anderslif.se

Min blogg

 

 

 

November 2006

 

 

 

 

Torsdag 30 november

Hur var det nu med bröstsockret i Epa-huset på Stora gatan? Kia Ericson i Sura vet, hon bodde på Slottsgatan 25 (i huset med cykelpumpen, ni vet) på femtiotalet, med utsikt in mot gamla VLT-gården och bort mot Stora gatan. Kia skriver:

 

Varje kväll vinkade vi godnatt till fruktaffären som vi såg från sovrumsfönstret! Den var nog före Epa från Slottsgatan sett. Sen fanns det väl en kaffeaffär också i det kvarteret. Kärnkaffebutiken kanske? Det var nog där du köpte bröstsocker - med tråd i!” Skandiabiografen hade nonstop-matiné varje söndag. Då kunde man titta för 75 öre hela eftermidddagen. Resterande 25 öre av veckopengen gick för min del till Nickel - den mörkröda med vinbärssmak var min favorit.

 

Då mindes jag rätt, det var ingen dröm. Tack, Kia. Nickel förresten? Nja, Nickel var för svårtuggade för oss glupska, som inte bara ville suga på karamellen...

 

Apropå Epa. Min bror mejlade och berättade att pappa lade beslag på brädorna på andra våningen när Epa revs. De plankorna ligger i golvet i gillestugan i det hus våra föräldrar byggde på Silfverstolpes gata. Epas minne trampas på dagligen, men lever.

 

Jag var på Länsmuseet i dag. Tittade på de nyöppnade rummen på andra våningen. Såg mina egna svarta anteckningsböcker i en monter längst in. En del av utställningen Vem är du?

 

Mina anteckningsböcker är utställda i det nyöppnade Länsmuseet. Vad har de där att göra?

 

Litet stolt var jag nog, men mest bedrövad. Här har vi väntat i fem år, eller vad det är, på att museet ska öppna igen. Och vad får vi se? Jo, en utställning om hur folk lever i Köping i dag, med det där tillägget från ”Västeråsprofiler”. Ambitiöst, men knappast historia, och inget som skolbarn eller vetgiriga vuxna längtar till. Den andra utställningen visar Åke V Larssons fantastiska bilder. Enorma bilder. Åke var en underskattad bildkonstnär. Men, hör inte hans verk hemma på Konstmuseet? Borde inte Länsmuseet koncentrera sig på det som en hel småbarnsgeneration har missat: historien!

Ta båten, till exempel. Den härliga gravbåten från Tuna, med benrester på durken, som fått skolklass efter skolklass att gapa av förvåning och nyfikenhet och som fick mina barn att vilja gå tillbaka till Slottet söndagen därpå. Båten ligger faktiskt kvar där i sin monter, men nedsänkt i ett till synes evigt mörker i en sal som museet inte har råd att öppna.

Och Tunaguldet! Vad blev det av guldet? Och silverskatten från Bondtorget som fick vår fantasi att skena. I ett av rummen finns nu ett uppbrutet hål i tegelväggen. Var det inte där skatten låg? Eller minns jag fel? Var finns den i dag? När ska Västmanlands historia återerövra sitt museum?

 

 

Ett hål i väggen i Slottet. Var det här den stora silverskatten låg en gång?

 

 

Onsdag 29 november

Kom över en fin gammal bild i dag. Ernst Blom bakom kameran, förstås. Tiden: gissningsvis 1940-tal. Känner ni igen korsningen?

 

 

Gatorna är kvar, men husen är borta. Men var?  Ett tips: Epa, Västerås första varuhus låg i huset längst till höger.

 

Javisst, det är korsningen Slottsgatan – Stora gatan. Bröderna Larssons järnhandel ligger där Thulins säljer kläder i dag, mitt emot Leanders antikvariat. Och Epa är alltså huset med den utskjutande flaggstången. Jag har ett minne av att man kunde köpa bröstsocker efter femtiotalets matinéer just där järnhandeln låg. Var det verkligen där? Eller drömmer jag?

 

I går var jag på jobb med en av de bästa fotografer jag någonsin arbetat med. Peter Krüger heter han. Kolla in Peters bilder i VLT. Han ger alltid det där lilla extra. Här instruerar han i det som en gång var Folkets park. Texten och bilden får ni se i VLT så småningom.

 

 

Peter var en gång tung ishockeyback i Sura.

 

Så har min bror kommenterat gårdagens Volvo-bild. Jag hade rätt modell, 444, men året var 1956 och några pilar som körriktningsvisare hade bilen minsann inte. Det hade aldrig PV. De tidigare modellerna hade en ”takgök”, men vår 444 hade blinkers på dörrstolpen.

”Färgen var Rivierablå och jag har kvar en burk bättringsfärg, kylarprydnaden (hårdvaluta) samt navkapslar och domkraft”, skriver han.

Pappa jobbade på flyget när han köpte bilen. Han skulle hämta den hos Volvo på Hisingen, det blev billigast så. När han begärde ledigt erbjöd sig kapten Flodén att flyga ner honom till Säve. Med en Venom. Via radion beställdes en taxi till banänden. Pappa var så upphetsad över äventyret att han glömde ta av sig fallskärmen. Sedan skar växellådan i Alingsås. Men en blåare bil hade aldrig setts på Repslagargatan.

