I fredags kunde vi faktiskt läsa TVÅ nyheter som båda bidrar till att skriva Aseas och ABB:s historia.

Låt oss börja med Aseahistorien. ABB har nu gett besked om att även tillverkningen av komponenter för de små elektriska motorerna ska flyttas utomlands, till Polen. För två-tre år sedan flyttades montaget av motorerna ut.

Som jag förstår det blir ingenting kvar av lågspänningsmotorerna i Västerås.

Det är säkert ett företagsekonomiskt väl motiverat beslut. Det hindrar inte att jag drar en djup nostalgisk suck. De elektriska motorerna, som har sett nästan likadana ut i sisådär 125 år var en av grundpelarna när Asea byggdes upp i Västerås från 1890 och framåt.

Motorn med sin dynamo hade skapats av ingenjören och uppfinnarsnillet Jonas Wenström. Motorerna levde på sin driftssäkerhet och blev en viktig del av Aseas standardsortiment. Säg den fastighet i Sverige som inte har en liten Aseamotor som driver alla slags pumpar, värmesystem och liknande.

Annons för Aseas berömda motor.
Annons för Aseas berömda motor.

 

Asea startade till och med en egen fabrik i Stalins Sovjet för att tillverka dessa små elektriska motorer, i Jaroslavl norr om Moskva. Asea hade drivit på regeringen för ett erkännande av Sovjet efter första världskriget, för att därmed öppna för ett handelsavtal. Fabriken, som hade påbörjats före revolutionen, byggdes klart 1927 och drevs av Asea i fem år innan den såldes till sovjetiska staten med god vinst.

Jag var i Jaroslavl för några år sedan och besökte fabriken, där de nya ägarna hade fortsatt att tillverka samma typ av elektriska motorer, med anor från Jonas Wenström.

Allt fler av Aseas gamla grenar har sågats av det historiska trädet. Men ABB ympar in nytt.

Nu senast är bolaget med på batteritåget med sitt löfte om att gå in med närmare 100 miljoner kr i Northvolt.

Åtskilligt har sagts om avtalet mellan Northvolt och de två kommunerna Västerås och Skellefteå i torsdags. De som påpekat att projektet har mycket luft och framför allt brist på finansiering (40 miljarder behövs) har fått veta att de är dysterkvistar som saknar den framtidstro och optimism som behövs.

Själv har jag fått höra att det var fel att hävda att det extrainsatta mötet med fullmäktige, med en kallelse med en hemlig beslutspunkt, stred mot kommunallagen. Jag står fast vid att förslaget till avtal skulle ha offentliggjorts när kallelsen skickades ut en vecka i förväg. Northvolts önskan om sekretess skulle inte ha fått styra de juridiska krumbukterna.

Tanken med offentliga möten och beslut är ju att även medborgarna ska kunna se vad som händer, och kanske till och med påpeka brister.

Nå, gjort är gjort, och ingen enda ledamot i fullmäktige begärde en redovisning av riskerna med avtalet. Alla partier hyllade beslutet som röstades igenom utan ett ord av debatt, på rekordtid. Beslutet följdes av applåder.

Förlåt mig, men jag kom faktiskt att tänka på en applåderande folkkongress i Kina.

Jag får väl utgå från att alla folkvalda hade hunnit läsa texten under de timmar de fick möjligheten. Låt mig säga på en gång att avtalet genomsyras av en vilja att visa att kommunen inte ger Northvolt några otillåtna subventioner enligt EU-rätten och att skattebetalarna har garantier så långt det går.

Fram till sextiotalet tillverkades Aseas elektriska motorer i Mimer. Nu ska ABB vara med om att utvecklas batteritillverkning på Finnslätten. Foto: ABB/Länsstyrelsens arkiv.
Fram till sextiotalet tillverkades Aseas elektriska motorer i Mimer. Nu ska ABB vara med om att utvecklas batteritillverkning på Finnslätten. Foto: ABB/Länsstyrelsens arkiv.

 

Upplägget med Northvolt går ut på att staden köper ett bolag av ABB för 29 miljoner kronor. I bolaget ingår den mark på nio hektar som Northvolt vill ha. Northvolt ska sedan betala samma summa till staden i januari och dessutom cirka 11 miljoner extra för de gator och vägar som staden snabbt ska dra fram till platsen för demofabriken. Den tilläggsbetalningen ska göras i mars och tills dess avkrävs Northvolt en bankgaranti.

Markpriset har räknats fram av en oberoende värderare.

I steg två ska staden sedan vaska fram annan mark för ABB:s framtida behov och sälja den på marknadsmässiga villkor.

Avtalet bryts om Northvolt inte fått fram en initial finansiering till sitt batteriprojekt på 20 miljoner euro, cirka 200 miljoner kronor, när markköpet ska genomföras den 9 januari.

Om avtalet bryts står staden där med industrimark som "kan bli till nytta vid en senare etablering". De gatuarbeten som påbörjats före en eventuell avtalskrasch i januari beräknas bara kosta runt fem miljoner kronor.

