Vem skriver böcker om bandy? Vem kan skriva om denna särpräglade sport utan att fastna i nostalgiska klichéer om ettförsvinnande folkhem, långt från de solgnistrande isar där grabbarna från Bruket täljde sina egna klubbor av eneträ, lindade snören på korkbollar, sänkte dem i rödfärg och dansade kring de röda nystanen?
Vem kan skriva om bandy utan att berätta om sportens framväxt i små brukssamhällena runt om i landet? Hur kan man förklara att sporten mot alla odds lever vidare i hallar, i skydd från snö och regn och isande vindar och med en envis vision om ett eget folkligt spel med snabbhet, elegans,kombinationer, ett spel som inte störs av reklamavbrott och ”powerbreaks” och där de modiga hörnrusen står som symbolerför viljan att övervinna skräck och smärta?
Vem skriver om detta? Jag är en av dem som försökt genom åren, men jag har inte skrivit om bandy som Nils Håkansson gör i sin roman Bandy Futura (Nirstedt / litteratur). Bara en sådan sak, som att skriva en roman om bandy, dessutom lika självklart egensinnig som sporten är självklart egensinnig.
Grundstoryn är enkel. Den tämligen misslyckade, snart medelålders dokumentärfilmaren Sanna får i uppdrag av en omåttligt rik och bandyintresserad familj med rötter i västmanländsk bruksmiljö att göra en dokumentärfilm om bandy.
Pengar finns i stiftelsen Bandy Futura som styrs av far och dotter. Fadern lever i en nostalgisk drömvärld med Snoddas som husgud och vill göra en film om det försvinnande Bandysverige. Dottern har en annan vision, hon vill se en film som propagerar för en modern framtida sport med drag av den kommersiella ishockeyn.
Nils Håkansson låter Sanna resa runt i bandyvärlden. Hon hamnar till och med i Krasnojarsk långt borta i Sibirien där hon träffar en farbror som bodde i Uppsala på nittiotalet och som påminner om Sergej Lomanov den äldre. Jag väntade mig nästan att Håkansson skulle skriva in Hans Elis Johansson i handlingen, han som var Sverige första bandyproffs där borta i Krasnojarsk.
Det gör han inte, och tur var väl det.
Hemma i Sverige reser Sanna till synes planlöst mellan olika bandyfästen. Ofta gör hon det tillsammans med ett gäng bandykufar som tar henne med till de mest osannolika ställen. De samsas i en bucklig och utrangerad färdtjänstbuss, likt en sentida version av den psykedeliskt målade buss som författaren Ken Kesey och hans Merry Pranksters körde runt med i USA på sextiotalet, en resa som skildrades av Tom Wolfe i dokumentärromanen Trippen.
Nils Håkanssons bandynördar trippar mest på pilsner och utspädd Trocadero som förgyller deras besök vid de otaliga isbanor dit folk söker sig när mörkret sänker sig för ”att delta i en besynnerlig kulthandling i vilken prästerskapet dansade runt på skridskor och viftade med krökta pinnar medan menigheten tittade på och förde oväsen”.
Håkansson skriver kärleksfullt om alla obetalda ledare som står i regn och rusk och plockar sarg, som sitter uppe sent på natten för att ta ut lag till helgens cupmatcher så att alla blir nöjda, han skriver om alla de som ser till att bandy fortfarande är livet.
Det blir extra läsvärt för oss västeråsare när Håkansson förlägger inledningskapitlet till Sjöaremossens exotiska isrektangel i skogen utanför halländska Frillesås, där favoriterna från Västerås Sportklubb sensationellt tappar poäng.
Lika lokalpatriotiskt överraskande är det när premiären på Sannas film förläggs till en biograf i en ”gammal industrilokal i Västerås”, med omisskännliga drag av Elektra.
Bland de inbjudna premiärlejonen finns ett dussin vithåriga vänner till den forna bruksägaren och ”en och annan bortkommen gammal stjärnspelare med darrig underkäke och en sportjournalist som var stekhet på nittiotalet”.
Jag sträckläste för att se hur det gick, ta det lugnt, inga spoilers här inte. På läsvägen hastade jag förbi en inkilad Romeo och Julia-historia som, trots ambitionen att berätta om klass och social struktur, kändes lika ospännande som en andra halvlek när VSK tagit ledningen med åtta mål i den första.
Jag ska inte hänga upp mig på det. Spelet och målen i den första halvleken räckte gott och väl. Bandy Futura är den bästa roman om bandy jag läst. Det säger i och för sig inte så mycket. Bra böcker om bandy är ganska få.
För 25 år sedan skrev jag en bok med den i mångas tycke märkliga titeln Om bandy vore livet. Litteraturvetaren Staffan Bergsten konstaterade att om så vore fallet så skulle han ta livet av sig bums.
Boken blev trots det en hygglig framgång, i alla fall bland läsare som gillade sporten. Jag fick till och med beröm i SVT av Magnus Utvik som regelbundet pratade om nyutkomman böcker i början av 2000-talet. Han delade ut små symboler av läsfåtöljer som betyg. Om jag minns rätt fick Om bandy vore livet fyra av fem fåtöljer, medan en bok av Henning Mankell bara fick tre i samma program.
Det är jag fortfarande omåttligt stolt över.
Nå, Om bandy vore livet handlade alltså om bandy och om livet. Jag skrev om mina äventyr i den lilla men ändå så stora bandyvärdeln. Jag skrev om mutor i Archangelsk, om Hans Elis Johansson i Sibirien, om VSK på Rocklunda, om pappa som envisades att ha pjäxor på bandy trots att han alltid frös om fötterna i dom.
Jag intervjuar Hans Elis Johansson vid infarten till Krasnojarsk i Sibirien 1997.Blyertspenna förstås.
Jag skrev om bandyskandaler, om bollar, om isar som sprack i Kazan, om banketter, om bruksorternas betydelse, jag skrev om finska domare som utsattes för mutförsök i Archangelsk inför finalen i turneringen Europacupen 1996, en turnering som inte längre finns.
Kapitlet om mutor piratöversattes förresten till ryska, trycktes upp och delades ut i pressrummet under VM i Archangelsk 2003. Det var då jag fick höra av en rysk journalist att mina uppgifter inte stämde, ”eftersom man aldrig försöker muta domare med så låga summor som tvåtusen dollar…”.
Jag skrev inte bara om skandaler, jag skrev också om något så trivialt som om bandykorv. Under många år kryddade jag mina krönikor i VLT med omdömen om korven på olika arenor, i Sverige och utomlands. Till slut gick jag för långt.
”Hallå där, har du käkat någon korv i dag?”
”Skriver du bara om korv?”
”Skicka den där jäveln ett knippe korvar så han håller käften!”
Det hade börjat en gång på nittiotalet när jag fick för mig att skriva en utförlig analys av hur en riktig bandykorv ska vara funtad. Den ska vara lång och slank och så exakt kokad att den plaskar till när man sätter tänderna i den. Helst ska den första strålen från korvens innandöme slå en parabel i luften. Allra mest perfekt är den korv med en ytspänst som gör att strålen träffar strax under ena ögat.
Korven ska vara kokt med lagerblad och kryddpepparkorn, dock inte för många. Brödet ska vara färskt och helst inte degigt. Brödet får under inga omständigheter vara torrt. Korv med smuligt torrt bröd är ingen bandykorv.
Jag tar bara vanlig senap, gärna normal Slottssenap, inga söta hemlagade grejer som vissa arenor erbjuder som bygdens special, inte heller stark senap som tar bort korvens vattniga och mjälla smak. Ketchup är bara för råa typer som inspirerats av den nordamerikanska kommersialismen. Rostad lök, rå lök, bostongurka, majonnäs och andra tillbehör vill jag inte ens tänka på. Bandykorven ska helst serveras med senapen påstruken. Ingen ska behöva trängas vid ett bord med dinglande klämflaskor för att få senap och ketchup.
Jag drog mig inte för att använda korven som metafor.
”Det blev så tyst att man kunde höra korven koka.”
”Matchen gled dem ur händerna som när man klämmer till hårt om brödet och tappar korven.”
”Något saknades i anfallsspelet. Det var som korv utan senap.”
Några tyckte det var roligt att läsa, andra undrade om jag fått fnatt.
Höjdpunkten i mitt livs korvskrivande inföll under en resa i Ryssland 1996, när jag fick smaka på den postsovjetiska bandykorven. Den såldes av små gummor i hucklen och var riktigt köttig och god. Korven var instoppad i ett runt bröd, som en pirog, och bara yttersta ändan av korven tittade ut.