 

 

Tisdag 28 november

”Jo, du mindes rätt. Det är jag som är Jörgen, jag som står bredvid dig, vi bodde högst upp i femman.”

Mejlet kom i dag från Jörgen A. Han hade läst här på bloggen om indianerna på Repslagargatan 1950. Jörgen skriver att vi hade tv först av alla i trappuppgången och att han och de andra lekkamraterna fick komma in och titta på testsändningarna. Testsändningarna! Han tror det var 1956. Jag vet inte, jag minns inte. Familjen G. längre ner på gatan hade tv ännu tidigare. Vi gick över till dem för att titta på Sigge Cirkus och Andy Pandy. Den svartvita bilden flimrade magiskt, det knäppte i den statiska elektriciteten. Jag utgår från att papporna drack grogg.

 

Andy Pandy, brittisk serie från 1950-talet.

 

Åh, vad jag saknar bilder från den här tiden! Vi hade visserligen en lådkamera, men film var dyrt och vi tog bara de där uppställningsbilderna som alla tog. Jag har knappt några bilder alls på Repslagargatan, på husen, på människorna som gick och cyklade där, på barnen som spelade torrbandy, inga bilder från lägenheterna, inga bilder på vardagsliv. Jag letar och letar, men hittar bara enstaka bilder, som den här på min bror framför pappas nyinköpta PV, parkerad på Almelundsgatan. Kan det ha varit 1955? Repslagargatan i bakgrunden.

 

Kvarterets stolthet, den nya PV:n. Var det en 444? Med pilar som fälldes ut som körriktningsvisare?

 

Är det någon som har fler bilder från Repslagargatan? Hör av er i så fall!

 

Fick för mig att jag skulle läsa på de politiska partiernas hemsidor i Västerås. Började med folkpartiets, hamnade på en välkomstsida med blå nejlika, klickade till landstinget för att kanske få läsa något om de senaste politiska turerna. Senaste pressmeddelandet var från maj. Slutade läsa. God natt.

 

 

Måndag 27 november

Skriver om barnhemmet Sparvboet. Har talat med två personer som bodde där på tjugotalet. Båda säger att tant Agnes var som en andra mor för dem. Texten kommer i VLT så småningom. Där får ni också svaret på frågan vilket av husen i lördagens VLT som var det riktiga Sparvboet.

 

Barnhemsbarn i Västerås 1928.

 

Sören Bååth har skickat mig den lilla förträffliga skriften Kopparlunden – med 100-årig industrihistoria, som han gjort tillsammans med Lars-Olov Rudh. Trettiotvå sidor i litet behändigt format, med en karta för vandringar i de kvarter som en gång var stängda för allmänheten. Flera bilder är spännande, som den här:

 

 

Asea och Metallverken började bygga sina första arbetarbostäder på Kullgärdet (där Metallverken och Aseas Emausverkstad fanns) 1898. Grupphus före Arosekens tid.

 

Funderar på vad nya bandyhallen ska heta när den invigs nästa säsong. Rocklundas nya ägare Pelle Pettersson och Fredrik Svensson låter ju klubbarnas eget bolag, Rocklunda Event AB, sköta marknadsföringen. Eventbolaget får behålla de eventuella miljoner som ramlar in när sponsorerna betalar för att få sina namn på de nya arenorna.

Bandyhallen sägs stå först i dopkön. Namnet lär sökas bland lokala sponsorer. Men vilka?

ABB Arena? Knappast. Ica Hall? Låter som en livsmedelsbutik. County Insurance Stadium? Länsförsäkringars eget Madison Square Garden, varför inte? Vilka andra kan tänkas? Mälarenergi Ice Temple? Nja, där cyklar man mest. Koop Forum Hall? Fonus Garden? Peab Dome?

Någon läsare som vet vad det ska stå i dopattesten? Mejla i så fall.

 

 

Söndag 26 november

Lång förmiddagspromenad i Visby, längs stranden och ringmuren. Insåg plötsligt att muren är gammal. Riktigt gammal. Uppförd på 1200-talet, samtidigt som Djingis Kahn mutade sig igenom Kinesiska muren norr om Peking. När Ming-kejsarna förlängde och förstärkte Kinesiska muren på 1400-talet var Visby ringmur redan ett par hundra år gammal. I slutet av 1200-talet var Visby en av Nordeuropas största städer med en befolkning på uppåt 8 000 personer, varav hälften tyskar.

Vet ni förresten när Gotland blev svenskt? Det dröjde ända till freden i Brömsebro 1645.

 

Ringmur samtida med Djingis Khan.

 

I väntan på färjan gick vi in i konstmuseets butik.

– Titta in i rummet där, till höger, sa kvinnan bakom disken.

Där låg silverskatten som hittades i Sundre på södra Gotland i oktober. För mindre än en månad sedan. Nu var den redan utställd i en glasmonter. Den glänste magiskt.

