1

Jag slutade skriva lokalhistoria i VLT för några år sedan. Men jag får fortfarande frågor och brukar svara direkt i mejl. Men häromdagen kom en bild från Teresia Götlin som är värd att visas för fler.

Jag har inte sett bilden förut och tycker den är fantastisk, trots att den är urblekt. Teresia har hittat det inramade fotografiet i en Second hand-butik och frågar om jag vet när fotot kan vara taget.

Det vet jag, inte exakt, men nästan. Bilden togs mellan 1888 och 1891.

Wickholms kvar, till vänster, och Stora Westmannia. Bilden togs mellan 1888 och 1891.
Wickholms kvarn, till vänster, och Stora Westmannia. Bilden togs mellan 1888 och 1891.

 

På bilden ser vi, till vänster, den Wickholmska kvarnen som byggdes på 1860-talet, enligt vissa uppgifter med sten och tegel från den 1600-talsskola som samtidigt revs vid Domkyrkan och som hade anor från Johannes Rudbeckius tid.

Från kvarnen anlades en kvarndamm rakt över Svartån mot Fiskartorget. Resterna av dammen syns på botten när ån ibland töms för rensning. Då ser man också den stora port i muren där vattnet släpptes ut efter att ha gjort tjänst inne i kvarnen. En motsvarande öppning fanns uppströms kvarnbyggnaden, även om den inte syns på fotografiet.

Stadens kapitalstarka borgare köpte ut änkan Wickholm från vattenrättigheterna 1890 för att kunna riva bort kvarndammen och i stället bygga nya dammluckor och ett vattenkraftverk litet längre ner, vid det som blev Turbinbron och som var en av förutsättningarna för att det blivande Asea skulle flytta från Arboga till Västerås. Turbinhuset stod klart 1891. Då var kvarndammen riven.

Resterna av kvarndammen, liksom öppningarna i muren, kom i dagen när Svartån tappades på vatten för några år sedan.
Resterna av kvarndammen, liksom öppningarna i muren, kom i dagen när Svartån tappades på vatten för några år sedan.

 

Det är alltså det ena årtalet.

Hur kan jag säga att det andra årtalet är 1888? Jo, det året invigdes det nybyggda ståtliga Stora Westmannia, i bildens mitt, på andra sidan Svartån. Stora Westmannia ersatte den medeltida Hospitalskyrkan som låg på platsen. Lillån går, som ni ser, fortfarande in till höger längs med Stora Westmannias sydsida i det som ännu inte blivit Munkgatan.

Huset mellan kvarnen och Stora Westmannia är en del av Mälarprovinsernas bank, som var föregångare till det så kallade Folksamhuset där Arbetsförmedlingen håller till i dag.

Jag har aldrig sett kvarndammen så här rakt framifrån. Fallet var riktigt ståtligt. Titta på mannen som sitter och fiskar i båten nedströms forsen och titta på hans fiskarkompis som står under stenskoningen vid Fiskartorget till höger.

Tack, Teresia. En dag kanske jag får se bilden i original?

Här är en annan bild på kvarnen, som avslutning.

Wickholms kvarn från andra hålllet. Är det inte fiskarens eka som ligger under kvarnen?
Wickholms kvarn från andra hållet. Är det inte fiskarens eka som ligger under kvarnen?

 

11

Sitter och bläddrar i en klippbok från 1961. Titta på den här bilden från en ishockeymatch på Rocklunda. Ulf Kjellman gör ett av målen i VIK:s match mot Forshaga. Titta på de vita fälten på Ulfs arm och rygg. Redaktionen på VLT har helt sonika målat över tröjreklamen. Här skulle ingen få reklam gratis, nej, nej. Sånt gick inte för sig. Redaktionen skulle stå stark och omutlig, annonsavdelningen fick sköta det där med reklam.

img_0690-vik-1961-ulf-kjellman
Klipp från VLT 1961. Tröjreklamen övermålad.

 

Tröjmålandet var förstås en överdrift, men det visar hur seriöst redaktionen såg på de pressetiska reglerna och de riktlinjer mot textreklam som Svenska Journalistförbundet, SJF, fortfarande säger sig följa. I dagens portalparagraf sägs: "Se till att ingen sammanblandning kan ske av redaktionellt material och reklambudskap."

Det finns massor av skäl till det. Jag behöver inte upprepa dem här.

