Första bandyguldet

Berättelsen om den historiska finalen 1923

VSK:s guldlag, från vänster: Bertil Reuter, Manne Johansson, Erik ”Hyttan” Karlsson, Georg ”Lolle” Jonsson, Oscar Fröjd, Folke Johansson, Bernt Eriksson, Algot ”Kusen” Rylander, Erik Reuter, Fridolf Ryman och Hjalmar Bergqvist.

Söndagen den 25 februari 1923 skrevs bandyhistoria på Stockholms stadion när Västerås sportklubb vann över Stockholmslaget Linnéa med 2-1. VSK tog därmed sitt första SM-guld.

I år är det hundra år sedan. Jubileum!

Titta på lagbilden här ovanför. VLT hyrde en fotograf för att fotografera guldhjältarna. De radade upp sig framför målet på Klocktornssidan av Stadion. Tröjorna var gröna, byxorna bruna. Stuket på kepsarna var Inte alldeles enhetligt.

Vänsterbacken Georg ”Lolle” Jonsson hade skrudat sig i en toppluva. Han tyckte väl att han kunde göra litet som han ville eftersom han och vänsterhalvbacken Erik ”Stora tranan” Reuter hade spelat längst av alla i A-laget. De kom med redan 1909, fem år efter det att VSK bildades den där dagen med det ikoniska datumet tjugonionde i första nittonhundrafyra.

Det är idel ädel grönvit bandyadel som står där på Stadions is och låter sig förevigas. De är trötta, säkert glada. De har tagit det efterlängtade SM-guld som många tyckte att de borde ha vunnit redan året innan, 1922.

Det var ju den finalen, den första finalen för VSK, som Sirius vann med 2–1 och där alla, nåja, alla västeråsare, var eniga om att VSK var det bättre laget och att Sirius vann med en oförskämt stor portion tur.

Vänsterbacken Georg ”Lolle” Jonsson hade varit med i laget ända sedan 1909. Han var också ansvarig för isen på Gamla plan. Karikatyr av signaturen Lord.

År 1923 var det tid för revansch.

VSK hade vunnit allt som gick att vinna under säsongen och var stora favoriter, även om den bäste av dem alla, anfallaren David Hedin hade slutat spela bandy och flyttat till USA.

Hedin skulle aldrig få revansch för straffen som han missade i finalen mot Sirius 1922. Det var då han så försmädligt prickade Uppsalamålvakten Bie Svanströms skridsko, som VLT:s utsände skrev. Det var inte tal om att Bie räddade.

Sirius och VSK skulle mötas även i 1923 års slutspel om det svenska mästerskapet, men inte i finalen utan redan i semifinalen, en match som betraktades som den moraliska finalen.

Båda lagen ansågs bättre än alla andra i slutspelet men hade lottats mot varandra.

Detta märkliga system med lottning blev kvar ända tills det mer rättvisa serieystemet infördes 1931

Ännu 1923, när VSK vann sitt första guld, levde alltså det gamla systemet. Distrikt och regioner ordnade egna tävlingar och cuper för att få fram ett eller ett par lag att skicka till slutspelet, där arton lag från hela Bandysverige lottades mot varandra i åttondelsfinaler, kvarsfinaler och semifinaler. En enda avgörande match i varje omgång.

VSK hade gjort rent hus hemma i det egna distriktet och vunnit allt som gick att vinna.

När allvaret började med slutspelets första omgång, åttondelsfinalen, lottades VSK mot IFK Stockholm söndagen den 21 januari. Varför matchen spelades i Västerås och inte i Stockholm har jag inget bra svar på, men förmodligen var det lotten som avgjorde där också.

Hur som helst lockades en storpublik till Gamla plan längs Engelbrektsgatan vid Herrgärdsskolan. Den var huvudarena för både bandy och fotboll i Västerås fram till 1931 när nya Arosvallen stod klar.

Bandy på Gamla plan vid Herrgärdsskolan, Engelbrektsgatan till höger. Foto: E.W. Krassing.