De över 1 300 arabiska silvermynten påträffades av två bröder i närheten av ett rabbisbo när de röjde sly. Rabbis betyder kanin på gotländska. I skatten fanns också sju armringar. Med sina tre kilo är silverskatten en av de 25 största i Sverige.

Ni minns väl att man hittade en 18 kilo silvermynt i en källare under Bondtorget i Västerås 1972. Över 16 000 mynt! Om än av yngre årgång, från 1400- och 1500-talen.

Varför hittar jag aldrig en silverskatt?

Varför vinner jag bara 25 kronor på var sjuttonde trisslott?

 

Nyfunnet silver vid rabbisbo.

 

 

Lördag 26 november

Toppnyheten i Gotlands Allehanda är att det luktar mögel i en kyrka. Minns inte vilken.

Visby i slutet av november är förstås en helt annan stad än Visby på sommaren. Uteserveringarna är tomma, inga skrattar och dricker öl, inga trängs på torget, inga kryssningsfartyg med amerikaner har ankrat i hamnen, gatorna är ödsligt tomma. Vi vandrar runt, förstummade av att ha stan så gott som för oss själva. Utanför muren simmar gravänder i det blågröna vattnet, vita svanar låtsas vara vågskum.

Vi åker till Fleringe och Ahr, tittar på Bästeträsk där vi badar på somrarna, nu vredgar vitagrå vågor mot oss i den hårda sydvinden. Vi går runt i ett hus vi inte äger, öppnar garderobsdörrar, tittar på tak och bestämmer så småningom för en handlingsplan.

För vad?

Vi köper en gråluvad tomte.

Och en bok om Hertig Larson, äventyraren från Hällby i Tillberga som räddade svenskar och amerikaner undan boxarupproret i Kina och blev bibelkolportör i Mongoliet.

 

Visby, en månad före jul. Bilar har ersatt marknadsstånden på torget.

 

 

Ingen badar längre i Bästeträsk.

 

 

Fredag 24 november

Fullt hus i VLT:s Åsikten när jag pratade om St Petersburg och Peking. Kul, och litet nervkittlande att se en kö ringla utanför. Träffade en klasskamrat som jag inte sett på säkert tjugo år.

Nostalgin flödade. Den fortsatte att flöda när jag kom hem. Titta på den här bilden från Repslagargatan 1950.

 

Siouxerna på Repslagargatan 1950. Vad drömde de om?

 

Jag är den mäktiga lilla indianen i mitten som så tydligt bestämmer över de andra siouxerna. Men vilka var de? Han som står till höger om mig på bilden heter Sten, det vet jag. Han jobbar med moms på Skattverket och har suttit i landstinget. Den långe till höger honom, som inte är indianklädd tror jag heter Jörgen, men tidvattnet har obevekligt suddat ut figurerna i sanden. Flickan vid staketet? Birgitta? Med äpplen i trädgården på Almelundsgatan? Grabbarna till vänster? En heter Christer, men de andra? Vad blev det av oss, vad drömde vi om?

Huset till vänster är Repslagargatan 5, det står kvar i dag. Där bodde vi i två rum och kök med badkar. Staketet vetter mot Almelundsgatan, på andra sidan den ligger Pingstkyrkan vid Oxbackens centrum i dag. Då bodde Martin Nylund där, en äldre man som tog sina promenader runt kvarteret när han inte satt inne på kammaren och skrev pojkböcker. Den låga mörka byggnaden i bakgrunden till höger, bakom det som ser ut som en palm, var repslageriet. En hemlighetsfull mörk avlång träbyggnad som man bara fick komma in i om man kände Sten, han som skulle få jobb på Skatteverket. Hans pappa ägde repslageriet. Husen längst bort ligger längs Hammarbygatan (Råbyleden) och Åsgatan.

 

Nu har jag packat litet grejer och drar iväg till Nynäshamn och färjan över till Gotland.

Hoppas det inte blåser styv kuling.

 

Här brukade Ingmar Bergman varna för arg tjur.

 

 

Torsdag 23 november

Har jobbat hela dagen med morgondagens två föredrag i VLT:s Åsikten. Som vanligt undrar jag om det kommer några och lyssnar.

Klockan 11.30 börjar jag S:t Petersburg (delvis samma föredrag jag höll i samma lokal i våras), 12.15 kör jag ett nyskrivet manus om Peking.

 

I november var 54 000 människor utan stadigvarande bostad i St Petersburg.

 

Kokpunkten godkänt i kommunstyrelsen. Peab ska satsa 900 miljoner för att ”överträffa alla andra äventyrsbad” i Sverige, Västerås stad ska bidra med 15 miljoner om året i 25 år.

