Sören Boström till minne

Sören Boström dog den 31 augusti 2022 efter en lång tids sjukdom. Han blev 74 år. Här är ett utdrag ur ett kapitel i min bok Om bandy vore livet från 2001 där jag skrev några rader om honom.

Sören Boström slet gärna ont. Han sa alltid att han gillade att åka till Ryssland när vintern var som kallast och mörkast. Det var resor som andra spelare tyckte var jobbiga. Flygplanen var slitna, arenorna nedgångna, hotellen dragiga och maten usel.

– Javisst var det så, sa Sören Boström. Det var kallt som fan men det kom alltid mycket folk och det var härligt att spela!

Bandyns själ lever av kyla, is och mörker. Både i Västanfors och längs de ryska floderna.

Sören Boström gjorde 114 landskamper. Han var en de slitstarkaste grovjobbarna på mittfältet som svensk bandy haft. Han var arbetaren från den lilla bruksorten som sköt älg i de stora skogarna, högg timmer, körde lastbil, byggde hus och spelade bandy med en energi som var hämtad från Bergslagens järngruvor.

Han var länken bakåt till den gamla bandyn, där grabbarna från bruket stoppade in snuset och körde över fina laget från stan så att läroverkspojkarna ville slänga benskydden och gå och duscha redan i paus.

Sören Boström fick bara spela en SM-final. Det var 1978 och han gjorde sin första säsong i VSK. Det var samma år som Ola Ullsten blev statsminister och Muhammad Ali poängbesegrade Leon Spinks. Börsen gick först ned, sedan upp. Edsbyn vann finalen och Sören Boström kunde ännu 23 år efteråt gräma sig över att Joe Lönngren hindrade Tobbe Ek från att göra mål genom att kasta klubban.

– Så du fick inget SM-tecken som spelare, sa jag när vi träffades nere i Västerås djuphamn där Sören Boström sedan många år jobbade som försäljare på ett oljebolag.

– Tjata inte om det du också, det har jag fått höra alldeles för ofta, sa han.

Sören Boström hade vid det här laget blivit 53 år och spelade inte längre bandy, även om det fanns de som sa att gärna ville göra det.

Tolv år tidigare, när han var 41 år, propsade han på att få hoppa in i finalen 1989 på Söderstadion när VSK skulle besegra Vetlanda. Leif Klingborg var huvudtränare, Sören Boström assisterade. Någon av spelarna var sjuk, någon halvskadad.

– Jag kan spela, sa Boström bestämt.

Klingborg fick med milt våld stoppa honom.

– Jag hade grejat det, jag var i bra trim då, sa Sören Boström.

Året efter tränade han Västanfors och kunde förstås inte låta bli att spela. Sören Boström skulle fylla 44 när han som spelande tränare såg till att Västanfors kvalade tillbaka till allsvenskan. Sonen Göran spelade i samma lag.

Västanfors gick upp, Sören Boström slutade spela och Västanfors åkte ur igen. Då ringde Ola Johansson, som skulle bli spelande tränare i VSK säsongen 1992–93. Han ville ha en assisterande coach vid sin sida.

Sören Boström behövde inte övertalas och han lovade att inte tjata om att få spela. Han inledde därmed en tränarkarriär som skulle ta honom till sex nya finaler och fem nya guld på sju år. Om det funnes en utmärkelse till decenniets bandyledare skulle han ha fått den.

Ola Johansson och Sören Boström efter finalen 1993.

Sören Boström var ingen djuping som ritade pilar och talade i filosofiska tungor som Leif Klingborg. Han var ingen teoretiker som Ola Johansson.

– Jag ska säga som sanningen var. Jag förstod inte alltid vad Klingborg menade när han höll alla sina utläggningar, sa Sören Boström när vi satt nere i oljehamnen och pratade bandyminnen halvtannat år in på det nya millenniet.

Oljebörsen var orolig och gick mest upp. En skojfrisk oljekund gick fram till Boström och begärde 150 procents kassarabatt.

På väggen på kontoret hängde en färglitografi med en grönvit bandyspelare. Sören Boström tänkte tillbaka på vad olika tränare betytt. Han höll inte med alla dem som sa att det var Curt Einarsson som införde den moderna bandyn.

– Nej, jag tycker det var Håkan Sundin. När han tog över landslaget 1980 förändrades allting. Han fick oss att träna mer och han kunde delegera så att alla fick ta ansvar, inte bara några av oss. Vi hade roligare i landslaget än i klubblagen dom där åren.

Första VM-guldet 1981 långt där borta i Chabarovsk behövde vi inte tala om. Det var självklart en höjdpunkt i den aktiva karriären.

– Men frågan är om det inte var ännu roligare när vi försvarade guldet i Helsingfors 1983. Vi vann med 9–3 mot Sovjet i finalen. Då spelade vi för Pontus Widén.

Sverige hade ett bra lag då också. Ola Johansson, Sören Boström, Pinnen Ramström, Stefan Karlsson, Pelle Togner, Micke Arvidsson och alla de andra.

Pontus Widén var bandyordförande och svårt sjuk i leukemi. Han ville se en sista VM–turnering. Han satt med laget i omklädningsrummet. Alla visste att han inte hade långt kvar.

– Pontus såg oss vinna. Då var han nöjd. Sen åkte han hem och dog.

Håkan Sundin var förbundskapten. Han syntes inte så mycket. Han bara fanns där och visade sig när han behövdes. Han hade sådan pondus att även stjärnorna lyssnade.

Sören Boström lärde sig av Håkan Sundin. Han lärde sig av Leif Klingborg också. Men det fanns skillnader. Klingborg hävdade alltid att det var fel att prata om fel och rätt att bara prata om det som var rätt. Spelarna skulle tänka på det som var bra och bygga på de positiva bilderna.

Boström ansåg att det gick till överdrift.

– Det hände att jag inte fick rätta till saker och ting som hade gått  snett ute på planen. Han ville bara förstärka det som gick bra.

När Sören Boström fick sköta laget efter eget huvud kunde han kosta på sig en och annan utskällning, även om han var noga med att inte hänga ut någon inför gruppen. Han kunde till och med beordra destruktivt spel.

– Allt kunde inte vara så himla läckert jämt och ständigt. Det hände att vi åkte upp till World Cup i Ljusdal med ett spel som inte hade fungerat under träningsmatcherna. Då kunde vi sätta som mål att bara spela defensivt och lita på att offensiven skulle komma av sig själv.

Att säga så var som att svära i den grönvita kyrkan. Så kunde Boltic spela på åttiotalet. Så skulle minsann inte läckra VSK lira på nittiotalet.

Som journalist kunde man få en inblick i Sören Boströms sätt att coacha om man åkte med VSK till en bortamatch i Motala, där det alltid duggade småspik eller blåste in snödrev från kanalen. På Motala isstadion var pressläktaren byggd över motståndarlagets bås, med bara en tunn plankbotten emellan. Där kunde vi sitta och njuta av Sören Boströms råbarkade direktiv. Som när Thomas Påhlsson höll på att susa förbi Thomas Liw en gång i ett högeranfall.

Tränarens aggressiva rop var inte tänkta för journalisternas öron:

– Slå omkull’en, Liwen! Slå omkull’en!!

Sören Boström visste hur en forward skulle stoppas. När han spelade sa han till sig själv att han alltid skulle vara mellan bollen och det egna målet. Han skulle vara på rätt sida om bollen.

– Jag minns en landskamp, jag tror det var mot finnarna, när jag först räddade ett friläge framför vårt eget mål och sedan var med där framme och gjorde mål i anfallet direkt efter.

Sådant kallas tvåvägsspel med senare tiders terminologi.

Sörens Boströms framgångsrika lag på nittiotalet var inga självspelande pianon, även om det alltid fanns kloka spelare som kunde föra traditionen och spelsättet vidare. Varje årgång krävde sitt eget upplägg. Nya mål kom till hela tiden.

– Vi satte upp mål för nästan allting. Vi stämde av och satte upp nya mål. Vi hade ett mål för barmarksträningen, ett för rinkbandyn, ett för träningsmatcherna på stor plan och så vidare och så vidare och så vidare.

Ibland kunde det bli för mycket och när den känslan lurar i bakgrunden kan slentrianen ta över. Efter guldet 1999 mot Falun tackade Sören Boström för sig. Han tog över sitt gamla Västanfors i stället. Klubben var i kris och fick med nöd ihop ett lag för att hanka sig fram i tvåan. Sören Boström tog upp laget till ettan igen, utan prut.

Om bandyn hade lagts ned i Västanfors hade livet förlorat en del av sin mening.