Mälarenergi tar en hittills okänd risk med sitt arbete att förse Northvolt med energi. De avtalen ska regleras senare med avgifter. Om projektet inte kommer igång kan Mälarenergi ha gjort flera åtgärder förgäves, utan att få betalt för det. Några siffror på detta finns inte avtalet men stadsdirektör Bo Dahllöf skriver till fullmäktige att de "ligger inom en affärsrisk som Mälarenergi normalt åtar sig vid etableringsprojekt."

Utöver mark, vägar och energi lovar staden också att bistå med projektexpertis och kompetens för att söka stöd, till exempel inom ramen för olika EU-program.

Plus, förstås, all den tid som tjänstemännen har lagt och kommer att lägga ned på planläggning och uppföljning av projektet.

Låt oss hoppas att det är värt det.

 

Den stora batteriballongen har fått pyspunka, i alla fall om man ser till Västerås andel av kakan. Men det som blir kan bli bra det också, om det nu blir något.

Klockan tio i morgon, torsdag, ska Northvolt presentera sina beslut på två presskonferenser i Västerås och Skellefteå. Sedan ska kommunfullmäktige i Västerås sammanträda på kvällen för att besluta om en markaffär.

Northvolt delar på kakan. Det har många gissat och erfarit.

I kväll fick jag ta del av det avtal som kommunstyrelsen lägger på fullmäktiges bord, det JÄTTEHEMLIGA avtalet som föranlett kommunen att tumma på kommunallagen och medborgarnas möjlighet till insyn i processen.

Northvolt kommer som väntat att meddela att produktionen av batterier förläggs till Skellefteå, därmed också huvudparten av de flera tusen jobb som utlovats, om finansieringen går att ordna.

Västerås får nöja sig med en utvecklingsavdelning, där Northvolt hoppas på draghjälp från ABB. En sådan avdelning kan, fullt utbyggd, generera ett par hundra jobb, inte oävet men långt från de himlastormande siffror som det en gång talades om.

Det avtal som fullmäktige kallats in för att i all hast godkänna ska ge ABB kommunal ersättningsmark för den mark som bolaget upplåter åt Northvolts utvecklingsavdelning på Finnslätten.

Hur de ekonomiska detaljerna ser ut vet jag inte, men jag kan bara hoppas att staden håller i skattebetalarnas pengar och får garantier för att ingen mark släpps iväg i överoptimistisk utvecklingsiver. Om allt går i stöpet ska ingen annan part kunna profitera på mark och detaljplaner som staden levererar.

Vi medborgare vill ju gärna se vad det står i avtalet innan våra folkvalda beslutar med kort varsel. Men det fick vi inte.

 

Jag blir sällan så upprörd som när våra folkvalda dribblar med lagstiftningen. Nu är jag så där upprörd.

Jag betraktar mig som allmänhet, en av dem som har rätt att bli informerad om vad som ska beslutas i Stadshuset. Demokratin gäller alla, inte bara de ledamöter och ersättare som i dag ska få information med bud (för att inget ska läcka ut) inför morgondagens (torsdag den 19 oktober) snabbt insatta extrasammanträde med kommunfullmäktige.

Den bakomliggande tanken är att inga kort ska få synas i förhand, inget ska få diskuteras öppet och offentligt innan fullmäktiges möte klubbas igång klockan 19. Först då, när mötet öppnas, ska vi få veta varför mötet hålls.

Det är en tanke som strider mot kommunallagen, inte bara mot dess anda utan mot dess paragrafer. Öppna inte flanken för överklaganden, kära kommunledning. Affären med Northvolt är för viktig för det.

Kommunledningen vill alltså hålla hemligt att den vill göra en markaffär med batteriföretaget. Inte bara pris och villkor, utan till och med det faktum att det är en affär med Northvolt som ska beslutas om. Inget av detta ska vi få veta på förhand, vi som väljer våra folkvalda och betalar våra skatter.

Ty det kan skada "affärsmässigheten".

Stadens juridiska expertis uppges ha gett klartecken till kommunfullmäktiges presidium att kalla till ett extrainsatt möte utan att berätta vad det ska handla om. Uppenbarligen tycks man tro att det räcker med att kungöra på anslagstavlan en vecka i förväg, vilket man gjort.

Enligt kommunallagens 5 kapitel ska en sådan kallelse även innehålla "uppgifter om de ärenden som ska behandlas". Andemeningen är självklart att alla ska ha en möjlighet att ta reda på vad som ska ske. Vad är det annars för vits med demokrati och transparens?

På kallelsen som sitter i Stadshusets foajé står ingenting om detta. Där finns bara en enda punkt (förutom den sedvanliga punkten om protokollsjustering och så vidare) och den lyder: Beslutsärende.

God dag yxskaft. Lagen föreskriver att kommunen ska tala om vilket/vilka ärenden som ska behandlas och kommunen skriver "Beslutsärende". Självklart är det ett beslutsärende, annars kallar man väl inte in ett helt fullmäktige. Men om vad? Driv inte gäck med kommunallagen, snälla.