Gamla plan hade invigts 1911 men en bra is för bandy kunde inte spolas förrän 1920. Då lyckades ismakarna, med VSK-nestorn Lolle Jonsson som anställd vaktmästare, komma underfund med hur isen skulle fixas på en plan som lutade. Nivån var en halv meter högre i ena änden än i den andra.

Fram till dess spelades bandy på sjöisen i hamnen eller vid Hyttan. Ibland också på Svartåns is nedanför Karlslund.

Nu, guldåret 1923, var isen fin på Gamla plan. Solen lyste, snövallarna var höga och vita och publiken strömmade till för att se VSK vinna enkelt över IFK Stockholm med 6–2.

Den här vintern fick publiken för första gången bekanta sig med den nya stjärna som tänts på den grönvia himlen efter den emigrerande David Hedin. Han hetter Erik Karlsson. Han var inte anfallare utan högerhalv, eller högerhalvback som man sa, och var bäst på plan.

Erik Karlsson kallades för ”Hyttan” och var den äldste av de fyra bröder som alla spelade bandy i VSK och som växte upp i arbetarbostäderna vid Hyttans masugn, på platsen för dagens Lögarängsbad.

Erik ”Hyttan” Karlsson. Karikatyr av Carl Hellström.

Hyttan Karlsson var tjugotvå år och kallades senare Hyttan I för att skiljas från Hyttan II, III och IV, som alla kom att spela i VSK:s A-lag.

Den åtta år yngre Hyttan II hette Gunnar och blev störst av dem alla. Han blev så stor att han skrev om smeknamnet och tog sig namnet Hyttse.

Men nu, 1923, var det alltså Erik som dominerade under sin debutsäsong. Han fick lika mycket beröm i kvartsfinalen mot Göta från Stockholm en vecka senare. Även kvartsfinalen spelades i Västerås inför en ny storpublik. VSK vann med 5–3 och enligt rapporterna var det länge sedan bandy spelades så vackert.

Efter detta väntade semifinalen, detta historiska guldår för Sportklubben. Fyra lag var kvar, förutom VSK: Sirius, Stockholmslaget Linnéa och Linköpings AIK.

VSK och Sirius var de bästa lagen och borde få mötas i finalen. Mer eller mindre öppet insinuerades att ”lottningen” styrdes i Stockholmslagens favör. Bandyn  sköttes på den här tiden av Svenska Fotbollförbundet. Svenska bandyförbundet bildades först 1925.

För att slippa misstankar om uppgjord lottning lät förbundet sitt förvaltningsutskott övervaka tillställningen i sällskap med en fotograf. Så kom det sig att de två bästa lagen lottades mot varandra i den ena semifinalen: VSK mot Sirius, på Stockholms stadion, söndagen den 4 februari.

Ett extratåg med 865 supportrar reste från Västerås Central och VLT berättade om god stämning, kaffe, smörgås, lotterier och dragspelsmusik. Jag har inte hittat någon exakt publiksiffra, men signaturen Ted (Teddy Nyblom) i Svenska Dagbladet skrev att åskådarna samlades ”i väldiga häckar” med mellan 6 000 och 8 000 personer.

Semifinalen mellan VSK och Sirius på Stockholms stadion sågs som den moraliska finalen. Bertil Reuter till vänster. Foto: Victor Malmström, Sveriges centralförening för idrottens främjande.

Det hurrades och hejades som vore det den verkliga finalen. ”Kampstarka, segersälla, revanschhungriga Västerås mot Bandystadens elitlag, mästarklubben Sirius.”

Signaturen Gurra i VLT, alias Gunnar Ljungqvist, skrev att semifinalen blev ”en kämpalek, präglad av en elektriserande, samlad energi, kraft och fart.” Sportklubben hade allt att vinna. Halvbackskedjan arbetade med en ”nästan övermänsklig energi”. Centerhalven Hjalmar Bergqvist framstod som ”fenomenens fenomen” och högerhalvbacken Hyttan Karlsson jämfördes med teaterscenens Cyrano de Bergerac som oförväget väljer den väg som särskilt går mot hugg och stötar. Hyttan ”skulle få böta för sin djärvhet med åtskilliga blånader på sin lekamen”.