Grönvitt bandyjubileum

Söndagen den 19 februari 1922 är en märkesdag för bandyn i Västerås. Då, för 100 år sedan, spelade Västerås Sportklubb sin historiska första SM-final, mot Sirius på Stockholms stadion. Dåtidens referenter var eniga: Västerås borde ha vunnit, men Sirius gjorde tre mål, Västerås bara två.

Sådan är idrotten.

Dessutom missade VSK en straff! Och Sirius fipplade in det avgörande målet halvannan minut före slutsignalen, via en touch på en VSK-klubba.

Hursomhelst, det var den första av hittills trettiosju grönvita finaler, den första av hittills tjugo segrar skulle komma året därpå.

VLT:s första sida måndagen den 20 februari.

Låt oss stanna vid denna första historiska final för hundra år sedan, även om VSK förlorade. Den spelades inför 6 909 åskådare på Stadion, 870 av dem var grönvita supportrar som hade rest med ett överfullt specialtåg från Västerås till huvudstaden. Resan arrangerades av VLT och kostade 8:10 plus en krona i entré.

Västerås Sportklubb, med anor från 1904, höll på att bli den Stora Bandyklubben. Hemma i Västerås fanns nu en landbana på Gamla plan vid Herrgärdsskolan. Bandyspelarna behövde inte längre kajka runt på Mälarens is utanför kallbadhuset. Törnbloms Båtbyggeri hade börjat tillverka bandyklubbor, den så kallade VSK-klubban.

Det var stort.

Slutspelet om SM hade en annan utformning på den här tiden. De nationella serierna startade inte förrän tio år senare. Nu handlade det om en cup, där vinnaren gick vidare efter en match.

Lagen spelade först i egna lokala och regionala cuper eller miniserier. De bästa lagen anmäldes av sina distrikt till Svenska mästerskapen, där lagen sedan lottades mot varandra i en utslagscup, som avslutades med kvartsfinaler, semifinaler och en final.

IFK Uppsala var bandyns storlag under seklets inledning. Uppsala vann elva av de första fjorton finalerna med Sune Almkvist och målvakten Sven ”Sleven” Säfwenberg som ledande spelare.

Sleven Säfwenberg.

VSK hade åkt på mycket stryk mot rivalerna från Uppsala men 1922, det första grönvita finalåret, blev det ändring. VSK och IFK Uppsala möttes redan i kvartsfinalen, som VSK sensationellt vann med 6–3. ”Manne”, med dopnamnet Emanuel, Johansson gjorde en av sitt livs bästa matcher och placerade fyra bollar bakom Sleven i Uppsalamålet.

I semifinalen vann VSK sedan mot ett av dåtidens bästa Stockholmslag, IF Linnéa, med samma siffror, 6–3.

Jag är osäker på var de matcherna spelades. Gissningsvis på Stockholms stadion.

VLT skickade signaturen Gurra till Stockholm söndagen den 19 februari för att skildra den historiska första finalen för stadens bandylag. Spelarna var utrustade med stiliga kepsar och hade klubbmärket fastsytt på de mörkgröna tröjorna.

Gurra Ljungqvist.

Gurra hette egentligen Gunnar Ljungqvist och skulle senare avancera till redaktionssekreterare på VLT, ett jobb han hade fram till slutet av 1950-talet. I tidningen sammanfattade Gurra matchen på ett sätt som känns främmande idag, men som ger något av tidsfärgen:

”Det var en kamp på liv och död från början till slut”.

Han tilldelade de grönvita kämparna epitet av närmast heroiskt slag. Anfallaren David Hedin rev och slet ”så det sjöng i tackel och tåg för Uppsalalaget.” Hedin gick ”i härjartåg över Stadions isbana”, ibland ”ilsken och ettrig, ibland lugn och flegmatisk”.

”Mot ödet kämpa dock själva gudarna förgäves.” Ödet var Sirius bakre försvar, ”i sanning fruktansvärt”.

David Hedin. Teckning Carl Hellström.

David Hedin betecknades som dåtidens bäste bandyspelare. Han har senare jämförts med såväl Gunnar Hyttse som Pontus Widén. Han föddes i Västerås, gick till sjöss, återvände till föräldrarna 1915, blev grovarbetare och började spela bandy med VSK. Han var en äventyrare, rymde från militärtjänsten 1918, dömdes för inbrott något år senare, och lämnade Sverige med en båt till New York en månad efter finalen 1922.

I USA återförenades David Hedin med sin bror, flyttade runt, gifte sig och dog i Kalifornien 1984. Han blev 88 år. Hedin hann bara med två landskamper, och den SM-final som, med diverse utvikningar, avhandlas här.

David Hedin i USA. Från Ancestry.

David Hedins anfallskamrat i finalen 1922 var Manne Johansson som ”vände och vrickade, kilade iväg som en vessla och stack sig undan, där det till äventyrs fanns något litet hål att komma igenom”, enligt Gurra i VLT. Manne skulle senare vinna tre SM-guld och sluta som ledamot i Bandyförbundets styrelse. Han ansågs allmänt vara en av de mest tekniska spelarna någonsin.

Karikatyrerna ovan och nedan är hämtade från boken Västerås Sportklubbs bandyspelare 1924, med teckningar av Carl Hellström och signaturen Lord.

Den tredje i innertrion, Bertil Reuter, fick veta att han trots sin långsamhet hade en flykt över åkningen som var sällsam att skåda. ”Utan krusiduller och broderingar kör han framåt, halvt liggande utefter isen”. Bertil Reuter gick till bandyhistorien genom att göra Sveriges allra första landskapsmål, i en landskamp mot Finland i Helsingfors när utbytet återupptogs efter första världskriget 1919.

Brodern Erik Reuter var en rese i försvaret, till vänster på mitten med dagens terminologi, och av någon mystisk anledning försedd med smeknamnet ”Stora tranan”.

Gurra avslutade sina spelaromdömen med en gnistrande grönvit framtidsvision:

”Finalmatchen 1922 kommer att stå som en epok i Sportklubbens historia. Klubben har kämpat tappert och tappert för att nå tinnarna. Man har siktat mot skyn målmedvetet, insiktsfullt och framför att intresserat. Att Sportklubben ej nådde toppen i år är dock inte så mycket att beklaga sig över. Ty nästa år gör Sportklubben säkerligen en ännu mer historisk match är gårdagens”.

Han fick rätt, den gode Gurra. Året därpå vann VSK sitt första guld när laget vann över IF Linnéa från Stockholm med 2–1.

Men det är en annan historia.

VLT-referatet måndagen efter finalen är presshistoriskt intressant. Efter Gurras, alias Gunnar Ljunqvists, text kommer ännu en artikel, något mer analyserande och kommenterande, under rubriken Mr Jones reflexioner.

Mr Jones var inte vilken som helst. Han hette David Jonason och hade 1920 infört den första dagliga sportsidan i svensk press, i Dagens Nyheter. Jonason var från Västerås och hade spelat fotboll i IFK. Han var så bra att han till och med hade fått spela en match i A-landslaget 1919, mot Finland, som center mellan Putte Kock och Albin Dahl.

Mr Jones, alias David Jonason. Foto: Pressens bild.

David Jonason var bara tjugotvå år när anställdes som sportchef på DN 1916. Han skulle revolutionera sportskrivandet. Han blev snabbt känd under signaturen Mr Jones och när han fick en egen sportsida fyra år senare försäkrade han sig om en skriftlig garanti på att ingen utanför sportredaktionen skulle lägga sig i hur materialet hanterades.

Idéerna var många och annorlunda. Det var Jonason som tog fasta på VLT-redaktören Anders Pers idé om ett skidlopp mellan Sälen och Mora. Pers lade fram sitt förslag i VLT nio dagar före bandyfinalen 1922. Dagen därpå publicerade David Jonason samma artikel, med instämmande. DN ställde upp med 1 000 kr i startkapital och bidrog med prispengar. Det var Jonason som kom på namnet Vasaloppet.

David Jonason drog också i gång Sexdagars på cykel, Stadslöpningen i Stockholm och turneringarna om Kronprinsens pokal för läroverkslag i olika bollsporter. Min morbror Lennart var hela livet stolt över att han fick spela halvback i Västerås läroverks bandylag som tog hem Kronprinsens pokal 1935. Finalen spelades på Arosvallen inför 2 200 åskådare. Jo, det stämmer: 2 200 åskådare! På en bandymatch mellan två läroverkslag i en stad som inte ens var en tredjedel så stor som idag.

Mr Jones text till VLT efter finalen är i vissa delar identisk med huvudtexten i DN, som märkligt nog är signerad ”Chs”. Bakom den signaturen stod David Jonasons bror Carl som arbetade på DN:s sportredaktion på tjugotalet. De två bröderna Jonason från Västerås satt alltså tillsammans på Stadions läktare och skrev för två tidningar samtidigt. De utbytte material och formuleringar.

