Min mor dog för trettio år sedan. När jag hittade den här bilden för några dagar sedan kom jag att tänka på en liten text jag skrev då, 1994.
“Jag sitter hos mamma. Hon har en dag kvar av sitt 74-åriga liv. Hon lutar sitt gråa huvud mot mig. Hon är outsägligt trött. Kanske drömmer hon om hur hon som liten ljushårig flicka står på en stol för att kunna luta sig ut ur fönstret på andra våningen, Stora gatan 73. Hon har fått order om att hålla vakt medan storebröderna Lennart och Ragnar brottas inne i finrummet.
Hon lutar sig ut i höstkvällen, det skymmer över Västerås. Hon spanar för att se när hennes mamma och pappa, Tekla och Axel, min mormor och morfar, kommer tillbaka från sin kvällspromenad.
Kristallglasen glimmar i Blissingers sliperi på hörnan. Potatislotterna är uppgrävda för hösten nedanför Sundemans backe. Doft av fuktiga löv, doft av jord, doft av kol från röken som stiger ur skorstenarna mot den allt mer djupblå himlen. Mjölkaffären är stängd. Skoporna hänger på rad över det nyskurade kakelgolvet. En åkarhäst står stilla med havrepåsen hängande över mulen. I parken mellan Pingstkyrkan och Stora gatan går en pojke i röd mössa mellan lövhögarna.
Eivor tittar bort mot Oxbacken. Vattnet rinner i fiskaffärens fönster. Därborta, vid Flickskolan, kommer Tekla och Axel. De går långsamt, arm i arm. Eivor säger åt sina bröder att sluta brottas.
Jag tittar på den lilla ljushåriga flickan, sjuttio år senare. Ett liv senare. Jag tänker på pappa, Erik, som varit hennes make i 51 år. Han är med henne på söndagen, när hon lämnar oss. Erik bodde i Mackmyra utanför Gävle när den ljushåriga flickan hängde ut ur fönstret på Stora gatan i Västerås. Han skulle snart börja jobba på bruket. Han skulle bli Mackmyras bäste höjdhoppare.
Jag ser framför mig hur han cyklar en sommarsöndag för att tävla i Valbo. Han är ung, han har spänst i kroppen. Spikskorna på pakethållaren är litet för stora, men han kliver över 1.75 och vinner. Klockorna ringer i Valbo kyrka när han cyklar hem. Vinden ligger på från massafabriken. Det luktar syrabad och trä, det luktar arbete och fyrskift.
Erik drömmer om världen utanför Mackmyra. Tre år senare flyttar han till Västerås. Där ska han träffa Eivor i Folkets park, där ska de leva ett liv tillsammans.”