Är det någon som kommer att tänka på Rasmus Sjöström i dagens grönvita lag?

Finaldebuterande målvakten Folke Johansson fick beröm av Gurra men anfallskedjan beskylldes för att trassla till det för sig, flytet i spelet var inte lika elegant som på David Hedins tid.

Tolv minuter in på andra halvlek avgjorde VSK med matchens enda mål. Erik Reuter passade Manne Johansson, som skickade den vidare till Kusen Rylander. Han hade ryggen mot mål men lyckades sno sig runt och få iväg ett skott utom räckhåll för Bie Svanström.

Revanschen var utkrävd.

Sirius målvakt Bie Svanström kapitulerar för Algot ”Kusen” Rylanders matchavgörande mål. Foto: Victor Malmström, Sveriges centralförening för idrottens främjande.

Hemma på Stora gatan, utanför VLT:s fönster, skallade leveropen för Kusen när tidningens medarbetare Axel Bynäs satte upp den svarttextade gula löpsedeln som förkunnade att VSK vunnit med 1–0.

IF Linnéa vann samtidigt utan problem över Linköpings AIK med 6–2 i sin semifinal.

Finalen dröjde sedan tre veckor, till söndagen den 25 februari. Dagen efter kunde VLT:s läsare ta del av nyheten om det första guldet på tidningens förstasida.

VLT:s förstasida måndagen den 26 februari 1923.

Den inledande texten förtjänar att citeras i sin helhet:

”Västerås sportklubb nådde på söndagsmiddagen å Stadion sina drömmars mål, svenska mästerskapet i bandy, genom att besegra I.F. Linnéa, Stockholm, med två mål mot ett. Efter många års intensivt arbete och efter en i bandysportens historia enastående framgångsrik säsong har klubben sålunda nått toppen. Vi gratulera och hoppas att mästerskapet blir efterhängset.”

De flesta förståsigpåarna hade trott på en enkel seger för västeråsarna men finalen blev en segsliten historia. Fyra nya spelare fanns i laget jämfört med finalen 1922: Folke Johansson, Hyttan Karlsson, Bernt Eriksson och Kusen Rylander.

 Linnéa gjorde oväntat hårt motstånd, i dubbel bemärkelse. För att få stopp på VSK:s finessrika anfall tog stockholmarna till bryska metoder. VLT-skribenten Gurra, som var grönvit i själen, fick ett ett veritabelt utbrott:

”Linnéa spelar bandy, det kan inte förnekas, men hur denna bandy spelas det vete gudarna allena.”

En av få bevarade bilder från guldfinalen 1923. VSK-målvakten Folke Johansson in action. Foto: Victor Malmström, Sveriges centralförening för idrottens främjande.

De grönvita, eller snarare ”de gröna”, var överlägsna de första tio minuterna och tog ledningen med 2–0 efter mål av Kusen Rylander och Bernt Eriksson.

Sedan var det stopp. Linnéa bröt, tacklade, krigade, slog långbollar och trasade sönder VSK-spelet. Linnéas David Englund reducerade efter tjugo minuter med lagets första och enda skott på mål, eller snarare ”fösning”, om man får tro Gurra i VLT.

Andra halvlek blev jämn men utan överdrivet många chanser. Med litet tur hade Linnéa kunnat kvittera men VSK-målvakten Folke Johansson noterades för ett par bra räddningar. Gurra försökte förstå varför VSK-spelarna inte kunde upprepa det glansfulla spelet från semifinalen.

Hyttan Karlsson arbetade med ”förtvivlans energi” men var inte alls lika bra som mot Sirius ”vilket i mångt och mycket får tillskrivas, att han aldrig kunde komma riktigt på det klara med sina motspelares taktik, något som man sannerligen inte kan förundra sig över”.

Möjligen kan det ha spelat in att isen var dålig och allt mer snömoddig.