Jag är säkert en trist bakåtsträvare, en nejsägare, en tvivlare, en fegis, en sån där som inte törs se framåt, men jag måste ändå säga: Jag tror inte på idén att bygga om ett gammalt tegelsjabrak, fyllt med asbest i vissa delar, granne med ett avloppsverk på ena sidan och med en giftindränkt impregneringsmark på den andra, jag tror inte på det inbakade vetenskapliga projektet, som bland annat handlar om att bevara turbiner och ett par pannor, eftersom det kräver stora insatser av staten, utöver kommunens pengar. Jag tror inte går att bygga vare sig hotell eller bostäder där. Jag frågar mig också vad paragrafen i avtalet innebär som säger att ”marknadsföringskostnaderna betalas av staden”...

Enda trösten är att det lär dra ut på tiden. Skattebetalarna behöver inte drabbas förrän i budgeten 2010.

Troligen senare än så.

 

 

Utsikt från kraftverket mot Vattenfalls stolpupplag, impregnering, kolhögar och oljecisterner på den tide det begav sig. Foto: Ångkraftverkets vänner.

 

 

 

Vårfloden 1916, före koldioxidens tid. Nybyggda kraftverket sett från söder, staden i bakgrunden. Foto: Ernst Blom.

 

 

Onsdag 22 november

Tre saker tycks evigt återkommande: grundvattnet sjunker (tills det regnar igen), styrräntan går upp (tills den går ner) och Palmevapnet hittas (tills det visar sig att det inte var det).

Kan någon förklara för mig vad det här senaste fyndet innebär? Nån stjäl en revolver i Haparanda, rånar ett postkontor i Dalarna och slänger vapnet i en sjö, med en kula avlossad, mer än två år innan Palme mördas. Sen fiskar nån upp revolvern, skjuter Palme, åker tillbaka till Dalarna och slänger den i vattnet igen. Fortfarande med en kula avskjuten i magasinet. Är jag dum som inte fattar?

 

Sitter framför datorn hela dan, medan solen vandrar sin tysta men korta ban över den leriga och fortfarande uppgrävda gatan utanför. Skriver ett föredrag om Peking som jag ska hålla i VLT:s Åsikten på fredag lunch. Först S:t Petersburg, sen Peking. Läser om Mao i Jung Changs och Jon Hallidays bok. Fastnar för Maos kamp mot sparvarna under det stora språnget 1958-1961. Kina behövde mera säd, sparvar åt säd, alltså beordrades befolkningen vifta med pinnar tills de skrämda sparvarna blev så trötta att de föll till marken och kunde dödas. Sparvar dog i massor, men samtidigt ökade skadeinsekterna som sparvarna tidigare hade hållit i schack. Och spannmålen råkade ännu värre ut än tidigare. Det var nu den kinesiska regeringen skickade en bön till den sovjetiska ambassaden i Peking om att få 200 000 sparvar från den sovjetiska Fjärran Östern i den internationella socialismens namn.

Författarna hävdar att det är sant.

 

Överlevande sparv i bur i hutongerna i Peking.

 

Kinesisk hutongfamilj lagar lunch, 45 år efter det stora språnget.

 

 

Tisdag 21 november

I morgon fattar utbildningsnämnden ett beslut som det varit ovanligt tyst om. Närhetsprincipen slopas och ersätts av betygsurval. Det låter byråkratiskt, men innebär ett stort skifte. Elever som bor nära en gymnasieskola ska inte längre ha förtur till en plats på ett program som även finns på andra skolor. Nu ska betygen gälla. Den som söker till natur på Rudbeck (och det gör många) och har bra betyg går före i kön.

”Nu blir Rudbeck en elitskola”, säger kritikerna. ”Vad händer med naturvetenskapsprogrammet på Wenströmska?” Debatten lär väl starta vad det lider.

 

 

 

Elitskola? Första klassen i realskolan i Västerås läroverk 1926. Inga flickor hade ännu vunnit tillträde. Min morbor sitter vattkammad längst upp till höger.

 

Ska vi ta en gammal goding till ur min morbrors bruna läderalbum? Vad sägs om den här:

 

 

”Läroverksungdomens hejaklack” på Arosvallen 1933.

 

Jag berättade om Lars Gustafssons Kinapackning häromdan. I dag läste jag i hans Världsdelar från 1975 och hittade en målande beskrivning (som jag glömt bort) av en Vietnamdemonstration i Västerås 1972:

 

” I Västerås var det den största Vietnamdemonstration staden någonsin sett. Jag gissar att vi var så där ett par tusen, högst, som samlades utanför Sigmas varuhus, lyssnade till en vietnamesisk delegat och huttrade i vårkylan.

Frälsningsarmén höll till i ett annat hörn av torget med sina bössor och gitarrer, och KDS höll till i ett tredje hörn med en egen liten demonstration mot aborter och miljöförstöring. Sällsamma män med kameror klättrade omkring på Domusvaruhusets tak så att man nästan blev orolig för dem, husmödrar med kassar och griniga herrar med portfölj kantade vägen.

Sedan marscherade vi taktfast, röt dagens paroller och hoppade högt i luften när en arg mopedist korsade tåget vid Källgatan. Som alla andra år stod det ett par farbröder utanför systembolaget och hojtade ’jävla rödingar’. Taktfast och utan att bevärdiga dessa oupplysta vänner med ett ord fortsatte vi ned till Stora gatan. Det var ungefär där jag upptäckte att jag i tjugo minuter hade demonstrerat med KFML(r). Parollerna började verka alltmer svårbegripliga för mig helt enkelt, så jag sneddade genom ett kvarter och lyckades placera mig hos Centerns ungdomsförbund i stället. Då var vi nästan tillbaka på Sigmatorget igen.”

