En märklig debatt om behovet av en stadsarkitekt – och om behovet av en ”stark man”

Ibland tittar jag på kommunfullmäktiges debatter i efterhand på nätet. Bara för att minnas hur det var att sitta där, som reporter, en gång för länge sedan. Igår tittade jag på en motionsdebatt från det senaste sammanträdet, från den 12 april 2018.

Jag hade läst referat, men det var inte förrän igår jag lyssnade.

Moderaten Eleonore Lundkvist (M) hade motionerat om att Västerås skulle anställa en stadsarkitekt med förhoppningen om att staden skulle få en vackrare arkitektonisk framtoning.

"För mycket av det som byggs är för ensidigt", sa hon och flera andra talare hänvisade till den pågående "tävlingen" om vilken stad som är landets fulaste, där Västerås tydligen inte har någon ärofull placering.

Erik Hahr, som var Västerås förste stadsarkitekt 1909-1936, lyftes fram som en förebild i debatten, liksom hans efterträdare Sven Ahlbom. "Vi har ett arkitektoniskt arv att förvalta", hette det.

Byggnadsnämndens ordförande Lars Kallsäby (C) menade att det inte behövs en utan flera stadsarkitekter som ansvarar för översiktsplanering, detaljplanering och bygglov. Ungefär som i dagens organisation.

Om detta, som i grunden är en organisationsfråga, debatterade sedan ledamöterna mångordigt, alla med förhoppningen om att Västerås skulle bli en vackrare stad.

Får jag försynt påminna om några elementära fakta som glömts bort i den här stundtals förvirrade debatten.

Erik Hahrs funktion som stadsarkitekt borde inte ens de mest nostalgiska längta tillbaka till. Hahr anställdes på deltid 1909 och var bara tillgänglig i Västerås en dag, senare två dagar veckan. Resten av sin tid ägnade han åt sitt privata arkitektkontor i Stockholm.

De flesta av Hahrs mest berömda hus ritade han som privat arkitekt, om än med uppdrag från beställare i Västerås. Några av de allra mest kända byggnaderna, som Polis- och brandstationen, Stora Fridnäs, Flickskolan (Fryxellska), Villa Asea och andra villor på Stallhagen samt, inte minst, paradverket Stadshotellet ritade han innan han blev stadsarkitekt.

Västerås hade alltså ingen stadsarkitekt när dessa i efterhand så hyllade byggnader kom till. Erik Hahr må ha format Västerås, men han gjorde det som privatritande arkitekt, inte som anställd stadsarkitekt. I den rollen granskade han mest andras ritningar.

Samma sak med Sven Ahlbom. Han efterträdde Hahr 1936 men avgick redan efter tio år, 1947. Han hade då åtalats för skattebrott och dömdes för falskdeklaration och tjänstefel. Ahlbom efterträddes av Per Bohlin som stadsarkitekt, men fick fortsatta rituppdrag av staden trots det rättsliga trasslet.

Faktum är alltså att ingen av de byggnader som Ahlbom blev berömd för tillkom under hans tid som stadsarkitekt. Alla ritades senare, när stadens folkvalda  anlitade honom som inhyrd privatarkitekt: Stadshuset, Stadsbiblioteket, Polishuset, Melkerkontoret och Hallskolan. Inget ont därmed sagt om ritningarna, de höll hög klass, men de tillkom inte som ett resultat av att Sven Ahlbom var en ensam och stark stadsarkitekt. Han var, som sagt, inte ens stadsarkitekt.

Det innebär förstås också att Sven Ahlbom går fri från beskyllningar om det "rivningsraseri" som Västerås centrum påstås ha blivit utsatt för under 1950- och 1960-talen, när trästaden i city revs och ersattes av stora varuhuskomplex.

De stadsförändringarna genomfördes av den politiska majoriteten, ofta i enighet, och hade inget som helst att göra med frågan om Västerås hade en stadsarkitekt eller inte.

Per Bohlin var stadsarkitekt 1947-1963, under denna tid av "rivningshysteri". Han hade den roll som oppositionen efterlyser i dag. Han var den övergripande stadsarkitekten även om både han och efterträdaren Tord Hultman hade en stadsplanearkitekt till hjälp.