Det var då, när Svenska bandyförbundets dåvarande ordförande Staffan Söderlund såg den lilla utstickande stumpen som han yttrade de numera klassiska orden:
– Så där brukar den se ut när man badar i Piteälven.
När jag var i Krasnojarsk och hälsade på Hans Johansson långt borta i Sibirien försökte jag vidga det kulinariska perspektivet genom att beskriva innehållet i en rysk bandyportfölj i trettio graders kyla. En gästvänlig liten man i stor vargskinnsmössa öppnade sin portfölj för mig. Där fanns små kryddiga korvar och fläskbitar som bara bestod av fett och svål. Fläsket åts tillsammans med grovt bröd och en picklesliknande gurkröra. Allt sköljdes ned med försvarliga doser len rysk vodka.
Beskrivningen kom aldrig i tryck. Sprit och idrott hör inte ihop, sa man på den tiden. En gång för mycket länge sedan, när Vestmanlands Läns Tidning styrdes i sann nykterhetsvänlig anda, fick sportredaktionen inte publicera bilder på idrottsmän med champagneflaskor efter stora segrar.
Alltså utmanade jag inte ödet med vodkan. Jag höll mig till korven.
När jag fyllde femtio år uppvaktade VSK:s dåvarande bandyordförande Karl-Erik Eckemark med en gåva från klubben. Jag fick ett papper som gav mig fri bandykorv på Rocklunda så länge jag levde. Eftersom min hustru var fackligt engagerad inom Svenska journalistförbundet valde jag att spara presenten som ett minne. Att utnyttja den vore ett brott mot journalistikens etiska regler.
Mitt moraliska beslut underlättades av att VSK började bjuda på gratis och välkokt bandykorv i presshytten. Pauskorven förstärkte Rocklundas rykte som den bästa bandyarenan för arbetande press.
Så en dag tog det roliga slut. Jag insåg med att jag blivit känd som korvgubbe. Jag som drömde om att bli ihågkommen som en av vår tids stora skribenter, som Hemingways och Jolos like.
Droppen var när en kollega på tidningen, som slet med stora och viktiga undersökande reportage, tyckte att han fick dåligt gensvar från läsekretsen.
– Men dig känner dom igen, det är ju du som skriver om korven.
Sedan den dagen skrev jag inte ett ord om bandykorv. I tidningen, alltså. Jag skrev en sista hyllning till bandykorven i boken Om bandy vore livet om hur jag en gång i framtiden med vemod skulle minnas hur fulländat livet var när jag köpte den långa och slanka korven.
Jag skulle minnas, skrev jag, hur jag tog en tugga eller två medan Lillis körde upp och ner på sin kant med skoplösarna fladdrande som elefantöron. Hur läckert det var att se Rosa vagga och vingla och trampa innan han droppade snett bakåt till Pelle Fosshaug som dribblade och exploderade några skär innan han lät bollen dimpa ner på Hasses klubba bråkdelen av en sekund innan den smällde in i bortre burgaveln, inte långt från korvkiosken. Hur klacken exploderade i ett glädjerus på läktaren mot Rocklundaskogen, där träden stod frostiga mot den djupblå natthimlen.
Allt medan halvmånen log sin benvita och trolska bandyleende.
Det där sista gillar jag, det där om månens benvita bandyleende. Sådan poesi är svår att få till inomhus, bland pelarna i ABB Arena Syd. Men vad gör det? Jag längtar inte tillbaka till tiden utomhus. Jag försöker skapa ett romantiskt skimmer av inomhusmatcherna, så gott det går.
I höst har det varit svårt. Ni som sett mig röra mig vet säkert att jag lider av en genetisk muskelsjukdom, som inte blir bättre med tiden, tvärtom. Under hösten har jag utöver drabbats av en ihållande svårförklarlig feber.
Jag hade bara sett en enstaka halvlek under hösten när jag i tisdags, på Trettondagen, kände mig tillräckligt frisk för att med goda vänners hjälp ta mig till Rocklunda och ta mig upp till mina säsongsplatser nära avbytarbänken. Jag uppskattade alla välkomnande nickar.
Det var en genuin upplevelse att se bandy live, att höra bandy live. Det är något helt annat än att streama matcherna på Bandypuls. Inget ont om de sändningarna, livet vore bra mycket tråkigare utan dem.
Men inget går upp mot att uppleva The Real Thing: att se vad som händer utanför bilden, att uppleva spelarnas ansiktsuttryck, att förstå passningarna nästan innan de slås, att på riktigt höra smällen i målburen när Fagerström får träff från frislagscirkeln.
Och månen kan man ju se när man lämnar arenan, om det vill sig väl.
Jag fick en korv också, men jag avstår från att bedöma den. Det finns saker som var bättre förr.
Nu ser jag fram emot kvällens match i Bollnäs, på Bandypuls visserligen. Jag minns sista gången jag var där, när bandyn fortfarande spelades utomhus på Sävstaås. Det var en slutspelsmatch 2020, det var rejält kallt, jag hade kört ensam genom mörka granskogar, hur dum fick man vara?
Det måste ha varit en av de sista matcherna jag såg utomhus. VSK vann, trots att Christoffer Fagerström spelade i Bollnäs brandgula tröja den säsongen.
Månen lyste, eldkorgar brann och kiosken lockade med bandykorv.
Från maj till augusti 2025 hängde tio av mina fototavlor i Djäknebergets restaurang i Västerås.
De var i storlekarna 30×40 och 40×50 cm, försedda med digital passepartout och vit träram. Bilderna är kopierade hos Lindkvists Foto på arkivbeständigt “akvarellpapper”.
Tavlorna kan köpas av mig. Ring 0706 730792 eller mejla anders.lif@telia.com
Utdrag ur inspelade samtal med mina föräldrar Eivor och Erik 1990 och 1994 om deras liv tillsammans.
Mamma och pappa i Mackmyra 1941.
Anders och Kristina Lif (min farfar och farmor) bodde i ett litet hus vid Gavleån i Mackmyra. Eivor kom dit första gången till midsommaren 1941. Erik var i Storvik på träningsläger, Eivor hade cyklat till Furuvik. Då passade de på att besöka Anders och Kristina.
Eivor imponerades av hur fint det var i det lilla röda huset vid Gavleån.
– Det var rent och fint. Vita gardiner, nystärkta bonader ovanför dörrarna.
Stina hade börjat midsommarstäda.
– Dom hade alltid fint, Stina var ju hemmakäring, säger Erik.
Eivor berättar hur hon blev arg på Stina en gång i början.
– Erik hade tvätt med sig hem till tant. Då tyckte väl hon att när jag var med kunde jag lika gott stryka. Jag som aldrig hade strukit en skjorta. Jag var ju bortskämd jag. Jag var så arg. Tänk att stå där och bli övervakad om man strök rätt.
– Det var noga med strykningen, säger Erik.
Karlarna klädde sig fint på helgerna.
Farmor och pappa, huset vid ån.
– Varje lördag och söndag satte dom på sig kostym och skjorta och drack upp brännvinet dom köpt. Anders var duktig. Han hade alltid jobb. Så hade vi ju gris, höns, kaniner och getter. Och ett potatisland som jag drömmer om än i dag. Vi hade dynga och bra jord, men Skog kapade alltid till sig de bästa bitarna. Han var en sådan som tog för sig.
Vem var Skog?
– Han var en jävla knöl som visste hur man roffade åt sig. Han satt i kommunalfullmäktige och var fattigvårdschef. Man fick gå till honom för att få matlappar i Valbo. Kalle hette han. Sonen har ju roffat åt sig halva Valbo nu.
Erik berättar att Anders inte var inte ett dugg politiskt aktiv.
– Han gick på mötena, men inte mer.
– En tystlåten man, säger Eivor. Snäll, duktig. Kunde mycket, men var blyg.
Eivor var tjänstemannadotter. Var hon klassen högre?
– Ja, tant och farbror tyckte nog det. Dom hade respekt för mig. Vi hade andra möjligheter, vi bodde annorlunda.
Pappa med farmor och farfar, Mackmyra 1941.
Eivors pappa Axel var tjänsteman på Asea i Västerås. Det var ett steg uppåt. Så såg de det i Mackmyra. På bruket var det ju skillnad på arbetare och tjänstemän. Var det fint att komma hem med Eivor?
– Ja, det var det väl, svarar Erik. Men hon var ingen överklassjänta, långt ifrån.
Eivor minns hur hon skulle gå och handla en dag.