Manne Johansson var sig inte lik, bröderna Erik och Bertil Reuter jobbade och slet, men ”ettrigast av alla” var Bernt Eriksson, pappan till det avgörande andra målet, ”som härjade vilt för sin hemstads ära”.

Finaldebutanten Bernt Eriksson blev matchvinnare. Karikatyr av signaturen Lord.

Det blev aldrig någon riktigt folkfest på Stadion. Bara litet drygt 3 000 åskådare räknades in, hälften så många som under semifinalen mot Sirius, trots att VLT än en gång ordnade med ett extratåg för omkring 850 supportrar.

Meningen var att Gustav V skulle sprida kunglig glans över SM-fnalen men han kom för sent och missade de första två målen.

Svenska Dagbladets Ted, alltså Teddy Nyblom, var ingen överdriven vän av bandy och hans känslor blev inte varmare under finalen. Han beskrev bandysporten som tröttande:

”För den bandybitne är det vinterns idrott, för den frusne kritikern och åskådaren med svalare känslor, är det en smula tröttande att bekika.”

Den frusne Ted arbetade bara några år på Svenska Dagbladet innan han övergick till veckotidningsbranschen och blev musikkritiker. Teds insiktsfulla slutkommentar om bandyfinalen 1923 bevarar vi dock gärna till eftervärlden:

”Det är inte tu tal om att Västerås var det överlägsna laget. Det fanns verkligen litet stil över deras spel.”

Gurra Ljungqvist kunde inte ha sagt det bättre. Han avancerade så småningom till redaktionschef på VLT och kombinerade sitt journalistiska uppdrag med att samtidigt vara ordförande i VSK:s huvudstyrelse under större delen av 1940-talet.

Himlen i Aros har knappast varit mer grönvit än då.

ANDERS LIF

Fotnot: En tågbiljett från Västerås med finaltåget kostade nio kronor, inklusive entré. Detta var under efterkrigstidens depressionsår. Som jämförelse kostade en spårvägsresa i Berlin 100 miljoner mark vid samma tid.

Grönvitt bandyjubileum

Söndagen den 19 februari 1922 är en märkesdag för bandyn i Västerås. Då, för 100 år sedan, spelade Västerås Sportklubb sin historiska första SM-final, mot Sirius på Stockholms stadion. Dåtidens referenter var eniga: Västerås borde ha vunnit, men Sirius gjorde tre mål, Västerås bara två.

Sådan är idrotten.

Dessutom missade VSK en straff! Och Sirius fipplade in det avgörande målet halvannan minut före slutsignalen, via en touch på en VSK-klubba.

Hursomhelst, det var den första av hittills trettiosju grönvita finaler, den första av hittills tjugo segrar skulle komma året därpå.

VLT:s första sida måndagen den 20 februari.

Låt oss stanna vid denna första historiska final för hundra år sedan, även om VSK förlorade. Den spelades inför 6 909 åskådare på Stadion, 870 av dem var grönvita supportrar som hade rest med ett överfullt specialtåg från Västerås till huvudstaden. Resan arrangerades av VLT och kostade 8:10 plus en krona i entré.

Västerås Sportklubb, med anor från 1904, höll på att bli den Stora Bandyklubben. Hemma i Västerås fanns nu en landbana på Gamla plan vid Herrgärdsskolan. Bandyspelarna behövde inte längre kajka runt på Mälarens is utanför kallbadhuset. Törnbloms Båtbyggeri hade börjat tillverka bandyklubbor, den så kallade VSK-klubban.

Det var stort.

Slutspelet om SM hade en annan utformning på den här tiden. De nationella serierna startade inte förrän tio år senare. Nu handlade det om en cup, där vinnaren gick vidare efter en match.

Lagen spelade först i egna lokala och regionala cuper eller miniserier. De bästa lagen anmäldes av sina distrikt till Svenska mästerskapen, där lagen sedan lottades mot varandra i en utslagscup, som avslutades med kvartsfinaler, semifinaler och en final.