Vad gjorde man inte för Västerås och VSK Bandy!

Bilder saknas från finalen 1922. Den här bilden är från semifinalen året efter när VSK vann med 1-0 mot Sirius. Fotot från Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande (SCIF).

Den svenska sportjournalistikens fader Mr Jones summerade finalen så här i VLT:

”Matchen tillhörde Västerås som hade 70 procent, lågt räknat, av spelet i första halvlek och lågt räknat 55 procent av andra.”

Han fortsatte analysen med att VSK-kedjan ”gick fram lekande lätt men kunde inte sätta dit prickarna över i:et.” David Hedin och Manne Johansson började till slut köra för mycket för sig själva. Deras ”promenader” på Sirius planhalva slutade i regel med en kollision eller med en återstuds från Sirius försvarsgigant Elias Knutssons breda trygga klubba, som ”likt en plankvägg” skyddade målvakten Bie Svanströms område.

Från finalen 1923. Foto: SCIF.

Mr Jones kunde inte förstå hur VSK lyckades undvika att göra mål på denne Bie Svanström. De grönvita borde ha gjort fyra, fem mål redan före paus. De skapade chanser, de sköt bra, Svanström var ingen supermålvakt. Andra krafter måste ha spelat in, filosoferade Mr Jones och trodde att möjligen ”mrs Tingsley med sina förbindelser i andra världar” kunde förklara saken.

Teosofen Mrs Tingsley.

Vad var detta? Läsarna förutsattes veta att mrs Tingsley var ledaren för den teosofiska rörelsen och hade startat en teosof-skola på Visingsö. Teosoferna trodde på sanningen och ansåg att den orsakslösa orsaken var en innersta oändlighet som inte kunde definieras.

Om ni förstår. Jag gör det inte.

Om man trodde på teosoferna kunde man alltså förklara varför VSK inte vann över Sirius.

Den kulturellt bevandrade Mr Jones drog sig inte heller för att citera den franske renässanskungen Frans I som en gång lär ha sagt: ”Allt är förlorat utom äran”.

Västerås Sportklubb hade äran i behåll.

Vackrare matcher hade spelats, skrev han, ”men inte gärna mera situationsrika, oavlåtligt mer spännande eller i mer rasande fart hållna.” Läckerheterna och delikatesserna kom i andra hand under den vilda framåtfarten. Det handlade ju gubevars om en cupfinal. Åskådarna förmodades tacksamt minnas, under långa tider framåt, ”moment och episoder från denna bandystrid” trots att det vårades och trots att kvällarna blev ljusare.

Sirius ledde alltså, till allas förvåning, med 1–0 i paus.

VSK kom ut starkt i andra och David Hedin överlistade Bie Svanström med ett långskott från 25 meter redan i det första anfallet. Svanström hade antagligen solen i ansiktet men Hedins skott var så hårt att bollen inte syntes förrän den ”sjöng i nätet”. Bertil Reuter gav sedan VSK ledningen innan Sirius kvitterade till 2–2 med ett slumpskott ur en klunga.

VSK hade flera möjligheter att avgöra, och fick till slut den stora chansen när David Hedin fälldes på väg igenom Siriusförsvaret mot slutet av matchen och domaren dömde straff. Hedin sköt själv. Stenhårt. Efter isen. Hedin torde ”gräma sig rätt mycket att den hårda bollen skulle pricka Svanströms skridskor precis.”

Sirius segermål studsade in via Lolle Jonssons klubba.

VSK fick nya chanser när Sirius bäste anfallsspelare Harry Eriksson visades ut sedan han ”i stridens hetta burit sig synnerligen osympatiskt åt”. Manne Johansson slog in en hörna, men jublet kom av sig eftersom domaren hade blåst av för felaktig utrusning.

Så kom den ödesmättade ”katastrofen” halvannan minut före slutsignalen. Sirius Ivar Svanström drog på ett långskott som studsade via VSK-backen Georg ”Lolle” Jonssons klubba upp i nättaket.

Ridå, som det brukar heta.

Texten i DN innehåller ett P.S. som förtjänar att citeras i sin helhet:

”Att det i detta referat inte omnämnts några skott eller dylikt från Siriuskedjan beror helt enkelt på att det inte förekom några sådana, förutom dem som gingo in. Därmed inte sagt att Ryman var dålig.”

Karl Ryman var målvakt.

Anders Lif

Fotnot

Finallaget 1922: Karl Ryman, Oskar Fröjd, Georg ”Lolle” Jonsson, Erik ”Stora tranan” Reuter, Hjalmar Bergkvist, Arthur Thunell, Fridolf Ryman, Hjalmar Thyberg, David Hedin, Manne Johansson och Bertil Reuter.

Normalt spelade VSK med fem man i ”kedjan”, alltså två yttrar och en innertrio, uppbackade av tre halvbackar, varav en mittback, och längst bak huserade två backar som sista utposter framför målvakten.

Till Västerås försvar

Dagen före nyårsafton sändes den del i P1:s serie om städer och arkitektur, Stadsinspektionen, som handlade om Västerås.

Arkitekturkritikern Mark Isitt gick runt i centrum och följde upp sina funderingar med ett panelsamtal där två arkitekter, en från Malmö och en från Jokkmokk, fick kommentera Västerås stadskärna.

Det kändes lika långt från stadens själ som när VLT:s ledarskribent Matilda Molander beklagade sig över den torftiga miljö hon upplevde på sina promenader mellan stationen och tidningshuset. Till råga på eländet finns det varken antikvariat eller ostaffär här.

Vi västeråsare är känsliga för kritik! I alla fall jag. Det har ni kanske förstått. Surgubben vaknar i mig.

Jag har skrivit tidigare om hur arg jag blir på tjatet i sociala medier om hur ”man” rev i Västerås, hur ”man” inte bevarade gamla hus och de återkommande påhoppen på ”sossarna” som rev allt de såg.

Påståendet att ”dom rev hela centrum” återkommer oemotsagt även i Mark Isitts radiodokumentär. Isitt hade väntat sig att få se åtminstone något av den gamla staden när han klev av tåget. Västerås är ändå en landets äldsta städer med anor tillbaka till tidig medeltid, om än inte till ”bronsåldern” som Isitt drar till med; då låg det som skulle bli Västra Aros fortfarande under vatten.

Han ser inget av den gamla stad han förväntat sig att få se. Han tror sig se en Vasaborg men det är ABB:s svenska huvudkontor, som han kallar för ”Aseas huvudkontor”. Det må vara hänt, vi är många som inte riktigt vill kännas vid den namnändring som gjordes 1987.

Mark Isitt ser inte det gamla. Kanske beror det på att han inte tittar åt vänster. Då hade han se den riktiga Vasaborgen, Slottet, tronande med sina månghundraåriga minnen vid Svartån.

Isitt ser bara en själlös modern stad. Han vandrar runt Cityringen, ja han gör faktiskt det, i hopp om att kanske få se en ringmur (!) men hittar bara en trafikled med uschligt många bilar.

Tacka för det! Cityringen kom till på sextiotalet för att få bort bilarna från innerstaden och skapa ett gåcity.

Han hittar alltså ingen ringmur. Han säger sig inte hitta något annat heller som minner om stadens historia när han går där längs Cityringen. Han hittar INGENTING! Allt är bara trist och grått, till och med husen vänder sig bort.

Cityringen är ingen vandringsled. Men man måste vara försedd med rejält förutfattade skygglappar om man inte ser något alls av ett äldre Västerås. Ringen passerar nedanför Slottet, visst var det okänsligt att dra trafikleden genom Slottsträdgården, men ringen går faktiskt där och man kan se den historiska Vasaborgen från olika håll. Ringen passerar Vasaparken och Aseas klassiska gamla verkstäder, den passerar mellan Östra kyrkogården och de gamla industrikvarteren i Kopparlunden.

Längre bort för den oss ner för åbrinken och över Svartån med siktvyer in mot kyrkogårdar och mot Domkyrkan. Det finns mer men jag stannar där. Västerås SKA tydligen beskrivas som en tråkig, teknokratisk och bilvänlig stad, det bara är så, en stad där modernistiska ingenjörer styr stadsplaneringen.

På samma sätt får Citytunneln en obegriplig släng av den kritiska sleven. Mark Isitt har aldrig sett en liknande tunnel i någon annan stad. I stället för att ge sextiotalets framsynta planerare beröm för att de tog ner varutransporter och sophantering i city under jord får de kritik för att de grävde bort lämningarna av den allra äldsta medeltida staden.