Även ledamöterna och ersättarna ska enligt samma lag få veta vad det extrainkallade mötet ska handla om, samtidigt med att kallelsen går ut senast en vecka före.

Men inte heller de har fått veta något, inte ens att det handlar om Northvolt, när kallelsen skickades.

Stadshusets jurister tror sig ha hittat ett kryphål i lagen (varför ska man alltid leta kryphål?) när man läser den §14  femte kapitlet där det sägs att uppgift om ärendets innehåll till ledamöterna kan vänta till dagen före sammanträdet om ärendet är av så brådskande natur att man inte hinner kalla till sammanträdet förrän dagen före.

Därför skickas uppgifter ut till de folkvalda med sekreta bud i dag, dagen före.

Men så säger ju inte lagtexten! Den säger att uppgifter om ärendets innehåll får dröja bara om brådska gjort att kallelsen inte hunnit skickas ut, eller kungjorts. Men kallelsen skickades ju ut för en vecka sedan!

Då skulle uppgifter ärendet ha bifogats. Punkt slut. Både till de folkvalda och på kommunens anslagstavla.

För övrigt kan vi notera att den digitala anslagstavlan, på stadens hemsida, som får en större roll när den nya kommunallagen börjar gälla vid årsskiftet, inte innehöll en rad om morgondagens möte så sent som på onsdagsmorgonen. Där sägs ogenerat att nästa sammanträde med fullmäktige hålls i november.

Skärpning.

Lagarna, och lagarnas anda, må efterlevas.

Det behöver man inte vara rättshaverist för att tycka.

 

Nu jäklar i min lilla låda hettar det till i spelet om batterifabriken.

Så här ligger det till, gott folk. Northvolt har meddelat att bolaget ska ge någon form av besked nu på torsdag. Bolaget vill då prompt veta att Västerås, eller för den delen även Skellefteå, kan ställa upp på bolagets villkor.

Därför har kommunfullmäktiges presidium kallat till ett extrainsatt möte med vår folkvalda församling på torsdag kväll. Kallelsen gick ut förra veckan för att klara kommunallagens krav på att utlysa mötet i laga ordning.

Men ingenting sägs i kallelsen om vad som ska avhandlas, inte ett ord om Northvolt, inte ett ord om nånting.

De folkvalda ska få förklarande handlingar i morgon, onsdag, utskickade med bud, har jag förstått, med krav på munkavle efter konstens alla diffusa regler. Allt är hemligt, superhemligt, JÄTTEhemligt fram tills fullmäktiges sammanträde klubbas igång på torsdag. Då lättas på den demokratiska förlåten.

Helt enligt kommunallagen, enligt dem jag pratat med. Men därom lär det nog bli diskussioner i efterhand. Om inte annat så lär väl diskussionen handla om det moraliska och demokratiska i alla hålla medborgarna utanför beslutsprocessen.

Ty några i den innersta cirkeln i Stadshuset vet förstås vad det handlar om. De vet att Northvolt på torsdag vill ha ett beslut om att bolaget ska få köpa si och så mycket mark av Västerås stad till det och det priset, bolaget vill också försäkra sig om att staden lovar att bekosta planläggning, vägar och gator och sådant.

En sådan markförsäljning kräver ett beslut av fullmäktige.

Motsvarande möte med fullmäktige behövs inte i Skellefteå, eftersom där är det kommunens energibolag som äger marken och därmed frågan, som man säger i politiska sammanhang. Vad Skellefteå kommun har lovat offentligt är att bygga tillräckligt antal nya bostäder om det skulle behövas.

Energifrågan har man ju redan löst däruppe, den lösningen är inte klar härnere. Men det kommer inte att handla om energin på torsdag utan bara om marken. Västerås stad ska förbinda sig att kratta manegen för batterifabriken.

Vilket besked lämnar då Northvolt? Uppenbarligen försöker bolaget hålla de två kommunerna på sträckbänken så länge det går. Men något form av besked kommer på torsdag och de styrande i Västerås tror sig veta, eller hoppas, att Northvolt kommer att säga ja till Västerås, om beslutet om marken formellt klubbas, men att Skellefteå uppmanas vara beredda på att ta över om något skulle strula.

Det kan ju också bli ett motsatt beslut, ingen vet helt bestämt, och då kanske det blir så att fullmäktiges presidium helt sonika ställer in mötet innan det öppnats och skickar hem de folkvalda med var sitt traktamente.

Enligt andra uppgifter har Northvolt bestämt sig för att dela tillverkningen mellan de två städerna, med det som kräver med spetskompetens i Västerås.

En sak är säker, litet spännande blir det.

Sedan är det ju till syvende och sist en fråga om Northvolt kommer att klara den tunga finansieringen och hur bolaget kommer att reagera på de nyheter som droppar in med jämna mellanrum om planer på batterifabriker runt om i Europa, nu senast en jättefabrik i Polen med kinesiskt kapital.

