En gamling på högskolan

Idag är det söndag. På fredag är jag inbjuden till Mälardalens högskola för att föreläsa på kurs som heter Skrivande i ett medieperspektiv och ingår i ett treårigt språk- och kommunikationsprogram. Jag är redan nervös.

Jag är 70 år. Det är bara att erkänna, om än motvilligt. Jag tänker tillbaka på mig själv som 20-åring när jag läste statskunskap i Uppsala. Året var 1966, det känns ju inte så avlägset... men så började jag fundera hur jag då hade sett på en gästföreläsare som var 70 år. Han eller hon (en dag ska jag nog också börja skriva hen) hade då, 1966, varit född 1896 och hade fyllt 20 under det första världskriget.

Som 20-åring hade jag upplevt den personen som mycket gammal, det är jag säker på. Det är samma tidspann bakåt som uppstår när jag nu berättar för unga studenter att jag är född 1946.

OK, jag hoppas att studenterna på högskolan inte ser mig som en gammal stöt utan som en värderad äldre gentleman med bred erfarenhet från den massmediala världen, åtminstone lokalt här i Västerås.

För ett par år sedan berättade jag i en krönika om hur det var när jag anställdes på VLT några år in på 1970-talet och klev in i en värld jag drömt om. Nyhetstidningens värld. Första intrycket av gamla tidningshuset på Stora gatan var bedövande. Efter att ha passerat växelns nålsöga kom man så småningom till ett märkligt fönsterlöst rum i ett bygge inne på gården. Centralredaktionen. Med en hemsk grön filtmatta med kaffefläckar som aldrig gick att tvätta bort men med en omisskännlig doft av tidning.

Då fanns ännu några av de gamla manliga murvlarna kvar, de som bar vita skjortor med uppkavlade ärmar och lagom löst åtdragna slipsar, de som hade sett allt och hört allt. Anders Y Pers skrev ännu sina ledare, han som närmast var legendarisk efter sina orädda protester mot regeringens eftergifter för nazismen under kriget.

Som nykomling lärde jag mig vrida in papper i skrivmaskinen med en cigarett i mungipan. Jag kunde snart släntra in efter ett knäck (uppdrag) och randa (skriva) ett lämpligt antal odödliga utgångar (stycken). Hade man tur kunde grejen platsa i vänsterkrysset (uppe till vänster på förstasidan).

I dag skrivs och redigeras texten direkt på en dator. För fyrtio år sedan behövdes en armé av tidningsarbetare för samma jobb. Jag minns de gröna manuslapparna. De kallades matsedlar. De var små så att man lätt kunde knöla ihop dem och skriva nya, med än mer lysande formuleringar.

Matsedlarna lämnades till den allvetande nyhetschefen som ännu inte kroknat av övertid och John Silver utan filter. Han grymtade något och gav texten vidare till en redigerare som strök litet här och där och försåg matsedlarna med magiska typografiska anvisningar.

Blyet var förstås borta från VLT-sätteriet när jag började. Den här bilden är mycket äldre, från 1920-talet. Bildkälla: Marianne Landins bildsamling.
Blyet var förstås borta från VLT-sätteriet när jag började. Den här bilden är mycket äldre, från 1920-talet. Bildkälla: Marianne Landins bildsamling.

 

Arbetsledaren på sätteriet, som av någon anledning kallades faktor, bar matsedlarna till perforeringen där lydiga grafiker skrev in de eviga sanningarna i maskiner som spottade ut hålremsor och spalter.

Efter det väntade skärselden i en glasbur, befolkad av den numera utdöda yrkeskategorin korrekturläsare. Det var blyga men bildade personer som ändrade Vänern till Vättern om det behövdes.

Korrekturet skrevs in på nytt, spalterna skars och klistrades upp på sidan efter redigerarens skiss. En grafiker klistrade, en redigerare övervakade. De fackliga skrankorna var lika rigida som dukningen på en Nobelmiddag.

Hur sidorna hamnade på tryckeriet har jag ännu inte fattat. Internet var ju lika avlägset som ett rött hus på månen.

Om detta kan jag ju berätta. Men sedan då?