Till Västerås försvar

Dagen före nyårsafton sändes den del i P1:s serie om städer och arkitektur, Stadsinspektionen, som handlade om Västerås.

Arkitekturkritikern Mark Isitt gick runt i centrum och följde upp sina funderingar med ett panelsamtal där två arkitekter, en från Malmö och en från Jokkmokk, fick kommentera Västerås stadskärna.

Det kändes lika långt från stadens själ som när VLT:s ledarskribent Matilda Molander beklagade sig över den torftiga miljö hon upplevde på sina promenader mellan stationen och tidningshuset. Till råga på eländet finns det varken antikvariat eller ostaffär här.

Vi västeråsare är känsliga för kritik! I alla fall jag. Det har ni kanske förstått. Surgubben vaknar i mig.

Jag har skrivit tidigare om hur arg jag blir på tjatet i sociala medier om hur ”man” rev i Västerås, hur ”man” inte bevarade gamla hus och de återkommande påhoppen på ”sossarna” som rev allt de såg.

Påståendet att ”dom rev hela centrum” återkommer oemotsagt även i Mark Isitts radiodokumentär. Isitt hade väntat sig att få se åtminstone något av den gamla staden när han klev av tåget. Västerås är ändå en landets äldsta städer med anor tillbaka till tidig medeltid, om än inte till ”bronsåldern” som Isitt drar till med; då låg det som skulle bli Västra Aros fortfarande under vatten.

Han ser inget av den gamla stad han förväntat sig att få se. Han tror sig se en Vasaborg men det är ABB:s svenska huvudkontor, som han kallar för ”Aseas huvudkontor”. Det må vara hänt, vi är många som inte riktigt vill kännas vid den namnändring som gjordes 1987.

Mark Isitt ser inte det gamla. Kanske beror det på att han inte tittar åt vänster. Då hade han se den riktiga Vasaborgen, Slottet, tronande med sina månghundraåriga minnen vid Svartån.

Isitt ser bara en själlös modern stad. Han vandrar runt Cityringen, ja han gör faktiskt det, i hopp om att kanske få se en ringmur (!) men hittar bara en trafikled med uschligt många bilar.

Tacka för det! Cityringen kom till på sextiotalet för att få bort bilarna från innerstaden och skapa ett gåcity.

Han hittar alltså ingen ringmur. Han säger sig inte hitta något annat heller som minner om stadens historia när han går där längs Cityringen. Han hittar INGENTING! Allt är bara trist och grått, till och med husen vänder sig bort.

Cityringen är ingen vandringsled. Men man måste vara försedd med rejält förutfattade skygglappar om man inte ser något alls av ett äldre Västerås. Ringen passerar nedanför Slottet, visst var det okänsligt att dra trafikleden genom Slottsträdgården, men ringen går faktiskt där och man kan se den historiska Vasaborgen från olika håll. Ringen passerar Vasaparken och Aseas klassiska gamla verkstäder, den passerar mellan Östra kyrkogården och de gamla industrikvarteren i Kopparlunden.

Längre bort för den oss ner för åbrinken och över Svartån med siktvyer in mot kyrkogårdar och mot Domkyrkan. Det finns mer men jag stannar där. Västerås SKA tydligen beskrivas som en tråkig, teknokratisk och bilvänlig stad, det bara är så, en stad där modernistiska ingenjörer styr stadsplaneringen.

På samma sätt får Citytunneln en obegriplig släng av den kritiska sleven. Mark Isitt har aldrig sett en liknande tunnel i någon annan stad. I stället för att ge sextiotalets framsynta planerare beröm för att de tog ner varutransporter och sophantering i city under jord får de kritik för att de grävde bort lämningarna av den allra äldsta medeltida staden.

På sin Facebook-sida skriver han att ”nästan allt revs” för att gräva den. En i panelen hävdar i programmet att tunneln var ett stort feltänk. Tunneln bygger på ”konsumtionstänkande”, tänk så mycket energi det gick åt för att riva alla hus, gräva en tunnel och sedan bygga en ny stad ovanpå. En tunnel som nu bara tycks användas för sopor.

Hur kan man släppa igenom sådana påståenden?