Ladda batterierna, ni folkvalda här i Västerås, och glöm inte att det inte finns en sekretesslag i världen som hindrar er från att läcka den handling ni får ta del av i morgon.

Det är helt upp till er. Lyssna inte på kommunledningen om den hävdar något annat.

 

Ni har alla hört talas om Northvolt, bolaget som lockar finansiärer och som fått landets kommuner att bjuda över varandra för att bli platsen för en ny gigantisk batterifabrik. En fabrik som ska haka på dagens stora trend där eldrivna fordon ropar efter bättre och bättre batterier.

Northvolt vill bygga i fyra etapper över en yta stor som Västerås innerstad, med fabrikslokaler där det är över en kilometer från dörren till bortre änden. Mellan två och tretusen personer ska få jobb, ännu fler ska knytas till "batteriklustret" där tekniker och ingenjörer och konsulter ska skapa de samarbeten som på fackspråk kallas synergieffekter.

Det finns politiker i stan som jämför Northvolts projekt med flytten av Asea från Arboga till Västerås. Alla tycks eniga om att framtiden ligger i dessa litiumbatterier. Ingen tycks fråga sig om tekniken håller, om det finns risk att Northvolt blir förbisprungna av andra, trots att Sverige har fördelar av god tillgång till ren och förhållandevis billig energi.

Varför ska vi tvivla? Det är Northvolt som står för fiolerna, vi ställer bara upp med mark och infrastruktur tycks vara mantrat från de styrande i Stadshuset. Det är Northvolt som tar riskerna, det är dom som får ta smällen om batteriprojektet blir ett nytt "Stålverk 80", där visionerna gick i kras. Och industrimark kan man alltid få annan användning av.

Så varför inte ge sig in i det här med hull och hår? Ja, varför inte?

Northvolt har valt och vrakat bland alla de kommuner som ville vara med i batteridansen. Nu återstår, som ni vet, bara stora ingenjörstäta Västerås och den där lilla Norrlandskommunen Skellefteå, som visserligen har ett bra ishockeylag men inte mycket annat.

Men Skellefteå har något Västerås inte har. Skellefteå har tillgång till nära och snabbt åtkomlig energi. En batterifabrik kräver nämligen energi i mängder som vi aldrig varit i närheten av här i Västerås. Utan att fördjupa mig i siffror och begrepp som jag i alla fall inte förstår så kan man sammanfatta behovet så här: Mälarenergi, Vattenfall, Svenska Kraftnät ska kunna erbjuda energileveranser som är dubbelt så stora som dessa producenter klarar av att leverera till Västerås idag.

Jag försökte förgäves ställa frågan om energibehovet under den offentliga frågestunden i kväll, lämpligen förlagd till nya Steam Hotel där två ångpannor fortfarande står kvar bakom tegelväggarna (en kan man se från bagagerummet) och minner om den tid när ångkraftverket producerade elkraft.

Fullsatt på Steam Hotel.
Fullsatt på Steam Hotel.

 

Det var inte så att jag nekades ställa frågan, det var bara det att andra hann före i frågekön. Vi var ju omkring femhundra västeråsare som kommit till Northvolts samrådsmöte, proffsigt och strömlinjeformat ordnat.

Alla var där, från kommunalråd och tekniska chefer till landshövding. Bara ABB-chefen Johan Söderström saknades.

I minglet efteråt fick jag svar ändå. Northvolts representanter bekräftade att Skellefteå i princip har elektriciteten färdigdragen och klar, stamnätet dundrar ju förbi utanför stugknuten. Mark har dom också, hur mycket som helst.

Västerås har fixat marken och jobbar så mycket dom bara kan med energin. Hur många nya kraftledningar behöver dras? Behövs nya transformatorstationer? Hur mycket kan statliga Svensk Kraftnät fixa fram? Till vilket pris?

Representanter från Västerås stad och Mälarenergi kunde bara försäkra att de gjorde vad de kunde för att lösa frågan. En finess sades vara att Mälarenergi trodde sig kunna ta till vara och återvinna energi från processerna i batterifabriken.

Northvolt, som manövrerat sig till styrpinnen i processen, vill ha svar de närmaste veckorna. Medio oktober ska bolaget välja stad i Stadskampen. Sedan ska bygget komma igång redan nästa år, heter det, som om det där med överklaganden av en planprocess vore ett okänt fenomen.

Klarar inte Västerås att dubblera sina energileveranser får Skellefteå batterifabriken, oavsett hur bra Västerås är på alla andra områden: vi har tekniskt tradition, vi har know how, vi har hungriga ingenjörer och vi ligger nära Stockholm. Sedan har vi ett konserthus med en Sinfonietta och vi har landets genom tiderna bästa bandylag.

Det sista borde förstås bli tungan på batterivågen.

För övrigt noterade jag att Northvolt, under frågestunden, inte gav några besked om läget på finansieringsfronten, inga kunder redovisades (men många sades vara mäkta intresserade), ingen tvekan rådde om teknikens framtid och ingen viskade ens om att vätgas kanske blir framtidens fordonsbränsle, snarare än elektricitet.