– Det var fullt med folk i affären. Jag ställde mig sist i kön, men alla klev åt sidan. Varsågod, sade dom. Alla tittade på mig och synade mig från topp till tå. Jag vart så rådlös.
Eivor berättade vad som hänt när hon kom tillbaka till sina blivande svärföräldrar (Eivor och Erik gifte sig inte förrän 1943).
– Dom hade väl inte bråttom, sa tant. Dom ville väl titta på dig. Jag hörde hur dom viskade att det där är höjdhopparns fästmö.
När de blev äldre flyttade Anders och Stina till Nygårdarna. Det var var arbetarbostäder, ett slags flerfamiljshus. Röda träkåkar med vita knutar och förstubroar. När Anders och Stina flyttade dit bodde Erik inte hemma längre. De hade ett rum och kök en trappa upp och ett rum på vinden där Britt bodde. Det var ett rum som var tänkt för gubbarna när de gick skift. De behövde någonstans där de kunde sova utan att bli störda.
Det var där jag satt som liten i krusbärsbuskarna med mitt lockiga hår. Jag hade gömt mig för att slippa alla människor som tyckte att jag var söt och som drog i mina lockar.
– “Anders inte söt o go o rar”, sa du, säger Eivor. Farfar var otroligt förtjust i dig.
Nygårdarna i Mackmyra 1950, jag mellan pappas kusin Britt och mamma Eivor, till höger.
På 1990-talet, när mamma och pappa ännu levde, intervjuade jag dem om deras liv. Här är ett utdrag som jag gärna delar med mig av.
Pappa på Stockholms stadion efter guldhoppet 1942. Han tävlade i grönvitt linne, för Västerås SK.
Vi sitter i Erik och Eivors kök på Karlfeldtsplatsen i Västerås. Det är den 5 februari 1994. Eivor är svårt cancersjuk och har bara ett halvår kvar att leva.
Jag har med mig en tidning från 19 augusti 1942, dagen när Erik vann SM-guld i höjdhopp på Stockholms stadion. Vi börjar med prata om vädret.
“Det var bra väder”, säger Erik.
“Försöken var på lördag förmiddag. Gränsen var satt till 1.85. Jag åkte upp på fredagen, hade bokat privatrum med hjälp av VSK. Hotell hade jag inte råd med. Tåget var försenat. När jag kom till huset var porten låst. Jag träffade en norrman som också skulle in. Ingen av oss hade något telefonnummer. Vi vankade runt på staden. Till slut såg vi en skylt med lediga rum i närheten av Stureplan, där fick vi ett rum. Vi var nio som kom till finalen, jag gick över kvalhöjden direkt. Jag började väl på 1.80, jag brukade göra det.”
Eivor åkte till Stockholm med de andra tjejerna och ledarna för att titta på finalen. Det var Ville Berg, Gullan Lidman och Åke, stavhopparen, och någon till. Eivor och Erik hade förlovat sig den 20 maj.
Eivor satt på långsidan mot Liljansskogen, långt från höjdhoppet.
“Jag var nervös som bara attan, folk tittade på mig när jag ropade ‘du klarar det!, du klarar det!, ja, det gör du, jaaaaa!!!!’. När dom andra hoppade ropade jag ‘du riiiver, du riiver, jaaaaa braaaa’. Så sade dom i högtalarna att ‘för att Lifh ska förlora så måste den och den göra si och så, finns det liv finns det hopp.’ “
Lidman, sportjournalisten, var speaker. Erik gick in på 1.85 i finalen, som han tog direkt.
“Sedan tog jag 1.88, Ödmark hade åkt ut i försöken, Lindecrantz, tvåan, hade 1.88, jag tog 1.92 i första och var oerhört nära att ta 1.95. Jag förstår inte att jag inte tog det, jag rev med armen på nedgående. Jag var ensam kvar.”
Eivor var “så lycklig, så lycklig, alldeles väck, jag hade hurrat och ropat.”
“Jag minns inte själva hoppet på 1.92, jag var nog överraskad själv. Jag hade 1.92 som personbästa. Men jag var i form, hade tränat rätt hårt och vunnit en tävling i Karlsborg på 1.91.”
Segerhoppet på 1.92 cm.
Eivor var gråtfärdig när Erik stod på pallen.
“Jag hade ju inga omkring mig att prata med. Jag hade så ont i huvet att jag måste gå till ett apotek och köpa huvudvärkstabletter efteråt.”
Erik visste inte var Eivor satt, kunde inte vinka. Bo Ekelund, ordförande i friidrottsförbundet, delade ut medaljen.
De stannade kvar i Stockholm på kvällen. Hyrde ett hotellrum. Åkte ut på Djurgården för att äta och fira. De var fem-sex personer. Erik berättar om hur de blev utkastade från den första krogen:
“Ledaren Ville Berg hade tjocka glasögon och såg dåligt. Han stupade på trappan. Han var närsynt, men inte full. Då tog jag på mig hans glasögon, då stupade jag. Vi kom aldrig in.”
“Litet hade vi väl tagit på hotellet innan vi kom dit”, säger Eivor.
Erik blev inte uppvaktad när han kom tillbaka till F1. Inte av VSK heller. Men det blev en klubbfest senare, en medaljfest på Stadshotellet, där fick han tavlan med ingraveringen av segerhoppet. Då låg Erik uppe i Norrland, Eivor dansade med bandyspelaren Pontus Widén.
Eivor på Repslagargatan.
“Där dansar svenska mästarna, sa folk. Jag hade en rosa klänning som Silvia har apat efter mig. Jag var så fin och jag hade så roligt.”
Erik tränade nästan varje dag, joggade i skogen, cyklade upp mot Krumeluren där det fanns skog att springa i. Litet sprang han också i Sundemans backe. Han hoppade ett par gånger i veckan på Arosvallen.
Fotnot: Pappa är såvitt jag vet den ende västeråsare som vunnit SM i höjdhopp. Han är definitivt den ende som vunnit i VSK:s grönvita färger.Den ende manlige höjdhopparen, ska jag tillägga. Roger Rudolfsson påpekar att Inga-Britt Lorentzon tog två guld.
Jag hyrde frack för första gången i mitt liv och åkte till Stockholm i går. Tidningen, som jag tjänar med mina två pekfingrar, hade fått en inbjudan till Nobelfesten. Här skulle frotteras med högdjur. Här skulle smakas på jordärtskockscrème med hummer. Här skulle njutas lammytterfilé och mångomsjungen Nobelglass. Här skulle drickas skumpa Pommery och rött Chateau de Beaucastel på arbetstid.
Klockan kvart i fyra gick jag i min tjusiga frack mellan täta åskådarled fram till Konserthusets trappa. Det var som att gå till en premiär i Hollywood. Inne i Konserthuset sprang jag rakt på gamle rektorn från Uppsala, Stig Strömholm. Han var så behängd med medaljer att han skulle kunna stå emot ett kulregn.
Doktorshattar guppade, frackbröst svällde, kvinnor överglänste varandra i vackra utstyrslar. Lena Hjelm-Wallén från Sala var där förstås. Hon är ju vice statsminister och fick sitta nästan längst fram i guldlamé. Talkvinnan Birgitta Dahl satt intill med något så oerhört krämgult att Bengt Grive skulle ha fått ståpäls.
Jag fick en plats bakom en pelare på första raden, med orkesterns pukslagare som närmaste granne. Det var ingen risk att jag skulle somna. Nere på scenen bänkade sig hela den svenska intellektuella och vetenskapliga eliten i etager bakom de kungliga blå stolarna. Som ett pingvinberg. Hur sätter man sig med två slängande frackskörtar? Jag tittade på de andra pingvinerna. Somliga knölade till dem litet hur som helst, andra svepte undan dem med aristokratisk nonchalans.
Kungen var säker. Han svepte sina två svansar om sig med en gest som var så självklar att han måste ha svept frackskört sedan småskolan.
Efter Kungssången blev det en sådan där kompakt tystnad i en minut, när ingen visste vad som skulle hända och när man väntade på att någon arm sate skulle ha glömt att slå av mobiltelefonen på andra raden. Bengt Samuelsson, som är ordförande i Nobelstiftelsen, höll ett välkomsttal som var lika monotont som en isspolning i en ishockeypaus. Tänk om han ändå hade pratat på hexameter.