Låt oss så jämföra med en sida ur dagens VLT (22 december). Det ser ut som en annonssida, men överst är den vinjetterad med ordet Reportage. Så att vi ska förstå att det handlar om en redaktionell text, och inte om annonser. Vi får läsa om var vi kan köpa svarta högklackade skor, läppstift och prickiga strumpbyxor. Butiker och priser kopplas till varorna.

fil-2016-12-22-16-39-44

Om inte detta är textreklam vad är det då?  Jag vet att slikt förekommer i veckopressen, men seriösa dagstidningar bör och har av tradition avstått från sånt här skräp. Hur kan man komma på tanken att kalla detta för "reportage"? Reportage är något av det finaste som finns inom journalistiken, det är en längre berättelse, ofta med personligt språk och känsla. VLT bjuder på riktiga reportage också, jag behöver bara nämna namnet Ann-Christine Kihl. Men detta?

Apropå textreklam, så menar SJF med rätta att en redaktion ska vara särskilt vaksam och kritisk med "publicitet kring företags, organisationers eller myndigheters verksamhet, produkter eller andra arrangemang, så att ett otillbörligt gynnande inte sker."

För ett par dagar sedan publicerade min kära gamla lokaltidning två "nyheter" som helt tycktes bygga på pressreleaser. I den ena fick vi veta att vi skulle kunna tatuera oss nästa sommar i en "livsstilshörna" på Summer Meet. Pressmeddelandet citerades okritiskt över fem spalter med stor bild. På motstående sida hade redaktionen lika snällt och vänligt lagt in ett pressmeddelande om att en före detta västeråsare utsetts till innovationschef vid Prime som, enligt tidningen, är "en av världens mest prisade kommunikationsbyråer". Vi förmodades tro att detta var en kontrollerad uppgift. I texten citerades pressmeddelandet rakt upp och ned, och vi fick bland annat veta att bolaget har den kunskap som krävs för att "driva förändring och skapa tillväxt". Inte en enda motfråga. Inte ett enda försök till problematisering. PR-byrån måste ha jublat. För säkerhets skull upprepades pressmeddelandet en gång till, med samma ord i samma artikel. Det var säkert ett tekniskt misstag, men visar på bristen på tid för kontroll och redigering.

 

skarmklipp-2016-12-15-11

Tycker ni att jag är en surgubbe? Borde jag inte värna om dem som sliter så gott det går i en tid när redaktionen krympts till en nivå som vi inte kunde föreställa oss, vi som jobbade i en tid när papperstidningen ännu var en framgångssaga?

Jo, jag kanske är en osolidarisk surgubbe. Men journalistiken måste tåla att debatteras. Sakligt. Jag känner snart inte igen den tidning jag levt med sedan 1950-talet och varit anställd på i mer än 30 år. Det finns mycket bra, det finns ambitioner, men en kedja är aldrig starkare än den svagaste länken. Och i dag är kedjan oroväckande svag.

Varför ska prenumeranter betala för att, som i dag, få läsa om en kvinna som är orolig för att hennes porttelefon inte fungerar? Först mot slutet av artikeln får vi veta att telefonen är OK igen. Antagligen fanns vare sig tid att stryka och skriva om eller att byta ut texten.

Jag avundas inte chefredaktören Daniel Nordström, som säkert vet hur god journalistik ska bedrivas, men som är pressad av sparpaket och dessutom har sju olika tidningar att ta hand om. Samtidigt.

Papperstidningen är fortfarande basen för intäkterna, såvitt jag förstår. Den får inte glömmas bort i en tid med webbpubliceringar och allehanda resurskrävande live-tv. Ibland känns det som om besättningen bryter loss brädor från båtens köl för att bygga en ny styrhytt när vågorna blir höga i motvinden.

 

 

Idag är det söndag. På fredag är jag inbjuden till Mälardalens högskola för att föreläsa på kurs som heter Skrivande i ett medieperspektiv och ingår i ett treårigt språk- och kommunikationsprogram. Jag är redan nervös.

Jag är 70 år. Det är bara att erkänna, om än motvilligt. Jag tänker tillbaka på mig själv som 20-åring när jag läste statskunskap i Uppsala. Året var 1966, det känns ju inte så avlägset... men så började jag fundera hur jag då hade sett på en gästföreläsare som var 70 år. Han eller hon (en dag ska jag nog också börja skriva hen) hade då, 1966, varit född 1896 och hade fyllt 20 under det första världskriget.