Jag hoppas det blir bra. Batterier är ju inte så dumt. Litium, nickel, kobolt och det andra ska väl gå att få tag på, antar jag. Jordens resurser är visserligen ändliga, men inte under vår livstid.

Så kör hårt, ni styrande i Västerås. Detta kan bli  en jättegrej, även om Northvolt till slut kanske delar kakan mellan Västerås och Skellefteå.

Vågar man inget, vinner man inget. Men glöm inte att köra med öppna kort. Mumla inte om kostnaderna och dölj inga indirekta subventioner till Northvolt!

 

 

 

 

5

Västerås flygplats. Suck. Hur länge ska ledning och styrelse fortsätta att hantera oss, väljare och skattebetalare, som mindre vetande? Vad tror ni om oss?

Alla vet vad som hände förra året. Efter år efter år med mångmiljonförluster slog styrelsen till med en så usel affär med NextJet att man fick backa och betala ut jag vet inte hur många miljoner i onödan.

De bortkastade miljonerna förra året hade räckt till att driva Sinfoniettan som heltidsorkester ett par år. Minst.

Nå, nu skulle det tas nya tag. Styrelsen fick gå, den beviljades inte ens ansvarsfrihet efter massiv kritik från revisorerna, flygplatsledningen byttes ut och kommunledningen, som tvådde sina händer i den galna Finlandsaffären, basunerade ut att underskottet skulle ner till 20 miljoner 2019.

För att nå det målet måste verksamheten begränsas. Inte utökas. Det är den enkla men bistra sanning som vi aldrig får veta i alla glada intervjuer om att nu ska det satsas hit och dit igen.

Flygplatsstyrelsen har nu tecknat ett nytt avtal med Ryanair, den ende kommersielle aktören inom passagerartrafiken på Hässlö, över fem år. Inte ett år, med chans till eftertanke, utan fem år.

Verkställande direktören Tezz Tordsdotter Åkerman sa i VLT i torsdags att Ryanair är en "plusaffär för flygplatsen". Hur kan en ansvarig uttala sig så? Jag vill påstå att det är vilseledande.

 

Uppochnedvända världen på Hässlö. Foto från 1930-talet av David Eriksson.
Uppochnedvända världen på Hässlö. Foto från 1930-talet av David Eriksson.

 

Ryanair betalar för varje start och landning, får vi utgå från, veta får vi ju inte eftersom både det gamla och nya avtalet är hemligt. På så sätt bidrar ju Ryanair med ett plus.

Men, det täcker ju inte på långa vägar de fasta kostnader som det kommunalt ägda bolaget står för: personal, bagagehantering, lokaler, parkeringar, och själva banan, förstås.

Där ligger underskottet, år efter år, och betalas av oss alla i staden. Enkelt uttryckt: utan kravet att serva Ryanair skulle kostnaderna kunna minskas drastiskt. Personalen behöver minskas redan nu, om underskotten ska krympa. Men personalen får gå kvar och fylla ut sin tid med att servera tacosluncher till folk i omgivningen och försöka få igång ett call-center.

Ärligt talat är det kanske inte till sådant som skattebetalarnas pengar ska användas.

Det är så självklart att det inte borde behöva sägas. Att i detta läge binda upp sig för fem år i ett nytt avtal utan att analysera effekterna kan bli ödesdigert, om man får tro Jesper Brandberg (L) som lämnade flygplatsstyrelsen i dag i protest tillsammans med partikamraten Bengt-Åke Nilsson.

Historien tycks upprepa sig. Förra året fick flygplatsstyrelsen kritik för sin bristfälliga information, knapphändiga underlag och grunda analyser inför de viktiga besluten. Håller det på att upprepas på nytt? Bengt-Åke Nilsson skriver i dag i sitt avsägelsebrev, som blivit offentligt:

"Vid beslutet om att förlänga avtalet med Ryanair bröts mot strängt taget allt i vad revisorerna hävdat.  Inget material sändes ut i förväg, VD hänvisade till den gamla överenskommelsen som ingen utöver Jesper Brandberg och undertecknad hade som underlag när beslutet togs och vad gäller det som stadgas i det nya avtalet utöver det gamla så presenterades detta i form av två overhead-bilder."

Som sagt, sista ordet är inte sagt. Och, än en gång: gärna en flygplats men driven med öppna kort, genomlysta avtal och utan reklamsnack om "plusaffärer".

3

En professor på högskolan, Anders Garpelin, har den senaste tiden skrivit krönikor på VLT:s ledarsida där han beskrivit bostadsplaneringen som något närmast korrupt, utövat bakom de skumma kulisser som vi vanliga dödliga kallar för den representativa demokratin.
Professorn har inte fått vara med och lägga sina kloka synpunkter på varför det inte ska byggas några hus på den gamla tennisbana som ligger alltför nära hans egen bostad.

