Sitter och bläddrar i en klippbok från 1961. Titta på den här bilden från en ishockeymatch på Rocklunda. Ulf Kjellman gör ett av målen i VIK:s match mot Forshaga. Titta på de vita fälten på Ulfs arm och rygg. Redaktionen på VLT har helt sonika målat över tröjreklamen. Här skulle ingen få reklam gratis, nej, nej. Sånt gick inte för sig. Redaktionen skulle stå stark och omutlig, annonsavdelningen fick sköta det där med reklam.
Tröjmålandet var förstås en överdrift, men det visar hur seriöst redaktionen såg på de pressetiska reglerna och de riktlinjer mot textreklam som Svenska Journalistförbundet, SJF, fortfarande säger sig följa. I dagens portalparagraf sägs: “Se till att ingen sammanblandning kan ske av redaktionellt material och reklambudskap.”
Det finns massor av skäl till det. Jag behöver inte upprepa dem här.
Låt oss så jämföra med en sida ur dagens VLT (22 december). Det ser ut som en annonssida, men överst är den vinjetterad med ordet Reportage. Så att vi ska förstå att det handlar om en redaktionell text, och inte om annonser. Vi får läsa om var vi kan köpa svarta högklackade skor, läppstift och prickiga strumpbyxor. Butiker och priser kopplas till varorna.
Om inte detta är textreklam vad är det då? Jag vet att slikt förekommer i veckopressen, men seriösa dagstidningar bör och har av tradition avstått från sånt här skräp. Hur kan man komma på tanken att kalla detta för “reportage”? Reportage är något av det finaste som finns inom journalistiken, det är en längre berättelse, ofta med personligt språk och känsla. VLT bjuder på riktiga reportage också, jag behöver bara nämna namnet Ann-Christine Kihl. Men detta?
Apropå textreklam, så menar SJF med rätta att en redaktion ska vara särskilt vaksam och kritisk med “publicitet kring företags, organisationers eller myndigheters verksamhet, produkter eller andra arrangemang, så att ett otillbörligt gynnande inte sker.”
För ett par dagar sedan publicerade min kära gamla lokaltidning två “nyheter” som helt tycktes bygga på pressreleaser. I den ena fick vi veta att vi skulle kunna tatuera oss nästa sommar i en “livsstilshörna” på Summer Meet. Pressmeddelandet citerades okritiskt över fem spalter med stor bild. På motstående sida hade redaktionen lika snällt och vänligt lagt in ett pressmeddelande om att en före detta västeråsare utsetts till innovationschef vid Prime som, enligt tidningen, är “en av världens mest prisade kommunikationsbyråer”. Vi förmodades tro att detta var en kontrollerad uppgift. I texten citerades pressmeddelandet rakt upp och ned, och vi fick bland annat veta att bolaget har den kunskap som krävs för att “driva förändring och skapa tillväxt”. Inte en enda motfråga. Inte ett enda försök till problematisering. PR-byrån måste ha jublat. För säkerhets skull upprepades pressmeddelandet en gång till, med samma ord i samma artikel. Det var säkert ett tekniskt misstag, men visar på bristen på tid för kontroll och redigering.
Tycker ni att jag är en surgubbe? Borde jag inte värna om dem som sliter så gott det går i en tid när redaktionen krympts till en nivå som vi inte kunde föreställa oss, vi som jobbade i en tid när papperstidningen ännu var en framgångssaga?
Jo, jag kanske är en osolidarisk surgubbe. Men journalistiken måste tåla att debatteras. Sakligt. Jag känner snart inte igen den tidning jag levt med sedan 1950-talet och varit anställd på i mer än 30 år. Det finns mycket bra, det finns ambitioner, men en kedja är aldrig starkare än den svagaste länken. Och i dag är kedjan oroväckande svag.
Varför ska prenumeranter betala för att, som i dag, få läsa om en kvinna som är orolig för att hennes porttelefon inte fungerar? Först mot slutet av artikeln får vi veta att telefonen är OK igen. Antagligen fanns vare sig tid att stryka och skriva om eller att byta ut texten.
Jag avundas inte chefredaktören Daniel Nordström, som säkert vet hur god journalistik ska bedrivas, men som är pressad av sparpaket och dessutom har sju olika tidningar att ta hand om. Samtidigt.
Papperstidningen är fortfarande basen för intäkterna, såvitt jag förstår. Den får inte glömmas bort i en tid med webbpubliceringar och allehanda resurskrävande live-tv. Ibland känns det som om besättningen bryter loss brädor från båtens köl för att bygga en ny styrhytt när vågorna blir höga i motvinden.