Sedan kom alla de långa tal som jag sett och hört på tv varje år, sedan jag var liten, utan att fatta ett dugg. Det gjorde jag inte nu heller. Utom att alla pristagarna hade gjort storartade insatser. Mest imponerad blev jag av tyskfödde amerikanen Günther Blobel som fick medicinpriset för sin upptäckt om att kroppens proteiner har inbyggda adresslappar som styr dem rätt i cellerna. För detta fick han nästan 8 miljoner kronor, som han omedelbart skänkte till den fortsatta återuppbyggnaden av Dresden. Storartat.
Professor Cecilia Jarlskog utklassade alla de manliga talarna. Hon kunde sitt långa tal till de två holländska fysikpristagarna utantill. Det hindrade inte en av pingvinerna bakom henne att somna. Han vaknade inte förrän trumslagaren uppe hos mig dunkade i gång Egyptisk marsch av Johan Strauss den yngre. När alla miljonerna delats ut sjöng vi Du gamla fria och trängdes framför garderoben som vilken skolklass som helst.
Pristagarna fick åka taxi till Blå hallen, alla vi andra fick köa för bussar i regnet ute på Kungsgatan. Jag vinkade avmätt åt populasen, rättade till flugan och trängde mig helt fräckt före Carl Bildt och hans fru Anna Maria. Hon höll ett program över huvudet som regnskydd och såg ut att drömma om sitt slott nere i Italien. I Blå hallen hejade jag på Curre Nicolin och den där Johansson från Volvo. De kände inte igen mig.
Var skulle jag sitta? Alla stod i grupper och tittade på placeringslistorna. Då kom ordern från presstjänsten:
– Ni journalister får sitta och se på tv här intill.
Vi kördes in i en skrubb.
Maten då? Jag ska ju skriva om hummern och Kalixlöjrommen.
– Mat? Ni får äta i personalmatsalen.
Det är sant. Klockan nio i går kväll satt jag nere i Stadshusets källare, i min nystrukna frack, och käkade lätt bränd fläskkarré med urkokt potatis tillsammans med några vaktmästare i blåkläder och en Securitasvakt. Jag som hade tänkt skriva om hur jordärtskockscrèmen smälte i gommen och om hur cheddarkompotten gick ovanligt bra till Chateauneuf-du-Pape.
Nu är klockan elva. Ni har säkert sett på tv hur kungen skålat och hur Günther Grass blåst piprök på prinsessan Christina. Jag har stått i en trappa och räknat till 220 servitörer som bubbat brickor ut och in. Glassen var fantastisk att skåda, när den bars in i mörkret. Varje glassfat lyste magiskt grönt av en batteridriven ljusslinga i botten på tallriken.
Då kunde jag bara inte hålla mig utan jagade fatt på källarmästaren Lars Göran Andersson, han som höll i de 1 270 portionerna på denna festernas fest.
– Jag har rest ända från Västerås med hyrd frack. Nu måste jag bara få smaka på glassen, sade jag.
Källarmästare Andersson, som är en liten man, insåg att jag var större.
– Kom med, sade han.
Och medan Günther Grass höll sitt tacktal åt jag en suverän kryddglass med ananassorbet. När ekonomipristagaren Robert Mundell sjöng My way skålade jag med källarmästaren i Riversaltes Ambré Hors d’Age 1974.
Det var inte så dumt med frack i alla fall. Nu börjar dansen snart. Undrar om Silvia kan bugga?
Häromdan satt jag på balkongen med en god vän. Månen gick upp över Elba i Västeråsfjärden. Vacker som en bandyboll.
Jag kom att tänka på ett annat tillfälle, i augusti 2003. Jag satt på Håkan Wåhlstedts balkong i hans dåvarande bostad i Östra hamnen. Håkan och Mikael Genberg hade bjudit dit mig. De ville berätta något, sa dom.
Det var då Micke Genberg avslöjade sina planer på ett hus på månen för mig. Håkan Wåhlstedt, som inte hunnit bli landshövding, var invigd i det spektakulära projektet sedan en tid.
Månen gick upp över Mälaren då också, för tjugoett år sedan, likt en händelse som såg ut som en tanke. Fast då såg den mer ut som den klassiska blodapelsinen än som en bandyboll.
Jag lyssnade. Insåg hur vild och fascinerande idén var, och skrev en artikel över flera sidor i VLT. Micke Genberg var ju redan ett namn på den tiden, för mer än två decennier sedan, med sina hus i träd, under vatten och på andra ställen.
Mikael Genberg 2003, foto: Peter Krüger. Bilden blev senare omslagsbilden till boken Mångalen.
Jag skrev en bok fem år senare. Den fick titeln Mångalen, med en blinkning till min bok om Per Fosshaug som hette Bandygalen.
Micke Genberg var och är en mästare på att skapa publicitet. Hans undervattenshus Utter Inn lockade media från hela världen.
Huset på månen skapade också rubriker, om än inte lika oreserverade. Var det ändå inte litet FÖR galet? Ett hus på månen? Ett litet rött hus med vita knutar, som en konstnärlig tvist på verkligheten, det lilla i det stora, folkhemmet i den nya världen.
Boken Mångalen kom ut. Den var snyggt layoutad men sålde sisådär. Resterande böcker av upplagan står i en bokhylla i Genbergs sommarkafé i Virsbo och vänder ryggarna mot besökarna.
I boken berättade jag en historia som verkar närmast osannolik när jag läser boken idag. Jag skriver om hur det dåvarande statliga Rymdbolaget nappade på idén, hur svenska rymdingenjörer på högsta nivå samlades för att på fullaste allvar vidareutveckla Genbergs idéer.
En stödförening bildades med prominenta ordförande som dåvarande landshövdingen Mats Svegfors. Ett embryo till en månbil togs fram av studenter vid Mälardalens högskola som ännu inte kunde kalla sig för universitet.
Det var en tid när sponsorerna stod på kö. Företag efter företag ville ställa upp och teckna optioner för flera miljoner i den kommande satsningen.
Så en dag gick allt i stå.
Finanskrisen, sa Genberg. Uppgivenhet inför bristen på action, sa andra.
Ett försök med crowdfunding, där många bäckar små skulle ge en stor å, rann ut i sanden. Ett samarbete med Falu rödfärg gav vissa förhoppningar, stugan var ju trots allt röd. Projektet lyfte aldrig, trots vissa kortvariga utflykter till Globens tak och till tyngdlösheten i Christer Fuglesangs rymdkapsel.
Jag tog själv med mig en liten pappvariant av stugan under en resa till Kina och tog en bild av den på Kinesiska muren.
Jag träffade Micke Genberg alltmer sällan, även om han gärna bjöd in till träffar i försök att återuppliva tanken på ett månhus. Jag upplevde att glöden hade falnat och att Micke mest ägnade sig åt att berätta om sitt entreprenörskap och om sina visioner i föredrag, än här, än där.
Stillheten kan bedra. Micke Genberg hade förstås inte låst in sin idé någon garderob. Han skulle inte ge sig. Huset på månen var ju hans livs stora konstnärliga projekt.
Mikael Genbergs målning.
För tre år sedan bjöd han in sin kärntrupp av troende till sitt Ooops Hotel, ett till synes nästan sjunket hus i Östra hamnen. Den idé som nu tycks bli verklighet 2024 lanserades då för första gången. Rymdingenjören Emil Vinterhav, trogen månhusentusiast, visade bilder. Bandylegendaren Hans Elis Johansson var numera en i den ledande supporterskaran, han hade varit med Micke på ön Pemba och lagt grundstenarna till ett undervattenshotell i Indiska oceanen.
Tanken som presenterades på Ooops Hotel var att ett månhusbolag, The Moonhouse AB, skulle köpa in sig i konstverket och i förlängningen betala för plats i en japansk månlandare som skulle skjutas upp med en av Elon Musks Space X-raketer. Genberg delade ut prospekt och bjöd in till aktieteckning i månhusbolaget.
Jag avböjde, jag hade hört det där om att ”nu är det snart dags” litet för ofta. Kanske får jag ångra mig idag.
Tre år gick. I somras träffade jag Micke ute på hans och familjens populära sommarkafé i Virsbo. Håll ögon och öron öppna den 28 augusti, sa han. ”Jag fyller år då, jag föddes samma dag som Martin Luther King höll sitt berömda tal I Have a Dream, den 28 augusti 1963.”
Jaha du, tänkte jag och beställde en ostsmörgås och en kanelbulle.
Mikael Genberg 2024. Foto: Mathias Nordgren.
Sommaren var varm, den 28 augusti kom och gick, ingenting hände.