 

 

Måndag 20 november

Västerås kommun är berett att betala 2,5 miljoner kronor i 25 år för att stötta ett Science Center i gamla ångkraftverket. Det framgår av det utkast till samarbetsavtal med Peab som kommunstyrelsen ska godkänna på torsdag. Mälardalens högskola blir engagerad. En enig kommunstyrelse står också fast vid vårens preliminära löfte om ett årligt bidrag på 12,5 miljoner till ett äventyrsbad. Även det i 25 år.

En nätt summa på 375 miljoner alltså. Plus 30 miljoner från Mälarenergi, och indexuppräkning.

Besökskalkylerna är orealistiska, men politikerna slår ut med händerna: Det är Peabs problem, inte vårt.

En hållhake sätts dock på Peab. Kokpunkten, som badet ska heta, måste ha påbörjats före december 2007. Annars fryser pengarna inne. Innan dess kan man väl inte lägga ner Kristiansborg?

 

 

Personalen vid Ångkrafterket 1937, ännu ovetandes om ett framtida äventyrsbad.

 

 

Skylt för arbetarskydd inne i kraftverket. Dags att k-märka?

 

Och i morgon får Arosmotet bygglov för den nya fotbollsarenan. Kul. Pelle på taket, Per-Olof Pettersson, håller på att skriva in sig i stadens idrottshistoria tillsammans med nye fastighetskungen Fredrik Svensson.

 

Arosvallen byggdes 1931. Bilden är tagen något år senare. IFK:s Sigfrid Roos anfaller. Foto: David Eriksson.

 

 

Söndag 19 november

Haltande promenad i höstvärmen. Mälaren kluckar mot Framnäs brygga. Hur ska detta vatten någonsin kunna bli till is? En buske visar upp gröna knoppar som alldeles tydligt vill brista, likt lärkor som redan i januari lockas av ljumma falska vindar till plöjda mellansvenska åkrar och för tidig död.

Det är något som inte stämmer.

 

 

Visst gör det ont när knoppar brister i november.

 

 

Vattnet vänslas med bryggan, gösen står stilla.

 

Glömde bort söndagsbandyn. Vintern har ju inte börjat än.

Läser Lars Gustafssons Kinesisk höst från 1978 i stället. Där berättar han, med samma lustiga självupptagenhet som alltid, vad han packar ner klockan elva på kvällen före avfärden till Peking. Förutom diverse kläder tar han också med 6 filtpennor, 3 buntar piprensare, 1 sats vykort från Venedig att postas i Peking och volym III av Friedrich Nietzsches Gesammelte Werke, ed. Schlechta.

Att jag inte tänkte på det.

 

 

Lördag 18 november

Himlen skymtar igen, som ett minne av en tid som varit. Sen mörker igen. Tänder ljus. Fortsätter läsa förra veckans gamla tidningar. Ser att VLT publicerade min artikel om de bortglömda revykungarna Karlsson förra lördagen. Jag kan visa fler bilder än dem som fick plats i tidningen. Det var en spännande tid i Västerås teaterhistoria.

Texten med fler, och hittills opublicerade bilder, finns att läsa här.

De första revyerna och folklustspelen uppfördes i Arbetareföreningens lokal på Stora gatan. Det var innan teatern byggdes åren kring 1917.

Arbetareföreningens lokal, där så många viktiga politiska möten hölls, blev senare Västerås Bio. När den här bilden togs på 1930-talet var huset möbelaffär i väntan på rivning. I det nya huset inrymdes sedan Torstenssons Kläder.

 

Revyerna spelades på scenen i Arbetareföreningens hus på Stora gatan innan Västerås teater byggdes.

 

 

Fredag 17 november

Regn, regn, mörker, dimma. Att vara utomhus är som att vara omsluten av en disktrasa.

Förkyld. Trött. Tog mig ändå till Arosmässan i kongresshuset. Den 99:e mässan, nästa år blir det jubileum. Jag ska försöka skriva en bok om de hundra åren. Från Sigfrid Edström till Lars Renvall.

I dag satt en muslimsk imam i Arosmässans panel eftersom temat var Mångfald i Sverige, tomma ord eller handling? Det dröjde tre decennier innan en kvinna bjöds upp på mässans scen; när nästan ett sekel gått var det dags för en imam.

Leif Karlsson hette han när han bodde i Eskilstuna. Nu heter han Abd al Haqq Kielan och är ordförande i Svenska Islamiska Samfundet.

Han ger ett milt och klokt intryck, men lär också ha kläckt ur sig dumheter som att kvinnan bara har rätt till ett socialt liv utanför hemmet om det sker med mannens medgivande. Men han kanske är felciterad. Hoppas det.

Diskussionen var hursomhelst ganska givande. Bäst var historieprofessorn Dick Harrison som inledde med något som mest liknande en ståupp-show.