Som 20-åring hade jag upplevt den personen som mycket gammal, det är jag säker på. Det är samma tidspann bakåt som uppstår när jag nu berättar för unga studenter att jag är född 1946.

OK, jag hoppas att studenterna på högskolan inte ser mig som en gammal stöt utan som en värderad äldre gentleman med bred erfarenhet från den massmediala världen, åtminstone lokalt här i Västerås.

För ett par år sedan berättade jag i en krönika om hur det var när jag anställdes på VLT några år in på 1970-talet och klev in i en värld jag drömt om. Nyhetstidningens värld. Första intrycket av gamla tidningshuset på Stora gatan var bedövande. Efter att ha passerat växelns nålsöga kom man så småningom till ett märkligt fönsterlöst rum i ett bygge inne på gården. Centralredaktionen. Med en hemsk grön filtmatta med kaffefläckar som aldrig gick att tvätta bort men med en omisskännlig doft av tidning.

Då fanns ännu några av de gamla manliga murvlarna kvar, de som bar vita skjortor med uppkavlade ärmar och lagom löst åtdragna slipsar, de som hade sett allt och hört allt. Anders Y Pers skrev ännu sina ledare, han som närmast var legendarisk efter sina orädda protester mot regeringens eftergifter för nazismen under kriget.

Som nykomling lärde jag mig vrida in papper i skrivmaskinen med en cigarett i mungipan. Jag kunde snart släntra in efter ett knäck (uppdrag) och randa (skriva) ett lämpligt antal odödliga utgångar (stycken). Hade man tur kunde grejen platsa i vänsterkrysset (uppe till vänster på förstasidan).

I dag skrivs och redigeras texten direkt på en dator. För fyrtio år sedan behövdes en armé av tidningsarbetare för samma jobb. Jag minns de gröna manuslapparna. De kallades matsedlar. De var små så att man lätt kunde knöla ihop dem och skriva nya, med än mer lysande formuleringar.

Matsedlarna lämnades till den allvetande nyhetschefen som ännu inte kroknat av övertid och John Silver utan filter. Han grymtade något och gav texten vidare till en redigerare som strök litet här och där och försåg matsedlarna med magiska typografiska anvisningar.

Blyet var förstås borta från VLT-sätteriet när jag började. Den här bilden är mycket äldre, från 1920-talet. Bildkälla: Marianne Landins bildsamling.
Blyet var förstås borta från VLT-sätteriet när jag började. Den här bilden är mycket äldre, från 1920-talet. Bildkälla: Marianne Landins bildsamling.

 

Arbetsledaren på sätteriet, som av någon anledning kallades faktor, bar matsedlarna till perforeringen där lydiga grafiker skrev in de eviga sanningarna i maskiner som spottade ut hålremsor och spalter.

Efter det väntade skärselden i en glasbur, befolkad av den numera utdöda yrkeskategorin korrekturläsare. Det var blyga men bildade personer som ändrade Vänern till Vättern om det behövdes.

Korrekturet skrevs in på nytt, spalterna skars och klistrades upp på sidan efter redigerarens skiss. En grafiker klistrade, en redigerare övervakade. De fackliga skrankorna var lika rigida som dukningen på en Nobelmiddag.

Hur sidorna hamnade på tryckeriet har jag ännu inte fattat. Internet var ju lika avlägset som ett rött hus på månen.

Om detta kan jag ju berätta. Men sedan då?

 

2

Jag fick en present från Hälleforsnäs häromdan. En tung femarmad ljusstake i järn. Titta på den och titta sen på bilden under. Ser ni något samband?

Ljusstaken från järnförädlingen.
Ljusstaken från järnförädlingen.

 

Järnmanufakturbolaget höll till i huset i mitten, bakom ljuslyktan.
Järnmanufakturbolaget höll till i huset i mitten, bakom ljuslyktan.