På sin Facebook-sida skriver han att ”nästan allt revs” för att gräva den. En i panelen hävdar i programmet att tunneln var ett stort feltänk. Tunneln bygger på ”konsumtionstänkande”, tänk så mycket energi det gick åt för att riva alla hus, gräva en tunnel och sedan bygga en ny stad ovanpå. En tunnel som nu bara tycks användas för sopor.

Hur kan man släppa igenom sådana påståenden?

Inte ett enda hus revs för tunnelns skull. Inte ett enda. Och, det borde inte behöva sägas: Inga vikingatida eller medeltida hus försvann, de var borta sedan århundraden. En del jordlager kunde förvisso ha undersökts mer, men vi får inte glömma att bestämmelserna för arkeologiska undersökningar var annorlunda på sextiotalet än i dag.

Varför ska man skratta åt Citytunneln? Hur kan man se det som ett ”miljonprogramsprojekt” där bilarna ges förtur? Förlåt en gammal västeråsare, men jag förstår ingenting.

Programledarens enda beröm kommer när han beskriver tegelarkitekturen i Mimerkvarteret längs Karlsgatan, utan att nämna Erik Hahr. Denne stadsarkitekt som betytt så mycket, bra och dåligt, förekommer inte i programmet. Karlsgatan är berömligt smal, ”så här ska det se ut”, medan andra gator uppe i city är dubbelt så breda och ”pysscher ut i ingenting”.

Efter det beger sig Mark Isitt till Stadshuset för att träffa kommunstyrelsens ordförande Staffan Jansson. Han häpnar över Sven Ahlboms byggnad. Utan att darra på mikrofonen jämför han Stadshuset med det huvudkontor som Hermann Göring lät bygga åt Luftwaffe i Berlin, med legoblock på tvären och på höjden med ”Sarumans onda öga” i toppen i form av en klocka.

Staffan Jansson gör sitt bästa för att försvara staden och lyfter framtidssatsningar som stationsområdet. Programledaren låter sig inte imponeras. Han går ner till Mälaren, funderar på de nya bostäder som byggs och ska byggas där och befarar att det blir obalans i staden. Bygg flera bostäder inne i city i stället, uppmanar han. Varför inte i ett nytt torn, ett Folkets torn?

Så avslutas det hela med att panelen suckar över hur Västerås city jämnades med marken på femtio- och sextiotalen och blev till ”ett hål i marken”. Allt gick fort och man ”glömde bort de mänskliga behoven”.

Samma litania, än en gång.

Visst var det så att stadskärnan förnyades på femtio- och sextiotalen. Den allra innersta stadskärnan hade hamnat på efterkälken i utvecklingen. Kreativa och vackra bostadsområden hade växt upp runt om. Funktionalism för folket, om man så vill. Krumeluren. Skallbergsrundeln. Kvarteren på Kristiansborg, Blåsbo, Lustigkulla och Stallhagen/Stohagen?

Inne i stadskärnan levde trähusen vidare, reveterade eller inte, obekymrade av tidens gång, i tron att Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin för alltid skulle vandra där med strutkarameller eller åka spark över Fiskartorget.

Det var gistna hus med skräpiga innergårdar och dragiga utedass.

Erik Hahrs tid som stadsarkitekt, fram till 1936, var en konservativ tid. Inga nya hus fick byggas högre än tre våningar. Förnyelsen försenades av andra världskriget. När den väl inleddes kom allt på en gång. Jag håller med om att det gick fort, kanske för fort i vissa avseenden.

I eftertankens kranka blekhet borde stadsplanerarna ha funderat både en och två gånger innan de gav klartecken till så många otympliga gallerior och varuhus. Ingen kunde ana att västeråsarna ett halvsekel senare hellre skulle åka till externa köpcentrum med oceaner av fria p-platser.

Jag håller med om att det finns mycket att göra i city för kreativa stadsplanerare.

Men glöm inte att vi då talar om en begränsad del av staden, runt de centrala varuhusen. Vi talar inte om partierna längs Svartån, från Vasaparken, Fiskartorget och uppåt. Vi talar inte om lärdomsstaden runt Domkyrkan, Stadsbiblioteket och Rudbeckianska skolan. Vi talar inte om de spännande industrikvarteren i Mimer och Kopparlunden. Vi talar inte om kvarteren på Kyrkbacken. Vi talar inte om de vackra och rogivande kyrkogårdarna.

Allt detta vackra, med en sann stadssjäl, ligger INNANFÖR Cityringen och ”förstördes” inte.

Modernism eller inte. För mig är Västerås en funktionalistisk stad, i den enkla meningen att den fungerar. Med gågator, bussgator och parkeringshus, med ett pärlband av goda bostadsområden runt om.

ANDERS LIF

31 december i onådens år 2021

Lägg inte ned något man kan få användning av

Pappa i mitten.

Jag har varit kritisk till hanteringen av Västerås flygplats. Jag är det fortfarande. Miljonrullningen, dimridåerna kring Ryanair och allt det där.

Och jag tycker att många argument är märkliga, både från dem som vill rädda flygplatsen och från dem som vill avveckla. Ingen sida vill försöka förstå den andra.

Populistiska och ensidiga argument fördunklar.

Jag har försökt mig på att lista argumenten för att behålla det kommunala stödet till flygplatsbolaget.

De flesta faller platt. Ändå har jag, till min egen förvåning, kommit fram till att jag vill ha flygplatsen kvar. Tills vidare.

Någon kanske tycker att jag bytt sida, men då får de tycka det.

Jag skrev en längre artikel för kultursidan i VLT häromdagen. Om flygplatsens historia, om regementet som avvecklades 1927 och om flygkåren som Västerås fick som tröst.

De första planen startade från fältet på Hässlö några år in på trettiotalet. Flygkåren blev F1, finaste flottiljen i landet.

Pappa jobbade där. Bara en sådan sak. Jag minns hur stilig han var i sin uniform.

Jag inser förstås att slik nostalgi inte hör hemma i debatten. Jag inser också att flygfältets långa historia inte heller motiverar ett fortsatt kommunalt stöd.

Men historien finns där. Den kommer man inte undan.

För några veckor sedan hälsade jag på min bror, en av dem som jobbar ideellt på Västerås flygmuseum, i den väldiga hangaren från 1936 med sina fantastiska valv av limträ, konstruerade av den närmast klassiska limträfabriken i Töreboda. Det sägs att det på sin tid var den största fribärande takkonstruktion av trä i världen.

Jag kan inte gå i god för det, men vill gärna tro det. Känslan därinne är överväldigande.

Hangarens drottning är förstås Daisy, DC-3:an som under senaste världskriget flög fallskärmshoppare över Engelska kanalen mot Normandie. Nu underhålls propellerdamen året runt av veteranflygets entusiaster.

Jag ska inte trötta er med berättelser om alla andra spännande flygplan som finns där. Jag är ingen nörd, men tillräckligt klok för att inse att här finns en utvecklingspotential, som det så vackert heter, inom turismen. Om en guide pekar på ett litet privatplan och säger ”att den där kärran flög med Frank Sinatra och andra kändisar från Los Angeles till Las Vegas”, ja då vet jag att besökarna skulle lystra.

Flygmuseet kan bli något alldeles extra. Självklart behövs ett flygfält för det.

Men, än en gång, inte heller det här är ett tillräckligt skäl för att fortsätta hålla flygplatsen under armarna, även om Daisy och de andra lockar bortom Badelundaåsen.

Så har vi det här med miljonrullningen. Jag förstår inte att så många på ”bevarandesidan” kan ifrågasätta att flygplatsen kostar tiotals och åter tiotals kommunala miljoner, och har gjort så år ut och år in. Underskotten i det kommunala flygplatsbolaget är inga låtsassiffror. Miljonerna har bevisligen pumpats in under så många år att ingen riktigt törs räkna ut hur många de är.

Ändå har de som vill rädda flygplatsen mage att påstå att flygplatsen är en vinstaffär för oss i skattekollektivet.

Kan vi inte en gång för alla rensa bland alla dessa ”samhällsekonomiska” uträkningar om hur mycket skatteintäkter som försvinner om anställda sägs upp och slutar betala skatt, om alla kostnader för avveckling och om allt annat hemskt som väntar om vi skulle lägga ner flygplatsbolaget.

Kan vi inte helt enkelt, sist och slutligen, enas om att flygplatsen kostar pengar och att den inte ”går med vinst”.

Det kan faktiskt vara så att den ska få kosta.

Låt oss också slippa allt dribbel med att det inte är skattebetalarnas pengar som går till flygplatsen, utan att det är överskotten från andra kommunala bolag som till en del annars skulle skattas bort.  Det spelar väl ingen roll om pengarna hämtas från Mälarenergis vinst. Om pengarna inte går till flygplatsen kan de väl i rimlighetens namn skickas till kommunkassan och användas på annat sätt.