IFK Uppsala var bandyns storlag under seklets inledning. Uppsala vann elva av de första fjorton finalerna med Sune Almkvist och målvakten Sven ”Sleven” Säfwenberg som ledande spelare.

Sleven Säfwenberg.

VSK hade åkt på mycket stryk mot rivalerna från Uppsala men 1922, det första grönvita finalåret, blev det ändring. VSK och IFK Uppsala möttes redan i kvartsfinalen, som VSK sensationellt vann med 6–3. ”Manne”, med dopnamnet Emanuel, Johansson gjorde en av sitt livs bästa matcher och placerade fyra bollar bakom Sleven i Uppsalamålet.

I semifinalen vann VSK sedan mot ett av dåtidens bästa Stockholmslag, IF Linnéa, med samma siffror, 6–3.

Jag är osäker på var de matcherna spelades. Gissningsvis på Stockholms stadion.

VLT skickade signaturen Gurra till Stockholm söndagen den 19 februari för att skildra den historiska första finalen för stadens bandylag. Spelarna var utrustade med stiliga kepsar och hade klubbmärket fastsytt på de mörkgröna tröjorna.

Gurra Ljungqvist.

Gurra hette egentligen Gunnar Ljungqvist och skulle senare avancera till redaktionssekreterare på VLT, ett jobb han hade fram till slutet av 1950-talet. I tidningen sammanfattade Gurra matchen på ett sätt som känns främmande idag, men som ger något av tidsfärgen:

”Det var en kamp på liv och död från början till slut”.

Han tilldelade de grönvita kämparna epitet av närmast heroiskt slag. Anfallaren David Hedin rev och slet ”så det sjöng i tackel och tåg för Uppsalalaget.” Hedin gick ”i härjartåg över Stadions isbana”, ibland ”ilsken och ettrig, ibland lugn och flegmatisk”.

”Mot ödet kämpa dock själva gudarna förgäves.” Ödet var Sirius bakre försvar, ”i sanning fruktansvärt”.

David Hedin. Teckning Carl Hellström.

David Hedin betecknades som dåtidens bäste bandyspelare. Han har senare jämförts med såväl Gunnar Hyttse som Pontus Widén. Han föddes i Västerås, gick till sjöss, återvände till föräldrarna 1915, blev grovarbetare och började spela bandy med VSK. Han var en äventyrare, rymde från militärtjänsten 1918, dömdes för inbrott något år senare, och lämnade Sverige med en båt till New York en månad efter finalen 1922.

I USA återförenades David Hedin med sin bror, flyttade runt, gifte sig och dog i Kalifornien 1984. Han blev 88 år. Hedin hann bara med två landskamper, och den SM-final som, med diverse utvikningar, avhandlas här.

David Hedin i USA. Från Ancestry.

David Hedins anfallskamrat i finalen 1922 var Manne Johansson som ”vände och vrickade, kilade iväg som en vessla och stack sig undan, där det till äventyrs fanns något litet hål att komma igenom”, enligt Gurra i VLT. Manne skulle senare vinna tre SM-guld och sluta som ledamot i Bandyförbundets styrelse. Han ansågs allmänt vara en av de mest tekniska spelarna någonsin.

Karikatyrerna ovan och nedan är hämtade från boken Västerås Sportklubbs bandyspelare 1924, med teckningar av Carl Hellström och signaturen Lord.

Den tredje i innertrion, Bertil Reuter, fick veta att han trots sin långsamhet hade en flykt över åkningen som var sällsam att skåda. ”Utan krusiduller och broderingar kör han framåt, halvt liggande utefter isen”. Bertil Reuter gick till bandyhistorien genom att göra Sveriges allra första landskapsmål, i en landskamp mot Finland i Helsingfors när utbytet återupptogs efter första världskriget 1919.

Brodern Erik Reuter var en rese i försvaret, till vänster på mitten med dagens terminologi, och av någon mystisk anledning försedd med smeknamnet ”Stora tranan”.