Jag lägger mig inte i just den aktuella byggfrågan vid Jakobsbergsplatsen. Husen kan byggas både högre och lägre, mer eller mindre tätt, eller inte alls för den delen. En sak vill jag dock göra klar: byggplanen handlar inte om "Djäkneberget". Jag är född och uppväxt i Västerås och har aldrig i mitt tämligen långa liv förknippat den där markbiten i närheten av Jakobsbergsplatsen med Djäkneberget. Men det passar väl bra in i argumentationen, förstår jag. Våra folkvalda utmålas som tondöva lakejer till byggbolag som vill förstöra en av stadens klenoder, där till och med grodorna fått en fristad.
Nej, vad jag vänder mig mot är den krönikerande professorns sätt att tala om för oss fåkunniga vad demokratin går ut på. I sin senaste krönika kräver han att byggplaneringen ska bli en fråga i kommunalvalet 2018.
Som om det vore en ny idé!
Som om det vore något nytt, lanserat av den kunnige professorn.

Jag har bevakat och följt valen här i stan i fyrtio år och i varje val har byggfrågor stötts och blötts. Har det undgått professorn? Det har varit planprogram och översiktsplaner hit, detaljplaner och miljökonsekvenser dit, det har pratats om Öster Mälarstrand, om Östra hamnen, om parker, om grönområden, om Geddeholm, om Barkarö, om... jag ska inte trötta er med fler exempel. Demokratin lever, även om några boende på Jakobsbergsplatsen just nu känner sig förfördelade.
Professorn tycks också tro att befolkningsprognoser är självuppfyllande, på något mystiskt sätt. Om staden ser till att ha planer och beredskap för en framtida befolkning på, säg 250 000 invånare, så innebär det inte att det blir så många i vår lilla stad. Det kan bli fler, det kan bli färre. Beredskap är en sak, verkligheten en annan. Professorn tycks faktiskt på allvar tro att man kan hejda en befolkningsökning om man planerar för färre invånare och sänker beredskapen.

Ska vi hindra folk från att söka sig hit med skyltar vid infarterna? Eller med uppmaningar på stadens hemsida, om att vi inte ryms fler här?
Mest konfunderad blir jag av den förment akademiska insikten, som drabbat professorn och som han frankt delar med sig av, att en "befolkningsexplosion" ställer “stora krav på ökade skatteintäkter om inte kalaset ska betalas med lånta pengar”.
Är det inte just en ökande befolkning som ger ökade skatteintäkter? Och tvärtom: ju färre skattebetalare, desto lägre skatteintäkter. Ingen vill ha en stagnerande och åldrande befolkning. Det, om något, kostar pengar.
Eller har jag missat den senaste utvecklingen av den samhällsekonomiska teorin vid Mälardalens högskola?
Kom igen, professorn. Bättre argument behövs för att stoppa några hus vid Jakobsbergsplatsen. Så enkelt avfärdar man inte den representativa demokratin.

DSC_3822
Utter Inn, en bostad i Västerås.

2

Jag slutade skriva lokalhistoria i VLT för några år sedan. Men jag får fortfarande frågor och brukar svara direkt i mejl. Men häromdagen kom en bild från Teresia Götlin som är värd att visas för fler.

Jag har inte sett bilden förut och tycker den är fantastisk, trots att den är urblekt. Teresia har hittat det inramade fotografiet i en Second hand-butik och frågar om jag vet när fotot kan vara taget.

Det vet jag, inte exakt, men nästan. Bilden togs mellan 1888 och 1891.

Wickholms kvar, till vänster, och Stora Westmannia. Bilden togs mellan 1888 och 1891.
Wickholms kvarn, till vänster, och Stora Westmannia. Bilden togs mellan 1888 och 1891.

 

På bilden ser vi, till vänster, den Wickholmska kvarnen som byggdes på 1860-talet, enligt vissa uppgifter med sten och tegel från den 1600-talsskola som samtidigt revs vid Domkyrkan och som hade anor från Johannes Rudbeckius tid.

Från kvarnen anlades en kvarndamm rakt över Svartån mot Fiskartorget. Resterna av dammen syns på botten när ån ibland töms för rensning. Då ser man också den stora port i muren där vattnet släpptes ut efter att ha gjort tjänst inne i kvarnen. En motsvarande öppning fanns uppströms kvarnbyggnaden, även om den inte syns på fotografiet.

Stadens kapitalstarka borgare köpte ut änkan Wickholm från vattenrättigheterna 1890 för att kunna riva bort kvarndammen och i stället bygga nya dammluckor och ett vattenkraftverk litet längre ner, vid det som blev Turbinbron och som var en av förutsättningarna för att det blivande Asea skulle flytta från Arboga till Västerås. Turbinhuset stod klart 1891. Då var kvarndammen riven.

Resterna av kvarndammen, liksom öppningarna i muren, kom i dagen när Svartån tappades på vatten för några år sedan.
Resterna av kvarndammen, liksom öppningarna i muren, kom i dagen när Svartån tappades på vatten för några år sedan.

 

Det är alltså det ena årtalet.