När jag satt hemma på balkongen med den gode vännen och såg månen gå upp över Elba hade det hunnit bli den 14 september. Plötsligt hade Mikael Genberg slagit till. Ett par veckor efter utlovad dag. Med sedvanlig träffsäker mediekänsla fick han SvT och Tv4 att samtidigt gå ut med den ofiltrerade nyheten att konstnären Genberg äntligen skulle få upp sitt hus på månen. Till slut, efter 27 år.
Allt var klappat, testat och klart, sa han. Avtal var skrivet, mellan fem och tio miljoner kronor fanns avsatta av ett sjuttiotal privata delägare i det svenska The Moonhouse AB.
På bilderna på tv såg vi ett litet hus, betydligt mindre än Mickes första visioner, men dock ett rött hus med vita knutar placerat frampå en liten japansk månbil som hade tryckts in i en inte mycket större månlandare. Paketet skulle skjutas upp med en av Elon Musks raketer framåt jul.
Mikael Genbergs hus monterat frampå månbilen Tenacious. Foto: I-Space.
Vi diskuterade nyheten där på balkongen, medan månen steg allt högre. Jag kunde ha viftat bort det hela med att ”vi har hört det förut”. Men den här gången kändes det annorlunda.
Vem kan tro på en sådan här idé i Japan? Dagen efter började jag forska, som det hette förr i tiden. Jag började googla, som det heter nu.
När jag hittade en japansk själsfrände till Micke Genberg, om än femton år yngre, insåg jag att sagan om månhuset närmade sig slutkapitlet, även om just det kapitlet kan bli långt som evigheten.
Genbergs japanske själsfrände heter Takeshi Hakamada. Han var bara runt de tjugo när Micke fick sin månidé hemma i Sverige. Hakamada studerade vid Georgias tekniska universitet i Atlanta och han hade, som så många andra i den åldern, fascinerats av Star Wars.
Takeshi Hakamada, vd och grundare av I-Space.
Hakamada blev en entreprenör och en idéspruta av en kaliber som till och med får Micke Genberg att verka som pojken från landet, och det vill inte säga litet. Hakamada var besatt av tanken på att Japan skulle bli en av de stora nationerna i rymden.
Han ville landa en farkost på månen och han ville göra det med privata pengar, på samma sätt som Elon Musk byggt upp sitt rymdbolag. Hakamada kunde tala för varan, han skaffade privata finansiärer, han övertygade storfinansen, banker och försäkringsbolag i Japan.
När Micke Genberg talade entusiasmerande om sitt röda hus talade Hakamanda om en hel stad på månen år 2040, Moon Valley, med tusen fastboende och med tiotusen besökare varje år.
Han vill bygga en bro genom rymden med hjälp av billiga månlandare, han är övertygad om att han kan hitta vatten i fryst form på månen. De stora mängderna med is kan inte bara förse en månbas med vatten och syre till luft, vattnet kan också användas för att framställa raketbränsle i form syre och väte.
Hakamada grundade sitt bolag I-Space redan 2010. Hans enträgna sponsorsraggande, inklusive en introduktion på den japanska börsen, gjorde att bolaget kunde skaffa tillräckligt med kapital för att köpa in sig i en av Elon Musks raketer.
Jag vet inte vad det kostade men siffran borde vara astronomisk.
Hakamadas månlandarprojekt döptes till Hakuto 1, den vita kaninen på japanska, ett mytologiskt djur som man kan se bland kratrar och månslätter om man tittar riktigt noga. Den vita kaninens första månlandare var fullproppad med utrustning som olika intressenter betalade för. Den monterades på en Space X-raket och sköts upp i december 2022.
Elon Musks Space X.
Starten gick bra. Space X släppte i väg månlandaren så snart raketen kommit utanför jordens dragningskraft. Ut i rymden, med andra ord. Musks raket vände tillbaka till jorden för att kunna skjutas upp i en ny mission.
Den japanska vita kaninen styrde sedan sakta mot månen så energisnålt som möjligt för att spara pengar och bränsle. Landaren behövde fyra, fem månader på sig för att komma fram, hitta in i månens dragningskraft och cirkla runt tills de som styrde datorerna nere på jorden ansåg att nedsänkningen mot månen kunde påbörjas.
Allt gick som det skulle. Triumfen var nära. En historisk landning var på väg att genomföras.
I sista minuten gick något snett. Oklart vad. Förmodligen hade mjukvaran inte programmerats bra nog, landaren misstog en kraterkant för kraterns botten och när det bara var några hundra meter kvar tappade den styrning och kraschade mot månens jungfruliga yta.
Fiasko, skulle de flesta säga,
Så icke Takeshi Hakamada. ”En fantastisk framgång. Vi nådde alla våra mål utom det allra sista”, sa han.
Bolaget I-Space satsade oförtrutet vidare, ännu en vit kanin plockades fram ur Hakamadas trollerihatt. Nu var det Hakuto 2 som gällde och Elon Musks bolag hade inga problem med att hyra ut en ny raketstart för att antal hundra miljoner.
Någonstans efter den här förtrollande kaninvägen hade Takeshi Hakamada fått höra talas om svensken Mikael Genberg och hans lilla röda hus. Micke får berätta för mig, vid tillfälle, hur det gick till.
Månhuset. Bild: The Moonhouse i samarbete med Lars Ahlberg.
Hursomhelst. Två entreprenörer med i grunden samma visioner hittade varandra. En röd liten stuga skulle passa bra in i internationella Moon Valley.
Takeshi Hakamada och hans I-Space kallade till presskonferens i början av september i år, samtidigt som månen lurade bakom Elba. Bolaget visade upp sitt paket nummer två i Hakuto-serien. En raket var bokad med tänkt start i december.
Månlandaren har byggts om sedan förra gången. Misstaget med mjukvaran ska inte upprepas. Landaren har döpts till Resilience, en som knuffas omkull men som alltid reser sig, ungefär som en sådan där tunggumpad docka som tippar tillbaka hur man än försöker välta den.
Laboratoriebilder visade en rymdkapsel med väggar som tycktes gjorda av folie, fasthållna av silvertejp, allt för viktens skull. Den var påtagligt liten, försedd med spindelben och fullproppad med utrustning och packning. Där fanns en testapparat för att se om man kan framställa vatten, där fanns en modul för att framställa mat, där fanns förstås kameror och datorer och sist, men inte minst, en nyhet:
Där fanns en liten månbil, inkilad som en sista pusselbit. Bilen var förstås lika lättviktig som landaren och försedd med något som liknade legohjul. Bilen har döpts till Tenacious, den som böjer sig men som alltid kommer tillbaka.
En ingenjör kollar månbilens infasning i månlandaren. Foto: I-Space.
Så långt innehöll presskonferensen i Tokyo inga sensationer. Men Takeshi Hakamada överraskade med en sista nyhet. Månbilen Tenacious hade en liten röd stuga med vita knutar fastsurrad längst fram, som lasten på en gaffeltruck.
Micke Genbergs röda stuga har visserligen krympts till storleken av en skokartong, långt ifrån hans ursprungliga vision, men det är fortfarande en röd liten stuga med vita knutar.
Månbilen ska köra ut stugan, bort från landaren till ett lämpligt ställe, långt däruppe i norr på månen. Landningen ska äga rum i Köldens hav, Mare Frigoris. Där ska Mikael Genbergs stuga tippas av och där ska den bli stående i eviga tider, eftersom det som bekant inte blåser på månen.
Den ska stå där i miljontals år, sa Micke Genberg i en intervju i svensk tv efter det att nyheten släppts häromdagen. Han såg nöjd ut.
Hans dröm är på väg att uppfyllas. Konstverket må ha krympt, det har tagit sin tid och mycket kan fortfarande gå snett. Man leker inte med rymden hur som helst.
Mikael Genberg 2024. Foto: Mathias Nordgren.
Julien-Alexandre Lamamy, vd för I-Space Europe, som utvecklat månbilen, betecknade The Moonhouse som ett ”fantastiskt projekt som vi är otroligt stolta över att få vara med om att realisera”.
Om allt går som det ska kan vi se fram mot en landning någon gång i vår, när månlandaren styrt fram genom rymden i fyra, fem månader.
Jag slår upp boken Mångalen och läser slutordet jag skrev 2008 om hur äventyret och resan till månen har blivit och kommer att förbli en del av Mikael Genbergs liv:
Man kan säga att huset på månen redan har blivit ett konstverk. Man kan säga att konceptet redan har skrivit in sig i konsthistorien. Men Mikael Genbergs dröm lever vidare. En gång ska han stå där på ängen, när dimman lättar och titta upp mot den benvita månen.