Sigfrid Edström skulle ha undrat över vad som hänt med hans gamla tekniska och samhällsekonomiska mässa.

 

 

En annorlunda Arosmässa med imamen Abd al Haqq Kielan på scenen. De övriga är, från vänster, debattledaren Lennart Ekdahl, professor Dick Harrison, LO-ordföranden Vanja Lundby-Wedin och Swedbanks koncernchef Jan Lidén.

 

 

Torsdag 16 november

Kan inte sova. Klarvaken klockan tre. Regnet slår mot fönstret, mörkret är kompakt. Tänder datorn och lägger upp en sida med bilder från resan till Peking. Titta här.

 

Förmiddag i de gamla hutongerna i Peking. Klicka här för fler bilder.

 

Läser att VLT ska skriva Beijing i stället för Peking. Jag kan förstå tanken. Stadens namn ska ju stavas Beijing enligt det system för transkribering, pinyin, som infördes 1979. Men det lär bli ett fasligt rättande i spalterna eftersom TT och Språkrådet (tidigare Svenska språknämnden) har enats om att skriva Peking. De skriver också Hongkong, Kanton och Tibet i stället för Xianggang, Guangzhou och Xizang.

 

Bilder från resan finns också på Västerås humanistiska förbunds hemsida www.hum-vasteras.se

 

 

Onsdag15 november, sen kväll

Fortfarande vaken, trots att jag längtat till sängen sedan eftermiddagen. Hörde just att VSK vunnit med 11–2 över Örebro i bandyallsvenskan. Inga roliga siffror. Plockade fram den klassiska bilden från VLT:s innergård på Stora gatan. Ernst Blom stod i ett fönster ett par våningar upp och fotograferade de bandyintresserade västeråsare som trängdes på gården för att läsa den fortlöpande rapporteringen från en bortamatch. Sportradion var inte påtänkt än. Tidningens redaktionen hade ett fönster där en resultatpojke satte upp gula lappar efter varje mål. Det gick ett sus genom publiken varje gång han visade sig bakom glasrutan med en ny lapp.

Kanske skulle resultatpojken aldrig mer få samma uppmärksamhet i livet.

Jag minns stämningen. Pappa tog med mig till den trånga innergården med sina brunröda tegelväggar, i skiftet mellan fyrtiotal och femtiotal. Det var nästan bara män där, nästan alla hade hattar med brätten, många rökte cigaretter som luktade vuxet och spännande i den kalla vinterkvällen.

Innergården finns kvar än i dag.

Huset mitt i bildens överkant är dock rivet. Där höll Konstföreningen till. Det ersattes av det höghus i sju våningar som var VLT:s högkvarter innan glashuset byggdes längre bort på Slottsgatan.

 

 

Hattar i väntan på bandyresultat på VLT:s innergård för ett halvsekel sedan.

 

 

Onsdag 15 november, tidig morgon

Kom hem från Peking i går kväll, efter en nio timmars flygresa med Air China. Trött. Trots en bra vecka med sol, hög och torr luft (utan sand från Gobiöknen) och fina upplevelser.

OS 2008 märks allt mer. Taxichaufförerna lär sig stapplande engelska, gatuförsäljarna bjuder ut mössor och kepsar, OS-loggan dyker upp överallt.

Ibland där man inte vill se den. Som på sluttningen söder om Kinesiska muren i Badaling. Det förtar litet av stämningen, även om texten ”One World, one dream” är vacker.

 

 

Olympisk skyltning på historisk mark.

 

Så snart jag hinner ska jag lägga ut bilder från Kina. Först ska jag packa upp och läsa tidningar. Vad har hänt i Västerås?

Har Länsmuseet öppnat i nya, stora och moderna lokaler?

Har cykelmannen häktat av kedjan?

Har bandyfansen stått upp i gemensam protest mot läktarvåldet?

Har Village öppnat med stöd av Ryanair?

 

 

Tisdag morgon, 7 november.

Nu stänger jag bloggen några dagar. Trots att det snart är bandypremiär, trots att himlen är hög och klar, trots att jag har en trave gamla bilder som jag gärna vill visa.

Jag ska åka till Kina.

Bussen från Västerås till Arlanda går om ett par timmar och jag ska vara reseledare för 22 personer till Peking. Åtta dar. Jag plockar om i packningen, kollar visumlistan, vet fortfarande inte om jag ska ta med foder till jackan eller inte. Alltid samma visa.

Läser China Daily. Fortsatta problem med tillväxten. Den är för hög!

Kina har haft en årlig tillväxt på över 10 procent i 25 år. Tillväxten har lyft över 200 miljoner ur fattigdom. Till priset av ökade klyftor, mellan människor och mellan stad och landsbygd.

Det är alltid lika spännande att komma dit.

Heja VSK.

 

 

I väntan på föreställningen.

 

 

Söndag 5 november

Krattade, fick två blåsor. Ändå har ekarna ton med löv kvar. Må det snöa igen, snart.

