting brann.
Eld och brand, var återkommande.
Theodor Dahl dog klockan 8.30 på morgonen.
Tre månader senare, i september 1897, flyttade den nye lasarettsläkaren Petrus Lundgren in i Läkarvillan. Han bodde där till sin död 1923.
Lennart Norrlin, som tog över som lasarettsläkare, bodde troligen också i villan, i alla fall till dess lasarettet och sinnessjukhuset flyttade till det nya lasarettet på Hemdal 1928.
Gamla lasarettet i Stallhagen, och sinnessjukhuset, fungerade som sjukhem till 1977 när verksamheten flyttade till Västra sjukhuset för att ge plats åt landstingets nya kansli och parkering. Sinnessjukhuset och Läkarvillan revs 1967.
Vilka som bodde i Läkarvillan efter 1928 vet jag inte. Någon får gärna berätta det för mig.
Om Theodor Dahl vet vi inte mycket mer än att hans kista fördes med tåg till Köping. Var han begravdes är okänt.
ANDERS LIF