Hur kan jag säga att det andra årtalet är 1888? Jo, det året invigdes det nybyggda ståtliga Stora Westmannia, i bildens mitt, på andra sidan Svartån. Stora Westmannia ersatte den medeltida Hospitalskyrkan som låg på platsen. Lillån går, som ni ser, fortfarande in till höger längs med Stora Westmannias sydsida i det som ännu inte blivit Munkgatan.

Huset mellan kvarnen och Stora Westmannia är en del av Mälarprovinsernas bank, som var föregångare till det så kallade Folksamhuset där Arbetsförmedlingen håller till i dag.

Jag har aldrig sett kvarndammen så här rakt framifrån. Fallet var riktigt ståtligt. Titta på mannen som sitter och fiskar i båten nedströms forsen och titta på hans fiskarkompis som står under stenskoningen vid Fiskartorget till höger.

Tack, Teresia. En dag kanske jag får se bilden i original?

Här är en annan bild på kvarnen, som avslutning.

Wickholms kvarn från andra hålllet. Är det inte fiskarens eka som ligger under kvarnen?
Wickholms kvarn från andra hållet. Är det inte fiskarens eka som ligger under kvarnen?

 

11

Sitter och bläddrar i en klippbok från 1961. Titta på den här bilden från en ishockeymatch på Rocklunda. Ulf Kjellman gör ett av målen i VIK:s match mot Forshaga. Titta på de vita fälten på Ulfs arm och rygg. Redaktionen på VLT har helt sonika målat över tröjreklamen. Här skulle ingen få reklam gratis, nej, nej. Sånt gick inte för sig. Redaktionen skulle stå stark och omutlig, annonsavdelningen fick sköta det där med reklam.

img_0690-vik-1961-ulf-kjellman
Klipp från VLT 1961. Tröjreklamen övermålad.

 

Tröjmålandet var förstås en överdrift, men det visar hur seriöst redaktionen såg på de pressetiska reglerna och de riktlinjer mot textreklam som Svenska Journalistförbundet, SJF, fortfarande säger sig följa. I dagens portalparagraf sägs: "Se till att ingen sammanblandning kan ske av redaktionellt material och reklambudskap."

Det finns massor av skäl till det. Jag behöver inte upprepa dem här.

Låt oss så jämföra med en sida ur dagens VLT (22 december). Det ser ut som en annonssida, men överst är den vinjetterad med ordet Reportage. Så att vi ska förstå att det handlar om en redaktionell text, och inte om annonser. Vi får läsa om var vi kan köpa svarta högklackade skor, läppstift och prickiga strumpbyxor. Butiker och priser kopplas till varorna.

fil-2016-12-22-16-39-44

Om inte detta är textreklam vad är det då?  Jag vet att slikt förekommer i veckopressen, men seriösa dagstidningar bör och har av tradition avstått från sånt här skräp. Hur kan man komma på tanken att kalla detta för "reportage"? Reportage är något av det finaste som finns inom journalistiken, det är en längre berättelse, ofta med personligt språk och känsla. VLT bjuder på riktiga reportage också, jag behöver bara nämna namnet Ann-Christine Kihl. Men detta?

Apropå textreklam, så menar SJF med rätta att en redaktion ska vara särskilt vaksam och kritisk med "publicitet kring företags, organisationers eller myndigheters verksamhet, produkter eller andra arrangemang, så att ett otillbörligt gynnande inte sker."

För ett par dagar sedan publicerade min kära gamla lokaltidning två "nyheter" som helt tycktes bygga på pressreleaser. I den ena fick vi veta att vi skulle kunna tatuera oss nästa sommar i en "livsstilshörna" på Summer Meet. Pressmeddelandet citerades okritiskt över fem spalter med stor bild. På motstående sida hade redaktionen lika snällt och vänligt lagt in ett pressmeddelande om att en före detta västeråsare utsetts till innovationschef vid Prime som, enligt tidningen, är "en av världens mest prisade kommunikationsbyråer". Vi förmodades tro att detta var en kontrollerad uppgift. I texten citerades pressmeddelandet rakt upp och ned, och vi fick bland annat veta att bolaget har den kunskap som krävs för att "driva förändring och skapa tillväxt". Inte en enda motfråga. Inte ett enda försök till problematisering. PR-byrån måste ha jublat. För säkerhets skull upprepades pressmeddelandet en gång till, med samma ord i samma artikel. Det var säkert ett tekniskt misstag, men visar på bristen på tid för kontroll och redigering.

 

skarmklipp-2016-12-15-11

Tycker ni att jag är en surgubbe? Borde jag inte värna om dem som sliter så gott det går i en tid när redaktionen krympts till en nivå som vi inte kunde föreställa oss, vi som jobbade i en tid när papperstidningen ännu var en framgångssaga?

Jo, jag kanske är en osolidarisk surgubbe. Men journalistiken måste tåla att debatteras. Sakligt. Jag känner snart inte igen den tidning jag levt med sedan 1950-talet och varit anställd på i mer än 30 år. Det finns mycket bra, det finns ambitioner, men en kedja är aldrig starkare än den svagaste länken. Och i dag är kedjan oroväckande svag.