När han ser mångubben blinka vet han att det lilla röda huset med vita knutar tittar tillbaka ner på honom.
Somrarna på femtiotalet var smultron, höhässjor, skvimpande mjölkkannor och osande fotogenlampor när det mörknade i augusti.
Vår familj hade köpt ett torp i Romfartuna norr om Västerås. Morfar och mormor hjälpte till med pengar. Torpet var ett ”sommarnöje”, som man sa på den tiden. Vi kallade huset för ”Stugan”.
Min bror och jag bodde där på sommarloven med mormor och morfar. Mamma och pappa jobbade inne i stan. Det var en tid när Asea fortfarande hette Asea och när Svenska Metallverkens fabriker ännu inte hade blivit kulturhus och bageri.
Västerås var en småstad med trähus och förfallna innergårdar som inte ansågs värda att bevara förrän femtio år efter att de rivits. Hästar lunkade runt med skramlande dasstunnor och i varmbadhuset skrubbade bastanta tanter badgästerna på ryggen.
Det var en tid när de sista ångloken ännu bolmade ut vit rök över stationens perronger och när Flygflottiljens orkester spelade i sommarkvällen i den vita paviljongen i Vasaparken.
Pappa och mamma åkte ut till Stugan så snart de fick tid. Pappa körde en liten Saab med bensindoftande tvåtaktsmotor.
Pappa och morfar på tältsemester 1954 med Saaben.
Pappa baxade bort stenar från det som skulle bli en gräsmatta och byggde om det lilla torpet så gott han kunde. Morfar hade varit en duktig snickare men han var gammal nu och orkade bara komma med goda råd.
En gång tyckte pappa att det räckte med råd, hur kloka de än var. Måste hans svärfar döma ut allt han gjorde? Han kastade ifrån sig hammaren, spottade ut de spikar han hade i mungipan och gick ut och ställde sig under den stora björken. Han tittade ut över bondens stubbåker för att lugna ner sig.
Det var i augusti, på kvällen, med en sådan där skymning med pastellfärger som får en akvarell att se banal ut.
Det var då pappa såg Den Stora Fågeln.
Den flög med eleganta vinklade vingar lågt över marken. Pappa ropade, eller snarare viskade högt in mot Stugan:
”Kom ut så får ni se höken!”
Pappa lät nästan exalterad. Det var ovanligt. Vi lydde. Alla kom ut. Morfar också. Bråket var glömt. Vi stod vid vinbärsbuskarna och tittade på Höken som så majestätiskt kontrollerade åkern därute i skymningen. Ibland tycktes den glömma oss och seglade förbi ganska nära så att vi kunde se den rovgiriga näbben böjd mot marken, på jakt efter sorkar och andra smådjur.
Solen som höll på att gå ner glänste i hökens ögon några sekunder innan fågeln vinklade om vingarna och svängde bort mot skogsbrynet dit bönderna under århundradena dragit upp de stora stenar som plågade harvarna i lerjorden.
Pappa tittade efter fågeln. Vi andra också. Morfar, mamma och mormor, jag och lillebror. Stämningen gick att ta på. Stugan hade aldrig fått så magiskt fågelbesök tidigare.
Pappas magiska “hök” var nog en brun kärrhök. Man jag gissar bara. Femtiotalet är inte ens nära.
Vi kunde ingenting om fåglar. I hörnskåpet, där allt viktigt förvarades fanns ingen fågelbok. Boken Fåglarna i färg av Sigfrid Durango var en blivande klassiker, och borde ha funnits där. Men det gjorde den inte.
Där fanns bara en liten bok om svampar, en flaska myggolja, en rulle med klibbande flugpapper som hängdes som en spiral i köket för att hålla mormors nybakade bröd fritt från påhälsning.
Där fanns kortlekarna, förstås, och tärningarna, och pennorna och almanackan som obevekligt räknade ner till slutet av sommarlovet när kvällarna var ännu mörkare och när mogna röda äpplen dunsade ner i det djupgröna gräset.
En morbror från Stockholm var den ende som använde svampboken. Han var redaktör för en tidskrift och hade i medelåldern till slut gift sig. Hustrun var vänlig och av en familj där man formellt la bort titlarna med oss barn när vi var gamla nog att förstå vilken ära det var.
Svampboken i hörnskåpet, tryckt på femtiotalet.
Morbror redaktören var den intellektuelle i släkten. Han kunde plocka andra svampar än bara gula kantareller, som det annars fanns gott om bland mossorna och trollen i den mörka granskogen bakom Berget.
Jag vet inte vad han kunde om fåglar annat än att han fick en religiös upplevelse av sädesärlorna som återkom varje vår för att sätta bo under samma tegelpannor på Stugans tak.
När morfar inte orkade ge pappa goda råd längre, utan fick en stroke och dog, så var morbror redaktören övertygad om att morfars själ vandrade vidare i en av de vippande sädesärlorna.
Ärlan brukade möta honom när han och hans vänliga och fina hustru kom och hälsade på, åkande i en stor och mjukt gungande blå Jowett Javelin, en ganska påkostad engelsk familjebil som tillverkades decenniet efter krigsslutet. Den lilla svartvita fågeln vippade glatt och ledde den gungande bilen genom grusvägens djupa hjulspår fram till Stugan.
Självklart var det morfar som välkomnade dem i fågelns gestalt.
Än i dag undrar jag om det låg något uns av sanning i det.
Ännu denna dag undrar jag också hur pappa så självsäkert kunde ropa ”Hök” den där augustikvällen vid förra seklets mitt. Han hade säkert rätt, och ändå fel.
Fågeln borde ha varit en brun kärrhök, som jag minns den, även om det var sent på dagen. Jag har med åren lärt mig hur bruna kärrhökar ser ut och hur de flyger. Så långt hade han nog rätt.
Men var det en hök?
Var det inte mer korrekt att säga kärrhök?
Brun kärrhök i Asköviken.
Jag hade inte funderat över släkten och familjer bland hökfåglarna förrän långt in på vårt nuvarande sekel, när mitt allt ivrigare fotointresse lockade ut mig till naturen och till fåglarna. I Asköviken och på andra ställen runt Västerås finns kärrhökar, både bruna och blå.
Jag fotograferar dem mer än gärna. En sommar för några år sedan såg jag en brun och en blå kärrhök på var sin sida av spången ut till gömslet i Lövsta, längst inne i Asköviken. Det var då jag sa till Janne Virking, en av de fågelskådande veteranerna i viken:
”Jag tycker nog att den bruna är den vackraste av de här två hökarna.”
Janne är en vänlig man som gått runt med kikare i viken sedan femtiotalet. Längre än någon annan. Han antecknar noga alla arter han ser. Varje dag. Art, antal och tid. Jag undrar hur många små anteckningsblock han har hemma? Har han digitaliserat dem? Har han fört in fåglarna i Excel-filer?
Janne kommenterade mitt påstående om de två fåglarna, liksom i förbigående:
”Kärrhökarna är inte hökar, dom är kärrhökar, det är en särskild släkt. Circus på latin”.
Kärrhökar kan vara bruna och blåa. Även stäpphöken är en kärrhök, liksom ängshöken, den kanske vackraste av dem alla. Till hökarnas renodlade svenska skara räknar vi bara in sparvhökar och duvhökar.
Det visste vi förstås inte när vi stod där i den tilltagande skymningen i femtiotalets Romfartuna. Vi litade på pappa. Vi förstod att det var något speciellt med den stora fågeln som flög fram och tillbaka över åkern. Pappa var inte den som brukade hetsa upp sig över fåglar i onödan.
Jag kan inte påstå att mitt fågelintresse väcktes just där och då, vid stubbåkern och med den osande fotogenlampan bakom mig, inne i Stugan.
Men jag glömmer aldrig den magiska fågeln i skymningen.
Texten är ett kapitel ur min bok Om bandy vore livet, utgiven 2001.
Morbror Lennart hade alltså vunnit Kronprinsens pokal med skollaget en gång. Han hade spelat i golfbyxor som mormor sytt på trampsymaskinen, ylletröja, skjorta med slips och svart skolmössa. Det var hans livs stora match. Han var halvknackig på att åka skridskor och fick vara försvarare. Några längre dribblingsturer klarade han inte av.
Han njöt desto mer av dribblingarna när andra stod för dem. Som Gunnar Hyttse i VSK. Morbror Lennart berättade ofta om en allsvensk match på fyrtiotalet när Gunnar Hyttse var bakfull och i stort sett inte gjorde någonting förrän en bra bit in i andra halvlek när motståndarna ledde med ett mål.