Jag har också svårt att se det moraliska i att en del av denna vinst kan undandras statlig beskattning. Även staten kan ju tänkas vilja använda sina skatteintäkter till annat än till att subventionera kommunala flygplatser.

Rensa bland argumenten, snälla. Sluta dribbla. Låt oss enas om att en flygplats måste få kosta. Till syvende och sist handlar det om hur mycket vi tycker den är värd.

Så har vi alla de andra argumenten för att bevara: ambulansflyget, brandflyget, pilotskolorna. Varje enskilt argument går att tillbakavisa. Det finns gott om andra alternativ, gott om ambulanser, gott om flygplatser, varför ska just vi subventionera flygskolor.

Och framtiden med elflygplan är väl något som bara de sanna entusiasterna kan drömma om.

Det är inte helt lätt att väga samman argumenten när lokaltidningen öser debattinlägg och insändare över oss, dagarna i ända, det ena inlägget efter det andra, med både sanna och falska påståenden, med överdrifter och underdrifter, och där det journalistiska sållandet och värderandet överlåts till läsarna

Jag har ändå gjort ett försök och kommer fram till att:

Behåll flygplatsbolaget tills vi funderat på alltihop ett varv till.

Det är lätt att vara efterklok, men hanteringen har varit alltför stelbent och prestigebunden, alltför uppknuten till valmanifest och ”regeringsöverenskommelser”. Att stå fast vid löften och vara resultatinriktad är bra. Men kompromisser är också gångbara i politiken.

Vi hade inte behövt en dyr folkomröstning för att komma fram till det resultat som nu tycks vara ofrånkomligt: en majoritet vill behålla flygplatsen.

Inget av de argument jag radat upp här ovan räcker för att bevara flygplatsen. Men de många små bäckarna räcker till en tämligen stark rännil, likt den urgamla källådern under Hässlöfältet.

Vi kan få användning av fältet, vi kan få elflygplan, vi kan få mer godsflyg, vi kan få en ny flyglinje, vi kan få någon trevlig charter, vi kan slippa Ryanair (även om jag inte tror det), vi kan rädda några sjuka med snabba flygtransporter av donerade organ, vi kan få användning av räddningsflyget, vi kan få ännu fler flygskolor, vi kan få, vi ska inte bara släppa alla dessa vi kan.

Det är trots allt inte så att ett par tiotals miljoner till Hässlö varje år ett tag till skulle förbättra äldrevården på ett avgörande sätt. Det räcker nog inte ens med att avveckla stödet till Kokpunkten.

Låt oss alltså fundera på en vettig framtida användning av flygplatsen. Tillsammans med regionen och fler privata aktörer.

Jo, en sak till.

Vi får inte glömma att pappa jobbade där.

Anders Lif

Om det där med att ”generera skatteintäkter”

Jag är inte nationalekonom. Om sanningen ska fram är jag usel på matte. Men en sak vet jag: man kan inte räkna med att en verksamhet, finansierad med kommunala skattepengar, ska betala sig med skatteintäkter från dem som utför dem.

Ändå hör jag argumentet till leda, år ut och år in, från dem som i ett eller annat vällovligt syfte vill behålla något som kommunen betalar men hotar dra in.

Gör inte så, ropar man, då missar vi ju skatteintäkter! Har ni inte tänkt på det?

Så höll förskollärarnas fack på för många år sen när dom kämpade för en utbyggd förskola. Ju fler anställda, desto högre skatteintäkter. Ett tag verkade det som om kommunen kunde finansiera sin verksamhet med att anställa fler inom barnomsorgen, det skulle ju öka intäkterna gubevars.

Nu är detta med skatteintäkter ”som genereras tillbaka” ett återkommande tema i debatten om flygplatsens vara eller inte vara i Västerås.

Det kan finnas bra argument för att bevara en flygplats, det kan finnas goda skäl att lägga ner för att spara pengar. Detta inlägg handlar inte om det, det handlar inte om sakfrågan.

Det handlar om debattnivån.

Senast idag läste jag ett inlägg från en rutinerad folkvald som utan att blinka ville berätta sanningen för oss som inte fattar. Kontentan var att flygplatsen kostar visserligen si och så mycket för skattebetalarna, men drar vi bort si och så mycket för de ”skatteintäkter som genereras” av dom som jobbar därute så blir det en försvinnande liten summa kvar för oss att betala.

Än en gång: Ett sådant resonemang bygger på att dom som jobbar på Hässlö inte skulle bidra med en krona till våra skatteintäkter om dom inte längre jobbade därute. Dom får inga nya jobb, dom drar sig tillbaka till en stuga i skogen, dom utför inga andra arbetsuppgifter, vare sig betalda av kommun, stat eller det privata näringslivet.

Dom lägger helt enkelt ner, dom slutar prompt att betala skatt och drar tillbaka sina bidrag till våra kollektiva skattefinanser.

Så är det ju inte. Det inser vi alla.

Hässlö, 1940-tal.

Tänk om man skulle räkna så på annan kommunal verksamhet. Skolor, badhus, idrottsplatser, allt. Att lägga ner en biblioteksfilial skulle med det sättet att räkna bli en pytteliten och onödig besparing om man betänker vilka ”skatteintäkter som personalen genererar” på filialen. Man skulle då förutsätta att personalen inte kunna bidra till vår gemensamma verksamhet på annat sätt.

Tänk om man skulle föreslå en förprojektering, eller vad som helst, till en kostnad av 10 miljoner och samtidigt bifoga en kalkyl där man drar bort de ”skatteintäkter som genereras” av den personal och av de konsulter som jobbar med projekteringen. Kanske kan man till och med få med en liten pluspost om man räknar in skatteintäkterna från de lokalvårdare som städar projekteringsgruppens lokaler.

Det vore förstås omöjligt att göra en budget med plus och minus om man räknade på det sättet.

Inte ens ägaren till Ebberöds bank skulle våga sig på det.

Håll isär begreppen. Snälla.

Framtiden är långt borta

Det kallas Mälarporten och ska bli ett steg in i den moderna framtiden för den lilla stad vid Svartån som än en gång bestämt sig för att inte längre nöja sig med att bli betraktad som just det: den lilla staden vid Svartån.

Vi ska, som ni vet, få ett nytt till synes magnifikt Resecentrum med broar som hänger med gigantiskt himlastormande tak över spåren, som vore de spekulanter på arkitektoniska pris. Kan Operahuset i Sydney, så kan väl vi!

Beslut om översiktsplaner och förstudier har fattats i laga demokratisk ordning, utan att vi vanliga dödliga brytt oss särskilt mycket. Låt dom hålla på, har vi sagt, tids nog sätter väl det rustika västmanländska bondförnuftet stopp för att extravaganta överdrifter. Vi brukar ju inte tro att vi är nåt.

Den så kallade Sigurdpassagen ur Västerås stads informationsmaterial.

Men runt jul, innan vi lärde oss vad coronavirus var för nåt, hände det sig att gamla kommunalrådet Åke Hillman surnade till på sin nutida efterträdare i den socialdemokratiska styrhytten: Anders Teljebäck. Vad kostar kalaset, frågade Hillman som har många decenniers erfarenhet av kommunal ekonomi. Är dom andra aktörerna med på tåget? Vad ska skattebetalarna i Västerås stå för? Vad ska Trafikverket betala? Och vad kostar det där märkliga taket?

Hillman tyckte inte att han fick några bra svar och började skriva debattartiklar till VLT. Han startade till och med en aktionsgrupp på Facebook för dom som vill stoppa det tak som tydligen staden ska bekosta med 250 miljoner kronor, trots att det egentligen är Trafikverket som ansvarar för passager över spåren. Efter ett par veckor hade gruppen Stoppa taket på Mälarporten 400 medlemmar. De blir fler och fler.

Kostnaden för hela projektet Mälarporten sägs landa på den närmast ofattbara summan två miljarder kronor, 2 000 milonjer. Det enda som kan sägas om den uppskattningen är att den inte kommer att hålla. Det gör uppskattningar aldrig.

OK, det är fler aktörer i spelet. Trafikverket, som äger spår och perronger, Jernhusen som äger stationshuset och Klövern som äger byggbar mark, kring järnvägen.

Åke Hillman fick i första omgången av denna nyväckta debatt höra att man inte kunde diskutera de övergripande planerna, Visionen, den var gubevars redan beslutad. Och dessutom hade 60 miljoner redan anslagits till ”förprojektering”.