Inte ett enda hus revs för tunnelns skull. Inte ett enda. Och, det borde inte behöva sägas: Inga vikingatida eller medeltida hus försvann, de var borta sedan århundraden. En del jordlager kunde förvisso ha undersökts mer, men vi får inte glömma att bestämmelserna för arkeologiska undersökningar var annorlunda på sextiotalet än i dag.

Varför ska man skratta åt Citytunneln? Hur kan man se det som ett ”miljonprogramsprojekt” där bilarna ges förtur? Förlåt en gammal västeråsare, men jag förstår ingenting.

Programledarens enda beröm kommer när han beskriver tegelarkitekturen i Mimerkvarteret längs Karlsgatan, utan att nämna Erik Hahr. Denne stadsarkitekt som betytt så mycket, bra och dåligt, förekommer inte i programmet. Karlsgatan är berömligt smal, ”så här ska det se ut”, medan andra gator uppe i city är dubbelt så breda och ”pysscher ut i ingenting”.

Efter det beger sig Mark Isitt till Stadshuset för att träffa kommunstyrelsens ordförande Staffan Jansson. Han häpnar över Sven Ahlboms byggnad. Utan att darra på mikrofonen jämför han Stadshuset med det huvudkontor som Hermann Göring lät bygga åt Luftwaffe i Berlin, med legoblock på tvären och på höjden med ”Sarumans onda öga” i toppen i form av en klocka.

Staffan Jansson gör sitt bästa för att försvara staden och lyfter framtidssatsningar som stationsområdet. Programledaren låter sig inte imponeras. Han går ner till Mälaren, funderar på de nya bostäder som byggs och ska byggas där och befarar att det blir obalans i staden. Bygg flera bostäder inne i city i stället, uppmanar han. Varför inte i ett nytt torn, ett Folkets torn?

Så avslutas det hela med att panelen suckar över hur Västerås city jämnades med marken på femtio- och sextiotalen och blev till ”ett hål i marken”. Allt gick fort och man ”glömde bort de mänskliga behoven”.

Samma litania, än en gång.

Visst var det så att stadskärnan förnyades på femtio- och sextiotalen. Den allra innersta stadskärnan hade hamnat på efterkälken i utvecklingen. Kreativa och vackra bostadsområden hade växt upp runt om. Funktionalism för folket, om man så vill. Krumeluren. Skallbergsrundeln. Kvarteren på Kristiansborg, Blåsbo, Lustigkulla och Stallhagen/Stohagen?

Inne i stadskärnan levde trähusen vidare, reveterade eller inte, obekymrade av tidens gång, i tron att Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin för alltid skulle vandra där med strutkarameller eller åka spark över Fiskartorget.

Det var gistna hus med skräpiga innergårdar och dragiga utedass.

Erik Hahrs tid som stadsarkitekt, fram till 1936, var en konservativ tid. Inga nya hus fick byggas högre än tre våningar. Förnyelsen försenades av andra världskriget. När den väl inleddes kom allt på en gång. Jag håller med om att det gick fort, kanske för fort i vissa avseenden.

I eftertankens kranka blekhet borde stadsplanerarna ha funderat både en och två gånger innan de gav klartecken till så många otympliga gallerior och varuhus. Ingen kunde ana att västeråsarna ett halvsekel senare hellre skulle åka till externa köpcentrum med oceaner av fria p-platser.

Jag håller med om att det finns mycket att göra i city för kreativa stadsplanerare.

Men glöm inte att vi då talar om en begränsad del av staden, runt de centrala varuhusen. Vi talar inte om partierna längs Svartån, från Vasaparken, Fiskartorget och uppåt. Vi talar inte om lärdomsstaden runt Domkyrkan, Stadsbiblioteket och Rudbeckianska skolan. Vi talar inte om de spännande industrikvarteren i Mimer och Kopparlunden. Vi talar inte om kvarteren på Kyrkbacken. Vi talar inte om de vackra och rogivande kyrkogårdarna.

Allt detta vackra, med en sann stadssjäl, ligger INNANFÖR Cityringen och ”förstördes” inte.

Modernism eller inte. För mig är Västerås en funktionalistisk stad, i den enkla meningen att den fungerar. Med gågator, bussgator och parkeringshus, med ett pärlband av goda bostadsområden runt om.

ANDERS LIF

31 december i onådens år 2021