 

Jag inser att det inte är lätt. Den äldre bilden är från en öppen plats mellan Vasaparken och Mimerverkstaden i Västerås. Där lyktstolpen står skulle Ottarkontoret börja byggas 1917. Huset längst till vänster kallades Lilla Westmannia. Där ligger Konserthuset i dag. I huset mitt i bilden, på andra sidan Kopparbergsvägen, med skorstenen snett bakom, låg Västerås Järnmanufaktur. Det var ett bolag som Aseachefen Sigfrid Edström startade privat 1907 för att bearbeta och förädla aducerat järn från Aseas gjuteri inne i Mimerkvarteret. Efter diverse turer, där Asea gick in några år, såldes järnmanufakturen till Wallenbergarnas Investor under första världskriget. Edström blev kvar med egna aktier och var ordförande i styrelsen när han och Wallenbergarna flyttade verksamheten, som döpts om till AB Järnförädling, till styckebruket i Hälleforsnäs.

Bruket i Hälleforsnäs 1950.
Bruket i Hälleforsnäs 1950.

 

Ett tjugotal familjer flyttade med från Västerås ner till Hälleforsnäs. En av utvandrarna var kontorschefen Edward Tengzelius. Hans dotter Ingrid gifte sig senare med västeråsaren Frank Söderström som spelade fotboll i allsvenska VSK. Ingrids och Franks son Johan Söderström utsågs 2011 till vd  för ABB Sverige och kunde från sitt dåvarande kontor i Ottar blicka ut över den plats där AB Järnmanufaktur en gång startade.

Om detta skrev jag i boken om Sigfrid Edström, Direktörernas dirtektör, som kom ut förra året. Ingrid Söderström blev så glad över att jag berättade historien att hon inflörskaffade en ljusstake från manufakturen i Hälleforsnäs och skickade över den till mig som tack.

Därav sambandet. Tack, Ingrid. Och tack Frank för dina insatser för VSK Fotboll i en allsvensk tid som känns så avlägsen.

Ingrid och Frank Söderström 2015.
Ingrid och Frank Söderström 2015.

 

Leppe Ekblom och Frank Söderström 1957. Foto: Bengt Jonsson.
Leppe Ekblom och Frank Söderström 1957. Foto: Bengt Jonsson.

 

Johan Söderström, till höger, med författaren av dessa rader.
Johan Söderström, till höger, med författaren av dessa rader.

 

Hur gick det med Järnförädling? Jo, så länge Edström satt kvar i styrelsen gick det bra. Aktierna gav god utdelning och de aducerade rördelarna sålde bra. Edström fick en idrottsarena uppkallad efter sig, Edströmsvallen, där Hälleforsnäs bandylag, Brukets Blå spelade sig upp i allsvenska 1955.  Edström lämnade ordförandeposten 1957, vid 87 års ålder, men höll aktierna till sin död 1964. Järnförädlings utveckling stagnerade och efter ett antal ägarbyten stängdes bruket 2010.

I dag är det museum och shoppingcentrum där.

Sigfrid Edström på hedersplats i brukets museum.
Sigfrid Edström på hedersplats i brukets museum.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Leppe Ekblom och Frank Söderström i VSK 1957. Foto: Bengt Jonsson.

 

Såg dokumentären om Magnus Carlsen i efterhand ikväll. Vilken film! Jag som en gång var fascinerad av schackens alla världsmästare, Botvinnik, Kasparov, Bobby Fischer och allt vad de hette, har inte riktigt fattat hur stor norrmanen Carlsen är.

Det var nästan andlöst spännande att se hur den blott 13-årige Magnus Carlsen spelade remi mot topprankade Kasparov i en turnering 2004. Den lille pojken, undrande inför allt omkring sig, mot den allt mer förbryllade världsspelaren.

Filmen följde sedan Carlsen till VM-matchen i Madras 2013 där han besegrade den indiske världsmästaren Viswanathan Anand, som var uppbackad av ett proffsteam med fullproppade datorer. Hela Norge följde matchen i direktsänd teve, ungefär som när Stenmark åkte här hemma. Carlsen blev norsk folkhjälte.

På något märkligt sätt har Magnus Carlsens framgångar inte rönt överdriven uppmärksamhet här hemma. Han vann returmötet mot Anand 2014 och är nu den högst rankade schackspelaren i världen någonsin, i en sport som genom historien dominerats av ryssar och amerikaner.

När filmen var slut googlade jag på Carlsen, och fick till min förvåning se att han just nu spelar sin tredje VM-match, mot den bara ett år äldre ryssen Sergej Karjakin. Carlsen är 25, Karjakin 26.