– Då tog Hyttan bollen nere på egen planhalva, dribblade av alla som kom i hans väg och gjorde mål. Han gjorde det två gånger om. Matchen var vunnen och Hyttan kunde slå sig till ro igen.
Bandykungens dribbling imponerade stort på morbror Lennart. Det närmaste han själv kunde komma var när han som fotbollscenter värvats från IFK Västerås till Vesta i Uppsala under senaste världskriget. En gång festade han om hemma i Västerås på lördagskvällen och var så bakis under matchen i Uppsala på söndagen att han mest fick stå med huvudet i vattenhinken som på den tiden alltid stod vid mittflaggan.
Jag har glömt vilket lag Vesta mötte.
– Mot slutet av matchen tyckte jag det liknade hästskit att bara stå där och blaska vatten så då sprang jag igenom deras försvar och sköt segermålet.
Morbror Lennart var omåttligt stolt. Det där med baksmällan var på något sätt extra manligt och förhöjde effekten.
Jag har sett många dribblingar på bandyplanen. Ola Johansson som snirklade sig fram längs kortlinjen som vore han Kurre Hamrin. Samuli Niskanen som hittade ytor som inte fanns och som kunde byta hand med klubban mitt i dribblingen för att överraska motståndaren. Hasse Johansson som först tog en svepande båge på egen planhalva innan han accelererade. Patrik Södergren som tog fart och körde på vilja. Jonas Claesson som först dribblade en motståndare och sedan sköt innan han skulle dribbla den andre. Ola Fredricson som med yviga skär kunde finta den styrsäkraste liberon.
Gemensamt för de riktigt stora dribblingarna är att de kommit till i stället för annat. De har varit undantagen som bekräftat regeln att enmansattacker inte lönar sig. Dribblaren har försökt göra sig av med bollen, tittat upp och letat efter någon att spela och under tiden fortsatt att dribbla eftersom han just då inte tyckte det var så himla kul att följa tränarens direktiv om att inte tappa bollen i uppspelen och att spela hemåt för säkerhets skull.
De stora dribblingarna blir stora just därför att de bryter mot allt vad laget kommit överens om före matchen. De är som den oväntade gläntan mitt i skogen som bara kan hittas av den som går vilse.
Anders Östlings långa dribbling i SM-finalen mellan VSK och Hammarby 2001 var en sådan eskapad som om den misslyckats ofelbart hade lett till en farlig kontring. Bara i bandy och handboll kan ett offensivt misstag leda till så snabba kontringsslag mot det egna målet.
Anders Östlings utflykt i finalen var hans livs dribbling. Han kanske aldrig kommer att göra något liknande.
Det hände i den trettonde minuten. VSK och Hammarby hade aldrig mötts i en final förut. Matchen hade samlat rekordpublik på Studenternas. Hammarby ledde med 1–0 som kunde ha varit 2–0 eftersom Jonas Claesson haft det första av de två frilägen som VSK-målvakten Andreas Bergwall räddat både till sin egen och Claessons förvåning.
Då, i den trettonde minuten, fick Anders Östling bollen nästan nere vid den egna hörnflaggan på högerkanten. Vi som satt på stora läktaren fick skugga med händerna mot den bleka marssolen för att se vad som hände där borta i det övre högra hörnet med slottet i bakgrunden. Östling skulle egentligen inte ha fått bollen. Allt började som ett misstag. Målvakten Andreas Bergwall kastade mot Per Fosshaug, som var nere för att hämta boll och bygga anfall.
Högerhalven Anders Östling skulle komma bakifrån i andraläge och vara beredd på en droppande passning bakåt. Så var det tänkt. Men utkastet studsade snett på Per Fosshaugs klubba och bollen var på väg över sargen när Anders Östling plockade ner den på tennis och tog några skär framåt för att få kontroll på situationen och inledde utan att veta om det sitt livs uppåkning.
Anders Östling var 29 år. Han kom från Skutskär och hade spelat final med Sandviken på Studenternas tre år tidigare. VSK vann, Östling hade spelat missmodigt och kommit bort ur matchen. Ett år senare petades han ur Sandvikens trupp och skrev på för VSK.
I Västerås fick han spela högerhalv och blev bättre än han någonsin varit. Han belönades med en plats i landslaget. Som forward.
Nu var Anders Östling alltså på väg att skriva in sig i bandyhistorien med Den Stora Finaldribblingen. Först var han tvungen att manövrera förbi en attackerande Daniel Liw. Sedan kom en Hammarbyspelare till, som jag inte kunnat se vem det var trots att jag vevat videoinspelningen tio gånger. Östling måste dribbla honom också för att få tid att se vad han skulle göra med bollen. Då kom Patrik Murling och Stefan Persson för att störa och Östling fick fortsätta att dribbla.
Hela tiden förföljdes han av Jonas Holgersson. Men Holgersson försökte bara styra utåt och eftersom han inte hängde med så var han inget problem.
Anders Östling hade nämligen börjat få upp farten. Han hade passerat mittlinjen och närmade sig straffområdet i god fart. Han såg medspelaren Matias ”Bissen” Larsson till höger. Skulle han passa? Han hade chansen att lämna ifrån sig bollen. Maradona skulle inte ha gjort det. Anders Östling gjorde det inte heller. Han valde att fortsätta. Han hade börjat inse vad han skulle kunna åstadkomma i fartvinden.
Hammarbys brytsäkre vänsterback Mikael ”Larre” Larsson, som vann tre SM-guld med VSK innan han flyttade till Stockholm, kom på mellanhand eftersom han var tvungen att hålla Bissen under uppsikt. När Larre gav sig på Östling var det för sent och liberon Marcus Bergwall kunde varken styra eller bryta när den anfallande högerhalven fått upp en sådan fart.
Nu återstod bara målvakten Dennis Gustafsson. Anders Östling kroppsfintade mot höger, drog till vänster och lyfte in sitt livs mål.
Anders Östling lyfter in 1-1 förbi Hammarbys målvakt Dennis Gustafsson efter sin berömda dribbling i SM-finalen 2001. Bilden, som är hämtad från min bok Om bandy vore livet, togs av Conny Sillén och utsågs till Årets bandybild.
Förbundskaptenen Kenth Hultqvist var lyrisk efteråt:
– Det var bland de främsta individuella prestationerna som jag har sett i en sådan här stor match. Det ska ju egentligen inte gå att göra en sådan soloprestation, men är det i någon idrott som det är möjligt så är det i bandyn. Vi marknadsför bandyn som lirarnas sport och då är det sådana här mål vi vill se.
Vad sa Anders Östling själv?
– Det var väl rätt schysst, sa han.
VSK vann finalen och segrarna skriver alltid historien. Anders Östling blev matchvinnare med två mål och ett målpass, Andreas Bergwall hyllades för sina avgörande räddningar och fick visa upp ett blåsvullet och spräckt finger som en trofé.
Förlorarna ville bara glömma för att slippa gräma sig.
Hammarbys libero Marcus Bergwall kunde ha fått Anders Östlings dribbling att förblekna om han skjutit en halv centimeter lägre i andra halvlek. Bergwall var 30 år. Han spelade sin sista match med Hammarby och kunde ha blivit hjälte.
Han gjorde som Östling. Han fick bollen på egen planhalva, sökte någon att spela, hittade ingen och begav sig iväg på egna skridskor in i fiendeland. En libero på utflykt ställer ofta till oreda eftersom han bryter mönstren.
Marcus Bergwall dribblade och åkte och insåg plötsligt att han hade kommit i läge strax utanför straffområdet, något till höger. Han tittade upp och såg att det var fritt skottläge fram till brorsan Andreas i VSK-målet. Han hade skjutit oräkneliga skott på Andreas när de var små hemma i Lesjöfors. På torsdagen i SM-veckan hade han slagit straffar på honom i ett tv-inslag. Nästan alla skott gick lågt. Marcus visste att Andreas hade ont i höger knä och hade svårare på låga än på höga skott.
Marcus laddade.
Andreas beredde sig på ett lågt skott och sjönk ner mot isen.
Därför sköt Marcus högt.
Andreas hann inte få upp händerna med det blåsvullna fingret och det hade kunnat bli ännu ett drömmål. Men bollen tog i ribban och Marcus Bergwall fick varken hjältestatus eller SM-guld och fick uppleva hur litet som skiljer mellan himmel och helvete i den värld som är idrottens.
Jag undrar hur länge han grämde sig över att han inte stoppade Östlings dribbling som inte skulle ha blivit en dribbling och att han inte gjorde mål på sin egen dribbling som inte skulle ha blivit en dribbling.