Söndagsmiddag med äldre och yngre generation. Söndagsmiddag! Det får mig att tänka på stekar, söt brunsås, svagdricka. Plockade fram en av få bilder i de gamla albumen som visar en vanlig familjesituation. Söndagsmiddag på Repslagargatan 1939. Min morfar och morfar har nöjet att äta med sina tre barn. Mamma sitter längst till höger, hon var 19 år och bodde fortfarande hemma. Kanske gjorde hennes äldre bröder det också. Morfar ser nöjd ut. Han hade lyckats bra under åren som gått sedan hans svåger förmådde honom att lämna Göteborg för att ta jobb på det växande Asea 1917.

Hur såg det ut i våningen? Utanför? Mina minnen är vaga. Knappt någon fotograferade. Det finns dock ett par bilder som bryter mönstret. Båda är från 1939. En bild visar huset på Repslagargatan 2. Mormor och morfar bodde på andra våningen, de hyrde av Axel Svensson, den gamle boxaren som hade varit med Asea i Jaroslavl. Han köpte huset för sina besparingar. Där ligger Oxbackens centrum i dag. Trästaketet tillhör gården med repslageriet. Där bodde Sten Linder, en av mina lekkamrater på det sena fyrtiotalet och tidiga femtiotalet.

En annan bild visar utsikten från tvåan, bort mot ”73:an”, huset på andra sidan Stora gatan som står kvar än i dag. Den mörka baksidan hör till ett stort rött trähus som bland annat innehöll en mullrande och spännande stenmangel. Dit gick kvarterets kvinnor med sina tvättkorgar. Lakanen hänger på tork i vårvinden. Det skulle kunna vara morfar som kommer hem från Asea för att äta fläsk med löksås till lunch. Han hade alltid blänkande cykelspännen i byxslagen för att inte olja ner sig.

 

Söndagsmiddag 1939.

 

Repslagargatan 2 (Oxbackens centrum).

 

Utsikt bort mot mangelboden och Stora gatan 73.

 

 

Lördag 4 november

Börjar bli nervös inför avresan till Peking. Går igenom papper, läser om den senaste utvecklingen. Hur blir det med trafiken? Kommer vi fram? Folkets Dagblad rapporterar att det säljs tusen bilar om dan i Peking.

Jag upprepar. Tusen bilar om dan...

 

Det finns fortfarande cyklar kvar i Peking trots att det säljs tusen bilar om dan.

 

Såg filmen om Borat. Om britten som spelar kazakisk reporter som åker runt USA för att vädra fördomar. Filmmakarna har lyckats få ett enormt medialt genomslag. Sacha Baron Cohen, som skådespelaren heter, har suttit hos David Letterman och i Jon Stewart daily show. Alla tidningar skriver honom, till och med en bloggare i Västerås faller för reklamen. OK, han är rolig. Han vrider komiken till vinklar och vrår där ingen varit förut. Han har fått Kazakstans regering att gå i taket. Han får folk i amerikanska södern att framstå som inbilska töntar.

Ändå tvekar jag. Den grova antisemitismen är förstås där för att vi själva ska titta oss i skrattspegeln, men jag tycker den är för grov, den får mig att äcklas och jag vet inte om det var meningen. Sen läste jag på nätet om den kvinnliga producent som intet ont anande släppte fram Borat i en nyhetssändning i Jackson, Tennessee. Borat kysste nyhetsuppläsaren, gjorde grova anspelningar och störde väderkillen i direktsändning. Producenten fick sparken efteråt, eftersom chefen inte längre litade på hennes omdöme.

 

 

Sacha Baron Cohen, alias Borat.

 

 

Fredag 3 november

Såg ännu ett avsnitt av den sakta avsomnande serien West Wing, Vita huset. Hela episoden var en tv-sänd debatt mellan de två presidentkandidaterna, demokraten Matt Santos (Jimmy Smits) och republikanen Arnold Vinick (Alan Alda). En ”riktig” journalist var moderator, ABC:s Forrest Sawyer.

Ett ovanligt grepp. Ännu mer ovanligt med tanke på att debatten faktiskt sändes live i USA den 6 november förra året. Skådespelarna hade visserligen manus, men stor frihet att improvisera och de körde alltså rakt ut i etern.

Det blev en bra debatt. Den lär ha tagits emot med viss förvåning i USA, där det fanns tittare som trodde den var på riktigt.

 

Stannade till på Fiskartorget i dag. Tittade på skylten i stenläggningen bredvid Vindarnas grotta. Här ligger minnen från livet 1999 nedgrävda för framtida arkeologer att finna. Vad var det man lade där? En tidning? Ett ljudband? En video? Cd fanns väl inte för sju år sen? Pengar? Fotografier?

 

Bevarat för framtiden.

 

Något liknande gjordes när Asea lade grunden till det nya huvudkontoret Ottar den 6 mars 1917. Grundstenen murades in i tornets nordvästra hörn, över ett kopparskrin med ritningar, Aseas senaste årsberättelse, aktuella nummer av VLT och Westmanlands Allehanda, som Sigfrid Edström ägde aktier i, och alla dåtidens svenska mynt upp till 20 kronor.