Frågan är alltså vad oppositionen i Stadshuset vill återgå till?

Staffan Anger (M) hade sin åsikt klar. Stadsplanering och arkitektur ska inte skötas av de folkvalda. Här behövs ingen demokrati. Här krävs en stark man. Jo, ni läste rätt.

Så här sa Staffan Anger i Västerås kommunfullmäktige torsdagen den 12 april, i en replik till Lars Kallsäby som hade påmint om att det i slutänden är demokratiska beslut i byggnadsnämnd och fullmäktige som avgör hur staden ska formas, jag citerar Staffan Anger ordagrant:

"Bygga en stad, det är ingen demokrati, om man ska bygga långsiktigt. Det behövs starka män, det behövs skickliga män inom det området. Det bara är så. Man kan inte hålla på och föreslå en massa olika grejor."

Läs det gärna en gång till.

Jag slutar där.

Bakgård i centrala Västerås före "rivningshysterins tid". Foto: Stadsbyggnadskontoret.
Bakgård i centrala Västerås före "rivningshysterins tid". Foto: Stadsbyggnadskontoret.

4 reaktioner på ”En märklig debatt om behovet av en stadsarkitekt – och om behovet av en ”stark man”

  1. Göte Henriksson

    Märklig debatt är snällt uttryckt dina adekvata dokumenterade noteringar visar ju hur lite folk vet och förstår hur verkligheten fungerar, Dom flesta nyproduktionsprojekt som tillskapas är ju framsprungna ur och ifrån samarbete mellan olika Byggherrar-Byggföretag och Arkitekter samt delvis med olika Stadsarkitekter, Därmed uppnås mångfald inte likriktning i utformningen,
    Bra du informerar
    Mvh
    Göte

  2. Pingback: Vilken är Sveriges fulaste stad? – Arkitekturupproret

  3. Åke Hillman

    Kunskapen om stadens historia kunde vara bättre bland de folkvalda kan man önska. Det är bra att Anders kan påminna om vad som hänt!

  4. Eleonore Lundkvist

    Roligt att min motion väckt sådan debatt! Tycker det är välkommet att arkitekturfrågorna i Västerås debatteras mer. Tack för den historiska genomgången som väl visar att det kanske behövs någon som håller ordning på alla dessa frågor 🙂
    Eftersom jag citeras i inlägget vill jag gärna göra några förtydliganden:

    För det första ägnade jag mitt fem minuter långa inledningsanförande åt att tydliggöra att motionen INTE avser en "gamla tiders" stadsarkitekt á la Erik Hahr. Utan det jag föreslagit är en modern stadsarkitekt (ej att förväxla med modernistisk...) av den typ som man nu anställer runt om i många kommuner (exempelvis Gävle). En person som ska ge stöd i gestaltningsarbetet, föra ett offentligt samtal om stadsbyggnadsfrågor och se till helheten, inte bara enstaka projekt när vi bygger Västerås. För det går i en rasande fart just nu och gestaltningsfrågorna har i vissa fall fått stryka på foten. Detta avspeglas bl.a. i enformig bebyggelse precis som jag sa i debatten. Det avspeglas i att fastighetsnämnden tilldelar mark utifrån gestaltning som utvärderingskriterium - utan att vi fastställt vad god gestaltningen egentligen innebär på den aktuella platsen.

    För det andra: Ja, vi har ett arkitektoniskt arv att förvalta. Det tror jag ingen i Västerås kommunfullmäktige säger emot heller? Och sättet vi arbetar på med dessa frågor behöver utvecklas. Det innebär inte att vi ska ha en ny Erik Hahr. Det innebär att vi behöver en modern stadsarkitekt anno 2018. Det kommer inte att lösa alla problem, men det är ett delmoment i att uppvärdera arkitekturens roll i Västerås.

    För det tredje: Självklart ska arbetet ske under demokratiska former, självklart kan en stadsarkitekt vara såväl kvinna som man, de olyckliga uttalanden om detta som hänvisas till i inlägget är inte åsikter som partiet står bakom och går till val på.

    Eleonore Lundkvist (M)
    2:e vice ordförande fastighetsnämnden

Kommentarer inaktiverade.