Nu gick det gamla kommunalrådet igång på allvar. Sextio miljoner till förprojektering av något som inte var ekonomiskt färdigförhandlat. Inga avtal med de övriga aktörerna var skrivna. Hur skulle en detaljplan kunna granskas på det underlaget? Och varför ska skattebetalarna betala 250 miljoner för ett vidlyftigt tak över en bro som egentligen är Trafikverkets ansvar?

Nu började jag fundera. Vad är det som händer? Jag satt i ett gömsle och väntade på en duvhök som aldrig kom när jag via mobilen gick in på stadens hemsida för att skaffa mig information.

Jag fortsatte leta när jag kom hem. Var, om inte vid källan, borde man hitta den tillförlitliga och fullödiga informationen? Först fick jag förstås hugga mig en väg genom snåren av vackra visioner och filmer från drönare i motljus som visade hur vårt gamla stationsområde skulle förvandlas till framtidens stad där vi alla möts i den ständiga sommaren och där kypare i vita förkläden serverar något annat än bryggkaffe på den bro som förbinder dåtid med framtid och som knyter Mälaren till staden, om än med jobbiga uppförsbackar på ömse sidor.

På hemsidan finns ”Frågor och svar”, där finns detaljplan och där finns Visionen. Ambitiöst, javisst, men knäckfrågorna vill uppenbarligen de folkvalda tassa runt som de plägar göra kring heta valfrågor.

Jag läser mig till några saker.

För det första: En ombyggnad av stationen i Västerås måste göras för att tillåta ytterligare perronger och en förlängning bangården mot öster, mot Röda torget.

Denna ombyggnad står Trafikverket för, men den är inte inskriven i verkets arbetsplan förrän om drygt tjugo år, nån gång på 2040-talet, i en tid när gamla kommunalråd och avdankade journalister ur den stora fyrtiotalistgenerationen slutat vandra på livets perronger.

En ombyggnad krävs också för att skapa mer plats när det är trångt i trappor och hissar på Västerås C. Detta skulle säkert kunna lösas på ett enklare och billigare sätt, utan dyrbara visioner med öronlappsflaggande perrongtak som ska ta oss in i en expanderande framtid. Men billiga kompromisser tar oss ju inte in i framtiden. Vem vill behålla och bygga ut en gammal stationsbyggnad?

Huset för biluthyrning blir en av två delar i det tillfälliga resecentrum som ska finnas i flera år, kanske fem år.

Så var det en sak till. Det som gjort mig riktigt fundersam. Vi västeråsare, och alla som kommer hit med buss och tåg, kommer att tvingas genomlida många år av provisorier. Om nu staden träffar nödvändiga avtal och om nu detaljplanen ställs ut för granskning i höst (vilket kan bli nog så svårt), och om planen skulle godkännas nästa år så ska man börja hela alltihop med att riva dagens station med en trång men ändock fungerande väntsal, med sin Pressbyrå, med serveringar och trapphus. Man ska riva trappor, rulltrappor, hissar, bron över spåren.

Allt måste bort för den första etappen av det nya. Den andra etappen, med ett pendangtak med vinge nummer två, mot silon till, kan vi glömma så länge, den ligger säkert femton år bort i tiden.

Dagens fungerande stationshus, med allt vad därtill hör, ska alltså rivas för att det nya ska byggas. Vart ska vi då ta vägen, vi som mer eller mindre mödosamt tar oss ner till stationen för att ta ett tåg till Stockholm eller till Eskilstuna eller till någon annan metropol?

Jo, vi ska hänvisas till ett tillfälligt resecentrum, uppdelat på två, dels i den lilla träbyggnad öster om stationen där Avis och annan biluthyrning håller till, dels i kvarteret Sigurd, på andra sidan järnvägen, i den gamla tegelbyggnad där Asea en gång hade en verkstadsskola och som idag hyser diverse småföretag, bland dem Dansverkstan och Gycklargruppen Trix.

Där ska den största delen av det provisoriska Västerås C ligga, med service, butiker, serveringar och så vidare. Inte i ett år, inte i två år, säkert i tre, kanske fyra eller fem år. Tänk er in i den framtiden. Ett år är lång tid, fem år ännu längre. Här ska Västerås öppna sig mot framtiden och mot silon, där det i och för sig häckar pilgrimsfalkar så länge den får stå kvar. Kungsängsgatan med sina ständiga ombyggnader blir den viktigaste infartsgatan till stationen och staden gör på hemsidan ingen hemlighet av att gatan kan behöva byggas om igen.

Den största delen av det tillfälliga resecentrumet ska ligga på andra sidan järnvägen, i kvarteret Sigurd. Dit, och till perrongerna ska byggas en provisorisk bro.

Till denna tillfälliga station ska anslutas en provisorisk bro från nånstans i höjd med biluthyrningen på den norra sidan till Sigurd på södra sidan. Den ska förses med trappor och hissar, dock inte med rulltrappor så det gäller att hinna först till hissen för oss som har svårt med trappor. Någon perrong för spåret närmast Sigurd finns inte, och perrongen på norra sidan, som Stockholmstågen avgår ifrån, slutar strax före biluthyrningen.

Det framgår inte av handlingarna om och hur och när Trafikverket ska övertalas att tidigarelägga en etapp av sin framtida utbyggnad av spår och perronger. Beskedet får vänta.

Och vem ska betala den provisoriska stationen? Trafikverket? Eller stadens skattebetalare? Svar utlovas innan detaljplanen ställs ut för granskning. Det är fler än Åke Hillman som undrar vad allt ska kosta. Först 60 miljoner i förprojektering av något som ännu inte beslutats, sedan 250 miljoner för en öronlappsbro, sen en ännu icke specificerad andel av totalen på (minst) 2 miljarder.

Till det kommer alla kostnader som redan betalats, till konsulter och arkitektbyråer. Jag hittade en uppföljning i fastighetsnämnden från januari 2018. Där räknades projektets kostnader dittills till drygt 18 miljoner, ytterligare drygt 6 miljoner anslogs för 2018 och om vi räknar med något liknande för 2019 så landar de ”upparbetade” kostnaderna på 30 miljoner.

Anders Teljebäck är den ende som stått upp och försvarat Mälarportens ståtliga visioner när Åke Hillman och andra gått till attack. Det hedrar honom. Men vad gör de andra i Stadshuset? Varken de styrande eller de i opposition har gett sig in i debatten. Jag kan se framför mig hur de sitter på sina partikanslier och håller fast vid strategin att inte utsätta sig för blåsten så länge stormen viner. Vad säger till exempel liberalernas kommunalråd Jesper Brandberg? Är Mälarporten bra använda pengar?

Jag har blivit så gammal att jag ser tiden krympa. Jag är inte ensam om det. Jag vill inte leva med en provisorisk station i flera år, oklart hur många. Jag är kanske ogin mot yngre generationer som ser framtiden bortom 2020-talet, som hellre vill satsa på broar med visionära spetsiga öronlappar, som hellre köper vingar för pengarna än lägger miljoner på skola och på den äldrevård som vi inom fyrtiotalistgenerationen snart behöver.

Om vi klarar oss förbi coronaviruset förstås.

Gammal gubbe på äventyr

Vi behöver utmaningar. Även när man är plus sjuttio och har skraltiga ben och usel balans. Om man inte försöker blir man sittande i läsfåtöljen med en hopplös sudoku.

Därför bestämde jag mig förra veckan för att boka in mig i Daniel Greens örngömsle, en koja djupt inne i det som faktiskt kan kallas vildmark, vid randen av en mosse dit inga vägar bär.

Daniel driver Bird Safari Sweden och för honom är mossen och skogen en del av Black River Valley. Ok, kör för det, även om Svartån rinner en bit österut. Det låter fint det där med Black River Valley, och det ÄR fint. Jag ska inte peka ut platsen för kojan, den bör få stå där som en naturlig del av den trolska omgivningen.

Meningen var att jag skulle klara mig själv. Hustrun var tveksam till projektet men backade upp mig när hon såg hur gärna jag ville. ”Ta med batteriladdaren till mobilen”, sa hon. Jag sa inget om att det är litet si och så med täckningen där uppe i Black River Valley. Mobilen bör dessutom helst vara ljudlös för att inte skrämma fåglarna.

Daniel Green vid sitt örngömsle några dagar innan frosten och den gamla gubben kom.

Instruktionerna var många. Kom till kojan i mörker, lämna den i mörker. Bered dig på en lång dag. När du väl stängt dörren om dig får du inte öppna den förrän du går därifrån. I mörker. En skrubb med torrtoa får vara räddaren i nöden.

Jag var oerhört nervös. Skulle jag klara det? Jag skulle gå med mina hopplösa ben, ensam i mörker, med pannlampa, längs en blöt sank stig, med bara delvis frusna blöthål, jag höll på att skriva slukhål, och med otaliga möjligheter att ramla omkull, nära en kilometer från skogsbilvägen till kanten av myren.