 

Grundstenen i Ottar döljer ett kopparskrin.

 

 

Torsdag 2 november

Ja! Äntligen en nyhet värd att ta på allvar. Forskare på Harvard Medical School rapporterar, tillsammans med ett amerikanskt institut för forskning på åldrande, att rött vin förlänger livet om man äter fet mat. Det är en substans, resveratrol, som motverkar de dåliga effekterna av för mycket kalorier.

I alla fall på möss.

Upptäckten sägs förklara varför fransmän är mindre feta än amerikaner.

Tja, varför inte. En morot på morgonen och ett par glas rödtjut på kvällen och du lever livets glada dagar.

 

Gick igenom ett album efter min morbror Lennart som spelade bandy i VSK och fotboll i IFK för väldigt många år sedan. Hittade en fin bild från Arosvallen, en vårvinterdag 1935. Isen är mjuk och till synes hopplöst dålig. Spelarna tycks stå stilla. Målvakten har bollen under kontroll. Titta på gamla huvudläktaren. Den är full av folk, trots att det bara är en match mellan två skollag. Västerås högre allmänna läroverk vann finalen om Kronprinsens pokal över Norrköping. Året var 1935 och jag tror det kom över 4 000 till Arosvallen. Min morbror står lutad över den egna målvakten. Han har skolmössa på huvudet. Matchen skulle bli ett av hans livs bästa minnen.

 

Västeråsmålvakten har bollen under kontroll. Arosvallen är svart av folk. Året är 1935.

 

 

Onsdag 1 november

Mörker, blåst, snödrev. Dags att lämna landet. Så här kan det inte fortsätta. Börjar ladda för nästa stora resa, till Peking på tisdag. Kollar vädret på nätet, det är sol i Peking, torrt och klart, över tio grader på dagarna. Förbereder mig genom att se Bertoluccis fina film om den siste kejsaren, den otroliga historien om pojken som blir kejsare och som sedan bor kvar i kejsarpalatset i den förbjudna staden ännu några år, bland eunucker och hovdamer, efter det att kejsardömet fallit, och som sedan lever livet som playboy innan han blir japansk marionettkejsare i Manchuriet, kommer i rysk fångenskap, utlämnas och hamnar i Maos omskolningsläger och slutar som försynt trädgårdsmästare i Peking.

I sanning ett liv att skriva memoarer om.

Draktronen står kvar inne i kejsarpalatset.

Utanför ligger Mao i sitt mausoleum på det torg som kallas Himmelska fridens.

 

 

Maos mausoleum. På förmiddagarna går en stadig ström av besökare upp för den stora trappan.

 

Skannar i en bild från ett annat torg, Stora torget i Västerås. Samling inför 1 maj någon gång i slutet av trettiotalet. För Spaniens folk står det på en banderoll. Död åt fascismen, leve socialismen. Två poliskonstaplar håller vakt. Det ser riktigt dramtiskt ut.

Centralskomagasinet, Holméns kappor, Svennborg & Jonsson ligger på nordsidan av torget, där Sigma sedan skulle byggas.

 

Sent på kvällen faller den första snön utan att jag krattat ett enda löv. Förmodligen smälter allt bort till helgen. Vet inte om det är bra eller dåligt.

Svenska Dagbladets stora nyhet är att morötter halverar risken för magcancer. Morötter? Varför inte mörk choklad?

Landstingets nya moderatledda allians vill höja skatten, socialdemokraterna säger nej. Uppochnedvända världen. Enda utvägen, säger alliansen. Förutsatt att man vill behålla strukturen på sjukvården i länet, förstås. Är det ett offer på sjukvårdspartiets vågmästaraltare?

Fick ett vykort från Rolf Widell. Ett vackert färglagt kort från omkring 1910, taget från Djäkneberget mot väster. De två stora husen i bildens mitt står kvar än i dag.

Stora Tallbacka är det största huset, byggt 1902 av västgötaknallen August Hedrén som blev skräddare i Västerås och tjänade bra med pengar. Hans dotter Gunhild ägde manufakturaffären på Köpmangatan som brann 1919. Trevåningshuset till vänster om Stora Tallbacka byggdes av juveleraren Johan Sundberg.

Villan i schweizerstil längst till vänster var hovsångaren och operachefen Set Svanholms föräldrahem. Sets pappa var blind men jobbade ändå som vaktmästare på Stora Tallbacka. Han spände ett snöre och klippte stans rakaste häck.

Taket på Lilla Tallbacka skymtar längst upp i bildens högerkant. Huset närmast till höger sägs vara barnhemmet Sparvboet.

Nog med historia för i dag.

 

Ett färglagt vykort från 1910. Stora Tallbacka.

 

 

Läs mer, om oktober till exempel, i bloggarkivet.

 

Bloggarkiv

Startsidan

                      
 

 

 

Startsidan

Textarkiv
Utbildningar
Föredrag
Böcker

Kontakt

Bloggarkiv

 

Johans blogg

Saras blogg

Lenas blogg

 

 

Bloggarkiv