Gurra avslutade sina spelaromdömen med en gnistrande grönvit framtidsvision:

”Finalmatchen 1922 kommer att stå som en epok i Sportklubbens historia. Klubben har kämpat tappert och tappert för att nå tinnarna. Man har siktat mot skyn målmedvetet, insiktsfullt och framför att intresserat. Att Sportklubben ej nådde toppen i år är dock inte så mycket att beklaga sig över. Ty nästa år gör Sportklubben säkerligen en ännu mer historisk match är gårdagens”.

Han fick rätt, den gode Gurra. Året därpå vann VSK sitt första guld när laget vann över IF Linnéa från Stockholm med 2–1.

Men det är en annan historia.

VLT-referatet måndagen efter finalen är presshistoriskt intressant. Efter Gurras, alias Gunnar Ljunqvists, text kommer ännu en artikel, något mer analyserande och kommenterande, under rubriken Mr Jones reflexioner.

Mr Jones var inte vilken som helst. Han hette David Jonason och hade 1920 infört den första dagliga sportsidan i svensk press, i Dagens Nyheter. Jonason var från Västerås och hade spelat fotboll i IFK. Han var så bra att han till och med hade fått spela en match i A-landslaget 1919, mot Finland, som center mellan Putte Kock och Albin Dahl.

Mr Jones, alias David Jonason. Foto: Pressens bild.

David Jonason var bara tjugotvå år när anställdes som sportchef på DN 1916. Han skulle revolutionera sportskrivandet. Han blev snabbt känd under signaturen Mr Jones och när han fick en egen sportsida fyra år senare försäkrade han sig om en skriftlig garanti på att ingen utanför sportredaktionen skulle lägga sig i hur materialet hanterades.

Idéerna var många och annorlunda. Det var Jonason som tog fasta på VLT-redaktören Anders Pers idé om ett skidlopp mellan Sälen och Mora. Pers lade fram sitt förslag i VLT nio dagar före bandyfinalen 1922. Dagen därpå publicerade David Jonason samma artikel, med instämmande. DN ställde upp med 1 000 kr i startkapital och bidrog med prispengar. Det var Jonason som kom på namnet Vasaloppet.

David Jonason drog också i gång Sexdagars på cykel, Stadslöpningen i Stockholm och turneringarna om Kronprinsens pokal för läroverkslag i olika bollsporter. Min morbror Lennart var hela livet stolt över att han fick spela halvback i Västerås läroverks bandylag som tog hem Kronprinsens pokal 1935. Finalen spelades på Arosvallen inför 2 200 åskådare. Jo, det stämmer: 2 200 åskådare! På en bandymatch mellan två läroverkslag i en stad som inte ens var en tredjedel så stor som idag.

Mr Jones text till VLT efter finalen är i vissa delar identisk med huvudtexten i DN, som märkligt nog är signerad ”Chs”. Bakom den signaturen stod David Jonasons bror Carl som arbetade på DN:s sportredaktion på tjugotalet. De två bröderna Jonason från Västerås satt alltså tillsammans på Stadions läktare och skrev för två tidningar samtidigt. De utbytte material och formuleringar.

Vad gjorde man inte för Västerås och VSK Bandy!

Bilder saknas från finalen 1922. Den här bilden är från semifinalen året efter när VSK vann med 1-0 mot Sirius. Fotot från Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande (SCIF).

Den svenska sportjournalistikens fader Mr Jones summerade finalen så här i VLT:

”Matchen tillhörde Västerås som hade 70 procent, lågt räknat, av spelet i första halvlek och lågt räknat 55 procent av andra.”

Han fortsatte analysen med att VSK-kedjan ”gick fram lekande lätt men kunde inte sätta dit prickarna över i:et.” David Hedin och Manne Johansson började till slut köra för mycket för sig själva. Deras ”promenader” på Sirius planhalva slutade i regel med en kollision eller med en återstuds från Sirius försvarsgigant Elias Knutssons breda trygga klubba, som ”likt en plankvägg” skyddade målvakten Bie Svanströms område.