Små reflextejper på träd och buskar skulle leda mig och pannlampan rätt. Jag skulle också lasta en pulka med styckade delar av ett trafikdödat rådjur och dra lasset efter mig.

Natten före, efter en ödesmättad lördagsmiddag, kunde jag bara sova några timmar. Mest låg jag och tänkte hur jag skulle kunna dra en pulka och samtidigt ta stöd av de två stavar som jag måste ha för att balansera fram i ödemarken.

Vad hade jag gett mig in på?

Jag gick upp klockan fem, tog ryggsäcken med kamera, termos och smörgåsar, tog med dunjacka och drog på stövlar som jag sen skulle få ett helsicke att få av. Jag körde upp förbi Skultuna och Svanå i mörkret. Inga andra bilar var ute. Varför skulle dom vara det?

Jag hittade skogsvägen, letade mig fram på avtagsvägarna, jag hade rekognoscerat med karta i veckan före. Kom fram till stigen strax före sju. En svag, svag gryning lyste upp himlen i öster. Kalla tallar såg närmast hotfulla ut.

Jag höll på att ramla direkt när jag klev ner i gropen för att lyfta upp plastsäcken med rådjuret. Klarade mig, lastade pulkan, snodde dragsnörena om mig på en konstfullt men säkert alldeles tokigt sätt, och drog iväg utför den första steniga sluttningen ner mot en spång över ett mörkt vatten. Så här måste ingenjör André och hans två kompisar ha känt det när de satte av längs isarna, tänkte jag för att hålla balansen.

Till att börja med höll de sig på avstånd.

Jag drog, jag svor varje gång pulkan fastnade på en rot eller en knotig fjällbjörk. Finns det fjällbjörkar härnere? Efter en kvart, det kändes som en halvtimme, såg jag kojan skymta i mörkret. Jag drog ut pulkan tio, tjugo, kanske trettio meter framför huset och slängde ut de styckade delarna av rådjuret.

Sen fällde jag ner kameraluckan på väggen, gömde undan pulkan och öppnade kombinationslåset på baksidan. Av med stövlarna (plats för svordom), på med Daniel Greens varma filttofflor och inspektion av gasolkaminen. Jag hade fått instruktioner och till min förvåning susade kaminen igång nästan direkt.

Här skulle jag vara i åtta timmar, åtminstone. Jag tittade mig omkring, pannlampan fick lysa så länge mörkläggningsgardinerna var fördragna. Till och med kameragluggen var täckt av mörkt tyg. En fönsterbänk, en bekväm stol med armstöd, filtar. Det var i stort sett allt. Jag tog fram kameran, sköt ut objektivet genom ett hål i den svarta duken och drog till runt objektivskyddet med ett snöre. Inget ljus fick komma ut, ingenting fick avslöja att en människa satt här inne och väntade på att överlista traktens örnar.

När allt var riggat och klart släckte jag lampan och häktade av gardinen som täckte det smala avlånga fönstret ut mot mossen med sina enstaka tallar och sin totala ödslighet så här i den bleka gryningen. En korp ropade som korpar ska ropa i vildmarken.

Jag drack kaffe och testade kamerateknik. Eftersom kameran låg lågt på bänken kunde jag inte använda sökaren utan fick koppla in displayen, som jag kunde fälla upp mot mig. Det var ett ovant sätt att hantera kameran.

Inte alltid så lätt.

Tre örnar satt i trädtopparna på sidan av myren, långt borta. De höll sig avvaktande. Jag tittade på korpar, drack mera kaffe, smuttade på den pyttelilla flaskan med Bäska droppar som jag tagit med för att hålla värmen. Tänk om jag inte skulle få någon bild på en örn? Pulkan måste ju tillbaka till bilen hursomhelst.

Jag försökte intala mig att det var karaktärsdanande och meditativt att sitta här i ensamheten i Black River Valley utan Facebook. Framåt halv elva kom den första örnen. Det var en havsörn som spanat in kojan en stund. Den seglade in och landande bland korparna och några kråkor. Så ohyggligt stor den var! Jag hade aldrig sett en örn så nära förut. Jag darrade av upphetsning, men Daniel hade sagt att jag inte skulle dunka iväg några kameraknäpp direkt, utan vänta en stund. Jag väntade en stund. Det kom en örn till. Lika oerhört stor och imponerande. Jag måste bara smyga iväg ett knäpp. Klick, sa det. Eller skulle ha sagt. Kameran fokuserade inte. Stört omöjligt att knäppa. Fokusringen bara for in och ut. Det tog en stund innan jag fattade att en flik av den svarta duken hängde framför ena kanten av objektivet och lurade automatiken. Jag stack försiktigt ut ett finger för att rätta till det. Plötsligt var örnarna borta.

Bara korpar ock kråkor kvar. Jag svor. Tyst förstås, men tämligen salvelsefullt.

Kungsörn håller koll.

Det gick en timme till, kanske två, jag minns inte riktigt. Jag hade nästan börjat ge upp när en storstilat vacker kungsörn seglade in framför fönstret, följd av ett par havsörnar. Och där var en till, och en till och två till. Alla satte sig på grenar och tuvor. De tycktes mingla före maten, väntade på att någon skulle göra den första framstöten mot det rådjur som jag slitit så med.

Kungsörnen var modigast.

Kungsörnen var först. Sen kom de andra. Men inte alla på en gång. De flög fram och tillbaka med majestätiska vingslag. De vilade, gjorde utfall mot varandra. Ännu en kungsörn kom. Och ännu fler havsörnar. Flera satte sig på grenar nära kojan, med fint fotoljus, som om de hade väntat in de bästa förutsättningarna för mig och mitt 300 mm-objektiv.

Eagle Bonanza.

Jag fotograferade, och fotograferade. Det var hela tiden en strid ström av intryck. Kamerans batteri tog slut ganska snart. Jag hade reserv med förstås, men det dröjde bara en halvtimme eller så innan kylan och de många exponeringarna knäckte det batteriet också.

Omkring klockan två var kameran död.

På sätt och vis var det skönt. Jag hade tagit över 600 bilder, flera ganska hyfsade. Jag behövde pusta ut. Nu följde halvannan timme med ett skådespel jag aldrig mer lär få uppleva. Upp emot femton havsörnar, kanske var de tjugo ibland, jag höll inte räkningen, och åtminstone två kungsörnar, förmodligen fler, hade stort söndagsmöte utanför fönstret. Eagle Bonanza. De flög in, de flög ut, de cirklade, de landade, de dansade, de gruffade, de åt emellanåt, men långt ifrån hela tiden. Gigantiska fåglar flög rakt mot mig där jag satt bakom fönstret, de satte sig med tunga dunsar på taket ovanför mig. Det var som i en film av Hitchcock.

Korpen och havsörnen.

Jag började känna igen individerna. De olika teckningarna i fjäderdräkten. Jag gav dem namn. Där kom Pelle, och där kom Lisa och där kom Paavo från Finland, vackrast av dem alla. Jag hade hört att det skulle finnas en gästande finsk kungsörn här.

Utsikten med mobilen när kameran lagt av.

Till slut hoppades jag att skådespelet skulle ta slut. Det bara fortsatte, trots att solen gick ner klockan tre. Jag messade Daniel: ”Hur länge måste jag sitta här?” ”Helst till fyra, då är det mörkt och du kan smyga ut.”

Fem i fyra hade örnarna dragit hem, var de nu bodde. Jag stängde kaminen, drog för gardinerna, tände pannlampan och drog den tomma pulkan tillbaka över de djävulska slukhålen, genom de ogenomträngliga snåren och uppför den enormt branta backen med de hala stenarna upp mot vägen. Så var det förstås inte, men så kändes det.

En blek månskära hängde över bilen. Jag hörde att mobilen surrade ljudlöst i fickan. Det var hustrun som ringt och ringt och var beredd att kalla in hjälptrupper. ”Jag mår bra”, sa jag. ”Alldeles utmärkt”.

På natten sov jag ovaggad, det är bra för gamla gubbar att få röra på sig ibland.

Ser ni korpen bakom kungsörnen?
Havsörn tar sats.

Fotnot: För er som vill veta mer om örngömslet, andra gömslen och om Bird Safari Sweden finns information här: http://birdsafarisweden.se

Anja växte upp hos familjen Edström i Villa Asea

Torsdagen den 25 juli 2019 publicerade VLT mitt minnesord över Anja Wennerholm. Tyvärr måste den ursprungliga texten kortas och göras mindre personlig. En inledande historia, som säger mycket om Anjas person, kom aldrig med. Här är hela texten.

