Såg dokumentären om Magnus Carlsen i efterhand ikväll. Vilken film! Jag som en gång var fascinerad av schackens alla världsmästare, Botvinnik, Kasparov, Bobby Fischer och allt vad de hette, har inte riktigt fattat hur stor norrmanen Carlsen är.

Det var nästan andlöst spännande att se hur den blott 13-årige Magnus Carlsen spelade remi mot topprankade Kasparov i en turnering 2004. Den lille pojken, undrande inför allt omkring sig, mot den allt mer förbryllade världsspelaren.

Filmen följde sedan Carlsen till VM-matchen i Madras 2013 där han besegrade den indiske världsmästaren Viswanathan Anand, som var uppbackad av ett proffsteam med fullproppade datorer. Hela Norge följde matchen i direktsänd teve, ungefär som när Stenmark åkte här hemma. Carlsen blev norsk folkhjälte.

På något märkligt sätt har Magnus Carlsens framgångar inte rönt överdriven uppmärksamhet här hemma. Han vann returmötet mot Anand 2014 och är nu den högst rankade schackspelaren i världen någonsin, i en sport som genom historien dominerats av ryssar och amerikaner.

När filmen var slut googlade jag på Carlsen, och fick till min förvåning se att han just nu spelar sin tredje VM-match, mot den bara ett år äldre ryssen Sergej Karjakin. Carlsen är 25, Karjakin 26.

Carlsen vs Karjakin https://worldchess.com/
Carlsen vs Karjakin
https://worldchess.com/

 

I går spelade de det tolfte och sista partiet i matchen, som går i New York. Sju remier följdes av en oväntad vinst för Karjakin i åttonde partiet, som Carlsen utjämnade i det tionde. Efter en remi i det elfte kunde den normalt offensivt lagde Carlsen spela hem matchserien som vit i det tolfte och sista partiet. Men han spelade på säkerhet och partiet slutade i remi efter bara 35 minuters spel.

Magnus Carlsen satsar uppenbarligen allt på det avgörande extraspelet i morgon, onsdag. Jag visste inte att schacket utvecklats med sådana finesser som det som nu väntar. Först spelar de fyra partier snabbschack, där Carlsen vet att han är bäst i världen. Skulle det mot förmodan vara lika även efter det, väntar tio blixtpartier och, om så krävs, en avslutning med "Armageddon", en variant där svart får fördelar i ett slags tie-break för att få fram ett slutligt avgörande.

Norsk teve sänder direkt. Jag kan inte se NRK, men det går att koppla upp sig via nätet, betala sju dollar och se avslutningen med början klockan åtta onsdag kväll. Härligt. Det är bara ett problem. Schacket krockar med Tellus-VSK i bandy...

 

1

Stod en stund på parkeringen utanför Coop Extra. Längs med Pilgatan byggs nya bostäder. Ängsgärdet ska få ett ansikte igen. Där låg en gång KF:s centrallager. Till vänster på bilden syns delar av en grågul KF-byggnad som ännu står kvar. Den var nyskapande en gång, några år in på 1930-talet när funktionalismen ännu inte kommit på modet.

KF:s berömda funkisbyggnad till vänster vid Coop Extra.
KF:s berömda funkisbyggnad till vänster vid Coop Extra.

 

KF i Västerås nästan först i landet med att bygga en charkuterifabrik och ett bageri i den stil som kom att kallas funkis. Arkitekten hette Emil Rockström. Jag undrar om Västerås sett något liknande sedan dess? Bilden från parkeringen gör inte de kvarvarande byggnaderna rättvisa. Jag vill gärna komma över bättre bilder.

Funkishusen syns också i bakgrunden på bilden med fotbollsspelarna. Bilden togs när KF-husen var alldeles nybyggda, 1932. Planen låg där VL har sina bussar i dag. Den kallades Råsunda och var hemmaplan för allehanda kvartersgäng. Jag fick bilden en gång av Esbjörn Larsson. Det är hans pappa "Bus-Oskar" Larsson som står i mål. Laget hette IF Drott.

Fotboll på "Råsunda" (idag VL:s bussgarage) 1932 med funkishusen i bakgrunden. Bilkälla: Esbjörn Larssons samling.
Fotboll på "Råsunda" (idag VL:s bussgarage) 1932 med funkishusen i bakgrunden. Bilkälla: Esbjörn Larssons samling.

 

Som avslutningen fin bild från 1949, utanför bageriet i Pilgatan. De fem unga kvinnorna var brödplockerskor. Jag tvivlar på att yrket finns kvar.

Brödplockerskor i KF:s bageri på Pilgatan 1949. Bildkälla: Stig-Ove Anderssons samling.
Brödplockerskor i KF:s bageri på Pilgatan 1949. Bildkälla: Stig-Ove Anderssons samling.

3

Än en gång har en äldre aktad medborgare kritiserat "nya tiders" språkbruk. Får jag än en gång påstå, med en dåres envishet (förlåt klyschan) att prepositionen vart kommer att vinna i längden. Varför i all sin dar ska man tvinga unga och nyanlända att lära sig en betydelselös distinktion mellan var och vart? Ja, jag vet att var syftar på läge och plats, vart syftar på riktning och mål. Men varför två adverb? Varför skriva "Var har du lagt nycklarna" men "Vart har du kastat nycklarna"?

Det går ju lika bra med selleri. Med vart, alltså. Vart går du, vart bor du. Engelsmännen har bara sitt where och det räcker för dem. Ingen kan missförstå "Vart bor du".

Såvitt jag förstår finns det bara en förklaring till varför vi ska envisas med att hålla fast vid den onödiga distinktionen: det har alltid varit så, vi fick lära oss så i skolan.

Det räcker inte som skäl. Vart finns de andra skälen?

En ny gryning för språket.
En ny gryning för språket.