Sitter och bläddrar i en klippbok från 1961. Titta på den här bilden från en ishockeymatch på Rocklunda. Ulf Kjellman gör ett av målen i VIK:s match mot Forshaga. Titta på de vita fälten på Ulfs arm och rygg. Redaktionen på VLT har helt sonika målat över tröjreklamen. Här skulle ingen få reklam gratis, nej, nej. Sånt gick inte för sig. Redaktionen skulle stå stark och omutlig, annonsavdelningen fick sköta det där med reklam.
Tröjmålandet var förstås en överdrift, men det visar hur seriöst redaktionen såg på de pressetiska reglerna och de riktlinjer mot textreklam som Svenska Journalistförbundet, SJF, fortfarande säger sig följa. I dagens portalparagraf sägs: “Se till att ingen sammanblandning kan ske av redaktionellt material och reklambudskap.”
Det finns massor av skäl till det. Jag behöver inte upprepa dem här.
Låt oss så jämföra med en sida ur dagens VLT (22 december). Det ser ut som en annonssida, men överst är den vinjetterad med ordet Reportage. Så att vi ska förstå att det handlar om en redaktionell text, och inte om annonser. Vi får läsa om var vi kan köpa svarta högklackade skor, läppstift och prickiga strumpbyxor. Butiker och priser kopplas till varorna.
Om inte detta är textreklam vad är det då? Jag vet att slikt förekommer i veckopressen, men seriösa dagstidningar bör och har av tradition avstått från sånt här skräp. Hur kan man komma på tanken att kalla detta för “reportage”? Reportage är något av det finaste som finns inom journalistiken, det är en längre berättelse, ofta med personligt språk och känsla. VLT bjuder på riktiga reportage också, jag behöver bara nämna namnet Ann-Christine Kihl. Men detta?
Apropå textreklam, så menar SJF med rätta att en redaktion ska vara särskilt vaksam och kritisk med “publicitet kring företags, organisationers eller myndigheters verksamhet, produkter eller andra arrangemang, så att ett otillbörligt gynnande inte sker.”
För ett par dagar sedan publicerade min kära gamla lokaltidning två “nyheter” som helt tycktes bygga på pressreleaser. I den ena fick vi veta att vi skulle kunna tatuera oss nästa sommar i en “livsstilshörna” på Summer Meet. Pressmeddelandet citerades okritiskt över fem spalter med stor bild. På motstående sida hade redaktionen lika snällt och vänligt lagt in ett pressmeddelande om att en före detta västeråsare utsetts till innovationschef vid Prime som, enligt tidningen, är “en av världens mest prisade kommunikationsbyråer”. Vi förmodades tro att detta var en kontrollerad uppgift. I texten citerades pressmeddelandet rakt upp och ned, och vi fick bland annat veta att bolaget har den kunskap som krävs för att “driva förändring och skapa tillväxt”. Inte en enda motfråga. Inte ett enda försök till problematisering. PR-byrån måste ha jublat. För säkerhets skull upprepades pressmeddelandet en gång till, med samma ord i samma artikel. Det var säkert ett tekniskt misstag, men visar på bristen på tid för kontroll och redigering.
Tycker ni att jag är en surgubbe? Borde jag inte värna om dem som sliter så gott det går i en tid när redaktionen krympts till en nivå som vi inte kunde föreställa oss, vi som jobbade i en tid när papperstidningen ännu var en framgångssaga?
Jo, jag kanske är en osolidarisk surgubbe. Men journalistiken måste tåla att debatteras. Sakligt. Jag känner snart inte igen den tidning jag levt med sedan 1950-talet och varit anställd på i mer än 30 år. Det finns mycket bra, det finns ambitioner, men en kedja är aldrig starkare än den svagaste länken. Och i dag är kedjan oroväckande svag.
Varför ska prenumeranter betala för att, som i dag, få läsa om en kvinna som är orolig för att hennes porttelefon inte fungerar? Först mot slutet av artikeln får vi veta att telefonen är OK igen. Antagligen fanns vare sig tid att stryka och skriva om eller att byta ut texten.
Jag avundas inte chefredaktören Daniel Nordström, som säkert vet hur god journalistik ska bedrivas, men som är pressad av sparpaket och dessutom har sju olika tidningar att ta hand om. Samtidigt.
Papperstidningen är fortfarande basen för intäkterna, såvitt jag förstår. Den får inte glömmas bort i en tid med webbpubliceringar och allehanda resurskrävande live-tv. Ibland känns det som om besättningen bryter loss brädor från båtens köl för att bygga en ny styrhytt när vågorna blir höga i motvinden.
Jag tycker att du på ett alldeles utomordentligt sätt beskriver vilken förvandling VLT genomgått under de senaste åren. Egentligen har försämringen pågått under många år, men den har accelererat särskilt under år 2016.
Jag har förståelse för att en tidning måste förändras men nu har det gått för långt.
Allt mindre lokalt material och alltmer material som publiceras samtidigt i ett antal tidningar.
Språkbehandlingen ska vi tala tyst om. Sammanblandning av pronomen, stavfel, meningsbyggnadsfel och andra regler som ska sitta som en smäck hos en journalist.
Det blev mycket gnäll nu, men det blir för varje vecka ett mer och mer förekommande resonemang om att säga upp den minst 35-åriga prenumerationen.
Det var väldigt skönt att läsa ditt inlägg. Hoppas du på något sätt kan vända skutan! Det behövs en lokaltidning.