Tisdagen den 9 juli avled Anja Wennerholm efter en tids sjukdom i Västerås. Hon var 87 år och barnbarn till den legendariske Aseachefen Sigfrid Edström och hans hustru Ruth Randall-Edström. Hon var den sista att ha minnen från att ha bott i Villa Asea med direktörsfamiljen Edström.

Jag minns den kväll för sju år sedan när jag och en god vän åt middag på en restaurang i Stockholm. Vi hade börjat prata om Sigfrid Edström och om att någon borde skriva hans biografi. Jag hade inte pratat om Edström på år och dag.

Då, just då, ringde det i min mobil. En kvinna presenterade sig som Anja Wennerholm och undrade om jag kunde hjälpa henne att besöka Villa Asea. Hon hade sett att jag skrivit historiska artiklar om Asea.

­”Det blir svårt”, sa jag. ”ABB brukar inte ta emot studiebesök där.”

”Ja, men jag tror jag har en nyckel”, sa kvinnan i telefonen.

”En nyckel?”

”Jag är barnbarn till Sigfrid Edström. Han var min morfar och jag bodde hos honom och mormor Ruth i Villa Asea på trettiotalet.”

Anja Wennerholm växte upp med sin morfar Sigfrid Edström och mormor Ruth Randall Edström i Villa Asea på 1930-talet. Foto: Anders Lif.
Anja Wennerholm växte upp med sin morfar Sigfrid Edström och mormor Ruth Randall Edström i Villa Asea på 1930-talet. Foto: Anders Lif.

 

Flera år senare frågade jag Anja vad det var som fick henne att ringa mig just den dagen när jag för första gången på mycket länge pratade med någon om Sigfrid Edström. Anja svarade att det är sådana sammanträffanden som styr våra liv. Det var inget konstigt. Inte i hennes värld i alla fall.

Anja Wennerholm fick förstås besöka Villa Asea. Jag följde med och häpnade över hennes minne och över hur hon kunde berätta om huset och om morfar och mormor. Hon visste hur de gamla innerväggarna stod, var barnen bodde, hon kom ihåg hur morfar dunkade käppen i taket om det var för mycket busliv en trappa upp. Jag hade inget annat val än att skriva biografin, som kom att heta Direktörernas direktör och som alltså handlade om Anjas morfar Sigfrid Edström, Aseachef, SAF-bas och OS-pamp.

Utan Anja hade skrivandet blivit mycket svårare.

Anja Wennerholm föddes i Villa Asea i november 1931. Hennes mor Miriam var äldst av paret Edströms fyra barn. Fadern var konstnären Axel Hennix. Miriam och Axel skiljde sig efter några år. Miriam gifte om sig med Aseaingenjören Gösta de Maré.

Anja Wennerholm med sin mor Miriam de Maré och morfar Sigfrid Edström 1950. Foto: Privat.
Anja Wennerholm med sin mor Miriam de Maré och morfar Sigfrid Edström 1950. Foto: Privat.

 

När modern åkte utomlands på långa konst- och studieresor under trettiotalet fick Anja bo hemma hos morfar och mormor i den mest omtalade villan i Västerås. Minnena finns dokumenterade i fotoalbum som Anja överlämnat till Länsmuseet.

Anja Wennerholm var gift med Mats Bergström och med Georg Wennerholm. Hon flyttade ett trettiotal gånger och bodde på olika håll i Belgien och Frankrike innan hon återvände till Västerås 2006. Hon såg hela storfamiljen som sin familj och räknade alla sex barnen som sina egna: Ulrika, Magnus, Torkel, Susanne, Ragnar och Anna Kim.

Anders Lif

 

ABB säljer Power Grids, ingen tid för nostalgi

Jag träffade ABB:s Sverigechef Johan Söderström för ett par dar sen. Vi visste båda vad som skulle hända idag. Nyheten skulle till slut bli offentlig: ABB säljer Power Grids, med 2 800 anställda i Ludvika och 900 i Västerås, till japanska Hitachi.

Det är en av de största företagsaffärerna någonsin i Sverige. ABB får omkring 100 miljarder kronor när affären slutförs om halvtannat år. Det mesta går förstås till aktieägarna, bland dem riskkapitalisten Christer Gardell som tryckt på för en försäljning via sin fond Cevian. Wallenbergs Investor får också en försvarlig bit av miljardkakan.

Johan Söderström var en gång chef för ABB:s verksamhet i Ludvika, med tillverkning av transformatorer och utrustning för högspänningsöverföring. ”Känns det inte litet sentimentalt”, frågade jag. ”Jag tyckte det en gång”, svarade han. Men han tycker inte så längre. Tiderna förändras, tekniken förändras, allt går så snabbt, svarade han, ungefär.

138_3811

I ett pressmeddelande från ABB:s koncernledning i Zürich heter det att ”ABB genomför genomgripande åtgärder i syfte att fokusera, förenkla och leda digitala industrier för ett ökat värdeskapande till kunder och aktieägare.”

Koncernchefen Ulrich Spiesshofer, som en gång kämpade mot en avstyckning, verkade helt övertygad om värdet av affären i en direktsänd presskonferens i dag. En vd har ju bara två val: antingen stå upp för styrelsens beslut eller avgå.

Nu handlar inte bara om att sälja till Hitachi, påpekade han, nu handlar det också om att förändra affärsmodell och struktur inom det som blir kvar av ABB ”utifrån kundernas behov”.

Kvar i Västerås blir de fyra områdena robotar, automation, motorer och elektrifiering. Det nya är att affärsområdena tar över alla kundkontakter och ska sköta sig själva. Modellen med en landsbaserad övergripande ledning, som ABB Sverige, kan komma att skalas ner. Till vad återstår att se.

Det är inte första gången Asea/ABB ändrar sina ”matriser” för den interna organisationen. Låt oss hoppas att Västerås inte tappar sin betydelse för, och inflytande över koncernens verksamhet i Sverige.

Power Grids ska drivas vidare utan några omedelbara förändringar av personalstyrkan, heter det, och facket i Ludvika är försiktigt optimistiskt.

Jag kommer förstås att tänka på vad som hände för litet mer än hundra år sedan, när Asea i Västerås tog över konkurrenten Nya Förenade Elektriska AB i Ludvika 1916. Krigskonjunkturen var lysande och Aseachefen Sigfrid Edström letade expansionsmöjligheter. Han köpte Surahammars Bruk med sin elektroplåt, han köpte Liljeholmens Kabel, han köpte turbintillverkaren Stal i Finspång och han inledde hemliga förhandlingar med Grängesbergsbolaget som ägde Förenade Elektriska i Ludvika.

Nya Förenade Elektriska i Ludvika. Bildkälla. Bygdeband.
Nya Förenade Elektriska i Ludvika. Bildkälla. Bygdeband.

 

Marcus Wallenberg sr avrådde, på samma sätt som Wallenbergs Investor länge stretade emot en försäljning av Power Grids till Hitachi. Men Edström stod på sig och förhandlade klart med Gränges efter en ”sömnlös natt”.  Uppgörelsen kom som en överraskning i Ludvika och när chefen Herman Duse kom till kontoret sa han, med känsla för ordens dubbla betydelse: ”Nu är vi sålda!”

En ung Sigfrid Edström
En ung Sigfrid Edström

Edström strukturerade om. Asea i Västerås tog hand om motorer och större maskiner medan all utrustning för kraftöverföring  koncentrerades till Ludvika.

Herman Duse omplacerades och blev chef för Liljeholmens Kabel. Som tack för det som varit lät han blanda ihop en kagge punsch som han körde med lastbil upp till Sigfrid Edströms nytimrade sportstuga Trollbo i Grangärdes Hästberg norr om Ludvika.

Undrar om japaner gillar punsch?

Aseas köp av Ludvika måste ses som en framgång. Verksamheterna passade ihop som hand i handske, och har fortsatt att passa ihop även om ABB sålde av sin kraftgenerering för tjugo år sedan.

Investor fick ge med sig även inför affären med Hitachi och skriver nu i ett pressmeddelande: ”Vi är övertygade om att förenkling och decentralisering, med en hög grad av delegerat ansvar, är nödvändigt för att ytterligare förbättra ABB:s utveckling.”

Att Investor får några miljarder i affären gör förstås beslutet mindre svårtuggat, men investmentbolaget försäkrar att man ska fortsätta sitt långsiktiga ägande i ABB.

Som gammal nostalgiker kan jag nu konstatera att det mesta av gamla Asea försvunnit sedan fusionen med Brown Boveri  för trettio år sedan. Generatorerna är sålda till Alstom, tågen till Bombardier och kärnkraften till Westinghouse.

En tröst är att jobben är kvar i Västerås.

Och det är väl trots allt det som är viktigast.