Dagarna blir längre och ljusare. Då spelas det också slutspel i bandy, sporten som varje år går från mörkret till ljuset.
Kvartsfinal för VSK på tisdag nästa vecka, den 20 februari 2024 hemma i ABB Arena. Mot antingen Sandviken eller Broberg. De två lagen pucklar just nu på varandra i åttondelsfinaler så att de är lagom mjuka när de ska möta Svenska mästarna. Mesta mästarna.
Jag har inte skrivit om bandy på länge. Jag vet inte hur jag ska skriva utan att bli barnsligt hyllande eller gråtmilt nostalgisk.
Orden håller på att ta slut. Inte blir det lättare av att flera yngre skribenter håller bandygrytan kokande, inte minst Henric Nilsson på den förträffliga sajten Anno 1904.
Men OK, kör i vind. Här kommer ett försök. Jag börjar med det jag egentligen inte vill skriva, det är patetiskt, jag är hemmablind, men så här tycker jag. På allvar:
Jag har sett bandy på Rocklunda sedan 1956, jag har beundrat forna tiders grönvita storlag, jag kan namnen på alla hjältarna. Jag har skrivit böcker om dem, jag har till och med gett ut en bok med titeln Om bandy vore livet. Men, och nu kommer det, jag har ALDRIG sett ett så bra grönvitt lag som VSK den här säsongen.
Frågan är om jag sett något lag spela så genuint bra, vare sig de hör hemma i Sibirien eller i Lidköping. VSK Bandy har inte förlorat under den här säsongen sedan bortamatchen mot Villa på annandagen, när 6–8 lika gärna kunde ha varit 7–7.
Bara vinster sedan dess, med undantag för ett kryss mot Sirius i en blåsig utomhusmatch. Det har inte varit vilka segrar som helst. Oftast rena utskåpningar, sex med tvåsiffriga resultat med 12–2 mot Sandviken som kulmen.
Siffrorna ljuger inte. Mantrat har upprepats, år efter år: alla ska vara delaktiga, alla ska vara med, det låter som en politisk paroll. Ingen ska stå brevid och titta på när farten ökar.
Den här säsongen har bitarna fallit på plats, ursäkta klyschan.
Alla är inte bara delaktiga, alla är dessutom bra. VSK har kvalitetsspelare på ALLA positioner. Även på bänken. När alla är friska och tillgängliga måste en av seniorspelarna placeras uppe läktaren, det blir två nu när otursgubben Max Mårtensson kommer tillbaka i spel. Han har fått medicinskt klartecken och kör för fullt på träningarna.
Vem vet, om Mårtensson gör comeback och visar upp samma form och spel som i fjolårets slutspel, blir valet av matchtrupp inte lätt för Micke Carlsson.
När Daniel Johansson och Jesper Jonsson tvingades vila var sin match mot slutet av serien fick vårens nyförvärv från Bollnäs, Jesper Larsson, kliva in i matchtruppen och spela högerback.
Det innebar att Jesper Hermansson blev avbytare. I dagens VSK är avbytarna inga ”komplementspelare” som hoppar in där de behövs för stunden. Nej, de har klart definierade och viktiga roller från start. Hermannsson bytte både av Martin Flodström som ”balansspelare” (ack, dessa termer) på mittfältet och halvorna både till höger och vänster. Det krävs bra spelsinne för att klara sådana rockader.
Jag undrar hur många av åskådarna som hänger med i det taktiska spelet när bytena sätts i verket och de grönvita hoppar in och ut över sargen efter de höga kommandon som assisterande tränaren Johan Ganebro ropar ut över isen så att alla hör, inklusive de mest högljudda i den trogna hemmaklacken på långsidan snett emot.
Jag hänger inte med, kan jag säga.
Alla ska få lika mycket speltid, sägs det. Jag vet inte om det stämmer, jag har inte klockat bytena, men nog känns det som om poängmaskinen och geniala spelmotorn Martin Landström får några minuter extra.
Hur skulle han annars hinna med alla sina manövrar? Han radar upp rekord: 78 poäng i grundserien, varav 19 mål och historiska 59 assist.
Christoffer Fagerström är skyttebäst med 33 mål.
Låt oss ta Landström och Fagerström som två förklaringar till varför säsongens upplaga av VSK är så in i den grönvita himlen bra. Båda är ”stjärnor”, båda gör massor av mål och poäng framåt, samtidigt jobbar båda, liksom alla andra, oerhört ambitiöst i defensiven.
Jag vet inte hur många gånger jag sett Landström eller Fagerström jobba tillbaka långt ner i försvaret och erövrat boll bara för att sekunderna senare vara med om att bygga anfall i hög fart, gärna med intränade spelmönster.
Där ligger något av bandyns essens, bandyns grundvärden: snabbheten, farten, det går oerhört fort att byta från försvar till anfall.
En analytiker får svårt att rita upp alla spelvarianter när VSK sätter fart. Det fanns en tid när anfallen gick enligt ett visst mönster över mittplanen innan man i åtta fall av tio vände hem och satte igång nya bågar och cirklar av rädsla för att tappa boll.
Åskådarna hann gå och köpa en korv innan anfallen avslutades.
VSK vänder hem och håller boll idag också, men bara om det behövs. Oftast virvlar laget på med en serie anfallsvarianter där så många som möjligt gör sig spelbara och där de ständiga skiftena mellan duktiga spelare till slut får alla försvare att krokna.
Hur ska de bete sig när de möter ett lag där alla åker skridskor, där alla vill vara med både hemåt och framåt, där backar och understundom även liberon fyller på i anfallen?
Vem ska man markera? Hur ska man i längden orka att flytta laget från ena sidan till den andra? Inte undra på att VSK är starkast mot slutet av matcherna när spelskickligheten bärs upp av en gedigen grundträning.
Och hur ska man skydda sig mot lyft som bara kommer då och då, ständigt överraskande, som när Hermansson lyfte fram Landström mot Sandviken, en boll som Landström tog ner med osviklig bollkänsla och sedan lyfte in på tennis. Bandyteknik av högsta kvalitet.
Till styrkan hör också att det finns en grönvit stomme av spelare som varit med i många år: Oscar Gröhn på vänsterbacken, som gjuten i sin roll, liberon Rasmus Sjöström, boxskicklige anfallaren Robin Andersson, kloke vänstermittfältaren Jesper Jonsson, hårdskjutande Daniel Johansson.
Inte blir det sämre av att ytterhalvorna är bland de bästa i landet: Viktor Spångberg och Tobias Nyberg. Här finns förresten ett sparkapital. Nyberg har lagt ner mycken möda på defensiven, det är bra eftersom det läckte till höger några matcher. Nu väntar vi att han ska visa ännu mer av vad han kan framåt, han har ju en utmärkt passningsklubba och en dag hittar han ännu mera rätt i sina offensiva åkningar.
Vad mer? Emil Juhlén, förstås, som hämtades från en slumrande tillvaro i Tillberga och som växt ut till en driven spelmotor. Så får vi inte glömma Pontus Vilén som kom tillbaka efter en årslång rehabilitering och som direkt visade vad han kan på mitten. Redan fyra mål.
Jag höll på att glömma Henrik Kjellsson, den glädjespridande målvakten som kanske gör sin bästa säsong, och det vill inte säga litet.
I matchtruppen finns ett par duktiga juniorer som väntar på sin chans: Wilhelm Frimodig och Oskar Alfredsson. Där finns också kvicksilvret Figge Nilsson som kan lånas in från Tillberga vid behov.
Svagheter då?
Det händer någon gång att offensivens klapp och klang blir för jublande glad och att de tre backarna plötsligt ställs ensamma på gles linje mot en manstark kontring.
Det händer andra gånger att ett felpass på mittplanen öppnar för en kontring och mål, det händer alla lag, även VSK men det händer allt mer sällan.
Tidigare har hörnskyttet var svagt, men det är det inte längre, tvärtom. Det är inte bara Fagerström som kan dunka in bollarna, det finns fler som kan, och så har vi den variant som Landström visade upp ett par gånger mot Sirius på Studenternas.
Jag är övertygad om att det finns fler hörnvarianter som laget ännu inte avslöjat för de spioner som sitter med mörka glasögon och lösmustascher och följer de grönvitas träningar inför kommande slutspelsmatcher.
Vilken härlig tid som väntar oss fram till finalen. Sedan är det vår på riktigt.
Vi ses på ABB Arena på tisdag, ni vet väl att det är fri entré!