Carlsen vs Karjakin https://worldchess.com/
Carlsen vs Karjakin
https://worldchess.com/

 

I går spelade de det tolfte och sista partiet i matchen, som går i New York. Sju remier följdes av en oväntad vinst för Karjakin i åttonde partiet, som Carlsen utjämnade i det tionde. Efter en remi i det elfte kunde den normalt offensivt lagde Carlsen spela hem matchserien som vit i det tolfte och sista partiet. Men han spelade på säkerhet och partiet slutade i remi efter bara 35 minuters spel.

Magnus Carlsen satsar uppenbarligen allt på det avgörande extraspelet i morgon, onsdag. Jag visste inte att schacket utvecklats med sådana finesser som det som nu väntar. Först spelar de fyra partier snabbschack, där Carlsen vet att han är bäst i världen. Skulle det mot förmodan vara lika även efter det, väntar tio blixtpartier och, om så krävs, en avslutning med "Armageddon", en variant där svart får fördelar i ett slags tie-break för att få fram ett slutligt avgörande.

Norsk teve sänder direkt. Jag kan inte se NRK, men det går att koppla upp sig via nätet, betala sju dollar och se avslutningen med början klockan åtta onsdag kväll. Härligt. Det är bara ett problem. Schacket krockar med Tellus-VSK i bandy...

 

1

Stod en stund på parkeringen utanför Coop Extra. Längs med Pilgatan byggs nya bostäder. Ängsgärdet ska få ett ansikte igen. Där låg en gång KF:s centrallager. Till vänster på bilden syns delar av en grågul KF-byggnad som ännu står kvar. Den var nyskapande en gång, några år in på 1930-talet när funktionalismen ännu inte kommit på modet.

KF:s berömda funkisbyggnad till vänster vid Coop Extra.
KF:s berömda funkisbyggnad till vänster vid Coop Extra.

 

KF i Västerås nästan först i landet med att bygga en charkuterifabrik och ett bageri i den stil som kom att kallas funkis. Arkitekten hette Emil Rockström. Jag undrar om Västerås sett något liknande sedan dess? Bilden från parkeringen gör inte de kvarvarande byggnaderna rättvisa. Jag vill gärna komma över bättre bilder.

Funkishusen syns också i bakgrunden på bilden med fotbollsspelarna. Bilden togs när KF-husen var alldeles nybyggda, 1932. Planen låg där VL har sina bussar i dag. Den kallades Råsunda och var hemmaplan för allehanda kvartersgäng. Jag fick bilden en gång av Esbjörn Larsson. Det är hans pappa "Bus-Oskar" Larsson som står i mål. Laget hette IF Drott.

Fotboll på "Råsunda" (idag VL:s bussgarage) 1932 med funkishusen i bakgrunden. Bilkälla: Esbjörn Larssons samling.
Fotboll på "Råsunda" (idag VL:s bussgarage) 1932 med funkishusen i bakgrunden. Bilkälla: Esbjörn Larssons samling.

 

Som avslutningen fin bild från 1949, utanför bageriet i Pilgatan. De fem unga kvinnorna var brödplockerskor. Jag tvivlar på att yrket finns kvar.

Brödplockerskor i KF:s bageri på Pilgatan 1949. Bildkälla: Stig-Ove Anderssons samling.
Brödplockerskor i KF:s bageri på Pilgatan 1949. Bildkälla: Stig-Ove Anderssons samling.

2

Än en gång har en äldre aktad medborgare kritiserat "nya tiders" språkbruk. Får jag än en gång påstå, med en dåres envishet (förlåt klyschan) att prepositionen vart kommer att vinna i längden. Varför i all sin dar ska man tvinga unga och nyanlända att lära sig en betydelselös distinktion mellan var och vart? Ja, jag vet att var syftar på läge och plats, vart syftar på riktning och mål. Men varför två adverb? Varför skriva "Var har du lagt nycklarna" men "Vart har du kastat nycklarna"?

Det går ju lika bra med selleri. Med vart, alltså. Vart går du, vart bor du. Engelsmännen har bara sitt where och det räcker för dem. Ingen kan missförstå "Vart bor du".

Såvitt jag förstår finns det bara en förklaring till varför vi ska envisas med att hålla fast vid den onödiga distinktionen: det har alltid varit så, vi fick lära oss så i skolan.

Det räcker inte som skäl. Vart finns de andra skälen?

En ny gryning för språket.
En ny gryning för språket.