Från finalen 1923. Foto: SCIF.

Mr Jones kunde inte förstå hur VSK lyckades undvika att göra mål på denne Bie Svanström. De grönvita borde ha gjort fyra, fem mål redan före paus. De skapade chanser, de sköt bra, Svanström var ingen supermålvakt. Andra krafter måste ha spelat in, filosoferade Mr Jones och trodde att möjligen ”mrs Tingsley med sina förbindelser i andra världar” kunde förklara saken.

Teosofen Mrs Tingsley.

Vad var detta? Läsarna förutsattes veta att mrs Tingsley var ledaren för den teosofiska rörelsen och hade startat en teosof-skola på Visingsö. Teosoferna trodde på sanningen och ansåg att den orsakslösa orsaken var en innersta oändlighet som inte kunde definieras.

Om ni förstår. Jag gör det inte.

Om man trodde på teosoferna kunde man alltså förklara varför VSK inte vann över Sirius.

Den kulturellt bevandrade Mr Jones drog sig inte heller för att citera den franske renässanskungen Frans I som en gång lär ha sagt: ”Allt är förlorat utom äran”.

Västerås Sportklubb hade äran i behåll.

Vackrare matcher hade spelats, skrev han, ”men inte gärna mera situationsrika, oavlåtligt mer spännande eller i mer rasande fart hållna.” Läckerheterna och delikatesserna kom i andra hand under den vilda framåtfarten. Det handlade ju gubevars om en cupfinal. Åskådarna förmodades tacksamt minnas, under långa tider framåt, ”moment och episoder från denna bandystrid” trots att det vårades och trots att kvällarna blev ljusare.

Sirius ledde alltså, till allas förvåning, med 1–0 i paus.

VSK kom ut starkt i andra och David Hedin överlistade Bie Svanström med ett långskott från 25 meter redan i det första anfallet. Svanström hade antagligen solen i ansiktet men Hedins skott var så hårt att bollen inte syntes förrän den ”sjöng i nätet”. Bertil Reuter gav sedan VSK ledningen innan Sirius kvitterade till 2–2 med ett slumpskott ur en klunga.

VSK hade flera möjligheter att avgöra, och fick till slut den stora chansen när David Hedin fälldes på väg igenom Siriusförsvaret mot slutet av matchen och domaren dömde straff. Hedin sköt själv. Stenhårt. Efter isen. Hedin torde ”gräma sig rätt mycket att den hårda bollen skulle pricka Svanströms skridskor precis.”

Sirius segermål studsade in via Lolle Jonssons klubba.

VSK fick nya chanser när Sirius bäste anfallsspelare Harry Eriksson visades ut sedan han ”i stridens hetta burit sig synnerligen osympatiskt åt”. Manne Johansson slog in en hörna, men jublet kom av sig eftersom domaren hade blåst av för felaktig utrusning.

Så kom den ödesmättade ”katastrofen” halvannan minut före slutsignalen. Sirius Ivar Svanström drog på ett långskott som studsade via VSK-backen Georg ”Lolle” Jonssons klubba upp i nättaket.

Ridå, som det brukar heta.

Texten i DN innehåller ett P.S. som förtjänar att citeras i sin helhet:

”Att det i detta referat inte omnämnts några skott eller dylikt från Siriuskedjan beror helt enkelt på att det inte förekom några sådana, förutom dem som gingo in. Därmed inte sagt att Ryman var dålig.”

Karl Ryman var målvakt.

Anders Lif

Fotnot

Finallaget 1922: Karl Ryman, Oskar Fröjd, Georg ”Lolle” Jonsson, Erik ”Stora tranan” Reuter, Hjalmar Bergkvist, Arthur Thunell, Fridolf Ryman, Hjalmar Thyberg, David Hedin, Manne Johansson och Bertil Reuter.

Normalt spelade VSK med fem man i ”kedjan”, alltså två yttrar och en innertrio, uppbackade av tre halvbackar, varav en mittback, och längst bak huserade två backar som sista utposter framför målvakten.