Håller helt och hållet med dig Anders! Tycker också att man tappat det lokala greppet man tidigare haft, och som gjort att man haft ganska flitigt med prenumeranter utanför Västerås! Tycker också att man plockar lite väl enkla poäng, då många reportage/notiser är rena kopieringar av annan media!
Gör om, gör rätt!
Håller med Göran Strandlund där han påpekar om pronomen och meningsbyggnadsfel. Det har blivit alldeles för många sådana felaktigheter i VLT senaste tiden. Man har t o m svårt att hålla isär singular och plural vad gäller subjekt och objekt, i en och samma mening. Otroligt svagt..
Jag har lämnat det sjunkande skeppet per den första december. Jag tröttnade på att betala dyra pengar för en tidning som inte kan skilja på Hallsta och Sura, ger mig personporträtt på Hudiksvallsbor, publicerar samma notiser flera dagar i rad, ungefär tre dagar senare än den först fanns på webben.
Nej mina pengar kan jag använda på ett bättre sätt. Tyvärr. Jag har prenumererat sen jag flyttade hemifrån för 30 år sen men nu får det vara nog.
Hej!
Tycker det är helt relevanta synpunkter du tar upp. Självklart måste man skilja på redaktionell text och reklam. Har en något annorlunda synpunkt också och det gäller kulturbevakningen. Nu skall sägas att det skett en förbättring sedan nye kulturchefen trädde in, men fortfarande undrar jag för vilka man skriver egentligen och speciellt gäller det musikbevakningen. Har man prenumeranterna för ögonen eller någon annan grupp. Skulle nämligen tro att medelåldern bland de som prenumererar på tidningen är tämligen hög medan kultursidorna ofta har stort utrymme för intervjuer med och artiklar om “popsnören”. Paradoxen blir då att man skriver för en publik som förmodligen inte ens läser tidningen. Jag är sekreterare i Jazzens Vänner och vi har gett upp för länge sedan hoppet att få tidningen att spegla något av vår verksamhet. En liten blänkare innan ett evenemang möjligen men knappast en just recension av en konsert. Det beror förmodligen på att det inte finns varken intresse eller kompetens för vår typ av musik på redaktionen. Ibland tänker jag att det är väl en våt dröm för de journalister som jobbar på redaktionen att få intervjua och skriva en helsida om Carola. Birgit Ahlberg – Hyse får i alla fall ett visst utrymme för att bevaka Sinfoniettans verksamhet samt en del annat som faller inom ramen “seriös musik”. Ja, ja, jag är väl surgubbe jag också. Har många gånger varit på väg att säga upp min prenumeration men det har liksom inte blivit av – och nu har de ju också börjat ge oss riktigt trevliga korsord alla utgivningsdagar utom tisdagar och då blir det väl svårare att ge upp och på söndagar får jag ju i alla fall SvD. Ha det gott!
Hej, jag jobbar som nyhetsreporter på VLT, och inte på kulturredaktionen eller nöjesredaktionen, men måste ändå ge en kommentar angående till Jan Erikssons inlägg:
Har du läst tidningen det senaste halvåret? De två dagliga sidor som är märkta Kultur skriver aldrig om popsnören. Det gör nöjresredaktionen. Men på sidor som är märka Nöje.
Kulturen har förstås skrivit några rader om “popsnöret” Bob Dylan i höst, en svår gränsdragning kanske.
Om du läser VLT mer noga så kanske du får ett bättre intryck.
Hälsar
Ingegerd Backlund, nyhetsreporter
Trevligt att du svarade mig. Ledsen att jag buntade ihop kulturredaktionens journalister med nöjessidans. Kan du då förklara för mig var ni placerar jazzmusiken i VLT. Är den nöje eller är den kultur – är den någonting över huvud taget för VLT? Min surgubbereaktion kommer ju från det jag beskriver, att det finns en, som jag ser det, överdriven bevakning av popartister; av popmusik, medan konstmusik såsom jazzmusik och symfonisk musik är betydligt mer styvmoderligt behandlad.
Hej igen!
Denna fråga har jag ingen insyn i. Jag föreslår att du mejlar till kulturredaktören erik.jersenius@vlt.se
eller till nöjessamordnaren: helena.bergenhamn@vlt.se.
Alternativt till chefredaktören direkt. Han svarar på daniel.nordstrom@vlt.se
Men om jag fick bestämma skulle jazz ha en egen sida varje vecka!
Ett spännande inlägg Anders, tack för det.
Jag lyfter frågan också om det är okej, jag hoppas det.
Nya tider, nya pengar är det som gäller.
Ha ett riktigt Gott Nytt år!
/LarsD
Så sant Anders!
Gott nytt år
P.Krüger
Ursäkta en “senkomling” … som håller me’ om det mesta ang. VLT.
Själv skickar jag in en känga då-o-då … som när Kulturen (3/1) påstod att Vasa-ätten styrt i Polen i 800 år (en rättelse togs in omgående).
Anders skrev “… men visar på bristen på tid för kontroll och redigering.” Helt enig.
Surgubbar är vi allihopa, allihopa; du me’ o ja’ me’ … Och inte blir VLT bättre för att allt fler säger upp prenumerationen. Vi som läser blir bara surare o surare …
VAD man däremot INTE SER är att “beteendet” gäller i stort all nutida verksamhet.
Tidningen speglar bara den tid vi är en del av. Fly eller illa fäkta gäller fortfarande.
# Till Anders-citatet bör dock ett tillägg göras: ANSVAR !!! – ditt o mitt …