Varför ska prenumeranter betala för att, som i dag, få läsa om en kvinna som är orolig för att hennes porttelefon inte fungerar? Först mot slutet av artikeln får vi veta att telefonen är OK igen. Antagligen fanns vare sig tid att stryka och skriva om eller att byta ut texten.

Jag avundas inte chefredaktören Daniel Nordström, som säkert vet hur god journalistik ska bedrivas, men som är pressad av sparpaket och dessutom har sju olika tidningar att ta hand om. Samtidigt.

Papperstidningen är fortfarande basen för intäkterna, såvitt jag förstår. Den får inte glömmas bort i en tid med webbpubliceringar och allehanda resurskrävande live-tv. Ibland känns det som om besättningen bryter loss brädor från båtens köl för att bygga en ny styrhytt när vågorna blir höga i motvinden.

 

 

Idag är det söndag. På fredag är jag inbjuden till Mälardalens högskola för att föreläsa på kurs som heter Skrivande i ett medieperspektiv och ingår i ett treårigt språk- och kommunikationsprogram. Jag är redan nervös.

Jag är 70 år. Det är bara att erkänna, om än motvilligt. Jag tänker tillbaka på mig själv som 20-åring när jag läste statskunskap i Uppsala. Året var 1966, det känns ju inte så avlägset... men så började jag fundera hur jag då hade sett på en gästföreläsare som var 70 år. Han eller hon (en dag ska jag nog också börja skriva hen) hade då, 1966, varit född 1896 och hade fyllt 20 under det första världskriget.

Som 20-åring hade jag upplevt den personen som mycket gammal, det är jag säker på. Det är samma tidspann bakåt som uppstår när jag nu berättar för unga studenter att jag är född 1946.

OK, jag hoppas att studenterna på högskolan inte ser mig som en gammal stöt utan som en värderad äldre gentleman med bred erfarenhet från den massmediala världen, åtminstone lokalt här i Västerås.

För ett par år sedan berättade jag i en krönika om hur det var när jag anställdes på VLT några år in på 1970-talet och klev in i en värld jag drömt om. Nyhetstidningens värld. Första intrycket av gamla tidningshuset på Stora gatan var bedövande. Efter att ha passerat växelns nålsöga kom man så småningom till ett märkligt fönsterlöst rum i ett bygge inne på gården. Centralredaktionen. Med en hemsk grön filtmatta med kaffefläckar som aldrig gick att tvätta bort men med en omisskännlig doft av tidning.

Då fanns ännu några av de gamla manliga murvlarna kvar, de som bar vita skjortor med uppkavlade ärmar och lagom löst åtdragna slipsar, de som hade sett allt och hört allt. Anders Y Pers skrev ännu sina ledare, han som närmast var legendarisk efter sina orädda protester mot regeringens eftergifter för nazismen under kriget.

Som nykomling lärde jag mig vrida in papper i skrivmaskinen med en cigarett i mungipan. Jag kunde snart släntra in efter ett knäck (uppdrag) och randa (skriva) ett lämpligt antal odödliga utgångar (stycken). Hade man tur kunde grejen platsa i vänsterkrysset (uppe till vänster på förstasidan).

I dag skrivs och redigeras texten direkt på en dator. För fyrtio år sedan behövdes en armé av tidningsarbetare för samma jobb. Jag minns de gröna manuslapparna. De kallades matsedlar. De var små så att man lätt kunde knöla ihop dem och skriva nya, med än mer lysande formuleringar.

Matsedlarna lämnades till den allvetande nyhetschefen som ännu inte kroknat av övertid och John Silver utan filter. Han grymtade något och gav texten vidare till en redigerare som strök litet här och där och försåg matsedlarna med magiska typografiska anvisningar.

Blyet var förstås borta från VLT-sätteriet när jag började. Den här bilden är mycket äldre, från 1920-talet. Bildkälla: Marianne Landins bildsamling.
Blyet var förstås borta från VLT-sätteriet när jag började. Den här bilden är mycket äldre, från 1920-talet. Bildkälla: Marianne Landins bildsamling.

 

Arbetsledaren på sätteriet, som av någon anledning kallades faktor, bar matsedlarna till perforeringen där lydiga grafiker skrev in de eviga sanningarna i maskiner som spottade ut hålremsor och spalter.

Efter det väntade skärselden i en glasbur, befolkad av den numera utdöda yrkeskategorin korrekturläsare. Det var blyga men bildade personer som ändrade Vänern till Vättern om det behövdes.

Korrekturet skrevs in på nytt, spalterna skars och klistrades upp på sidan efter redigerarens skiss. En grafiker klistrade, en redigerare övervakade. De fackliga skrankorna var lika rigida som dukningen på en Nobelmiddag.

Hur sidorna hamnade på tryckeriet har jag ännu inte fattat. Internet var ju lika avlägset som ett rött hus på månen.

Om detta kan jag ju berätta. Men sedan då?