Första bandyguldet

Berättelsen om den historiska finalen 1923

VSK:s guldlag, från vänster: Bertil Reuter, Manne Johansson, Erik ”Hyttan” Karlsson, Georg ”Lolle” Jonsson, Oscar Fröjd, Folke Johansson, Bernt Eriksson, Algot ”Kusen” Rylander, Erik Reuter, Fridolf Ryman och Hjalmar Bergqvist.

Söndagen den 25 februari 1923 skrevs bandyhistoria på Stockholms stadion när Västerås sportklubb vann över Stockholmslaget Linnéa med 2-1. VSK tog därmed sitt första SM-guld.

I år är det hundra år sedan. Jubileum!

Titta på lagbilden här ovanför. VLT hyrde en fotograf för att fotografera guldhjältarna. De radade upp sig framför målet på Klocktornssidan av Stadion. Tröjorna var gröna, byxorna bruna. Stuket på kepsarna var Inte alldeles enhetligt.

Vänsterbacken Georg ”Lolle” Jonsson hade skrudat sig i en toppluva. Han tyckte väl att han kunde göra litet som han ville eftersom han och vänsterhalvbacken Erik ”Stora tranan” Reuter hade spelat längst av alla i A-laget. De kom med redan 1909, fem år efter det att VSK bildades den där dagen med det ikoniska datumet tjugonionde i första nittonhundrafyra.

Det är idel ädel grönvit bandyadel som står där på Stadions is och låter sig förevigas. De är trötta, säkert glada. De har tagit det efterlängtade SM-guld som många tyckte att de borde ha vunnit redan året innan, 1922.

Det var ju den finalen, den första finalen för VSK, som Sirius vann med 2–1 och där alla, nåja, alla västeråsare, var eniga om att VSK var det bättre laget och att Sirius vann med en oförskämt stor portion tur.

Vänsterbacken Georg ”Lolle” Jonsson hade varit med i laget ända sedan 1909. Han var också ansvarig för isen på Gamla plan. Karikatyr av signaturen Lord.

År 1923 var det tid för revansch.

VSK hade vunnit allt som gick att vinna under säsongen och var stora favoriter, även om den bäste av dem alla, anfallaren David Hedin hade slutat spela bandy och flyttat till USA.

Hedin skulle aldrig få revansch för straffen som han missade i finalen mot Sirius 1922. Det var då han så försmädligt prickade Uppsalamålvakten Bie Svanströms skridsko, som VLT:s utsände skrev. Det var inte tal om att Bie räddade.

Sirius och VSK skulle mötas även i 1923 års slutspel om det svenska mästerskapet, men inte i finalen utan redan i semifinalen, en match som betraktades som den moraliska finalen.

Båda lagen ansågs bättre än alla andra i slutspelet men hade lottats mot varandra.

Detta märkliga system med lottning blev kvar ända tills det mer rättvisa serieystemet infördes 1931

Ännu 1923, när VSK vann sitt första guld, levde alltså det gamla systemet. Distrikt och regioner ordnade egna tävlingar och cuper för att få fram ett eller ett par lag att skicka till slutspelet, där arton lag från hela Bandysverige lottades mot varandra i åttondelsfinaler, kvarsfinaler och semifinaler. En enda avgörande match i varje omgång.

VSK hade gjort rent hus hemma i det egna distriktet och vunnit allt som gick att vinna.

När allvaret började med slutspelets första omgång, åttondelsfinalen, lottades VSK mot IFK Stockholm söndagen den 21 januari. Varför matchen spelades i Västerås och inte i Stockholm har jag inget bra svar på, men förmodligen var det lotten som avgjorde där också.

Hur som helst lockades en storpublik till Gamla plan längs Engelbrektsgatan vid Herrgärdsskolan. Den var huvudarena för både bandy och fotboll i Västerås fram till 1931 när nya Arosvallen stod klar.

Bandy på Gamla plan vid Herrgärdsskolan, Engelbrektsgatan till höger. Foto: E.W. Krassing.

Gamla plan hade invigts 1911 men en bra is för bandy kunde inte spolas förrän 1920. Då lyckades ismakarna, med VSK-nestorn Lolle Jonsson som anställd vaktmästare, komma underfund med hur isen skulle fixas på en plan som lutade. Nivån var en halv meter högre i ena änden än i den andra.

Fram till dess spelades bandy på sjöisen i hamnen eller vid Hyttan. Ibland också på Svartåns is nedanför Karlslund.

Nu, guldåret 1923, var isen fin på Gamla plan. Solen lyste, snövallarna var höga och vita och publiken strömmade till för att se VSK vinna enkelt över IFK Stockholm med 6–2.

Den här vintern fick publiken för första gången bekanta sig med den nya stjärna som tänts på den grönvia himlen efter den emigrerande David Hedin. Han hetter Erik Karlsson. Han var inte anfallare utan högerhalv, eller högerhalvback som man sa, och var bäst på plan.

Erik Karlsson kallades för ”Hyttan” och var den äldste av de fyra bröder som alla spelade bandy i VSK och som växte upp i arbetarbostäderna vid Hyttans masugn, på platsen för dagens Lögarängsbad.

Erik ”Hyttan” Karlsson. Karikatyr av Carl Hellström.

Hyttan Karlsson var tjugotvå år och kallades senare Hyttan I för att skiljas från Hyttan II, III och IV, som alla kom att spela i VSK:s A-lag.

Den åtta år yngre Hyttan II hette Gunnar och blev störst av dem alla. Han blev så stor att han skrev om smeknamnet och tog sig namnet Hyttse.

Men nu, 1923, var det alltså Erik som dominerade under sin debutsäsong. Han fick lika mycket beröm i kvartsfinalen mot Göta från Stockholm en vecka senare. Även kvartsfinalen spelades i Västerås inför en ny storpublik. VSK vann med 5–3 och enligt rapporterna var det länge sedan bandy spelades så vackert.

Efter detta väntade semifinalen, detta historiska guldår för Sportklubben. Fyra lag var kvar, förutom VSK: Sirius, Stockholmslaget Linnéa och Linköpings AIK.

VSK och Sirius var de bästa lagen och borde få mötas i finalen. Mer eller mindre öppet insinuerades att ”lottningen” styrdes i Stockholmslagens favör. Bandyn  sköttes på den här tiden av Svenska Fotbollförbundet. Svenska bandyförbundet bildades först 1925.

För att slippa misstankar om uppgjord lottning lät förbundet sitt förvaltningsutskott övervaka tillställningen i sällskap med en fotograf. Så kom det sig att de två bästa lagen lottades mot varandra i den ena semifinalen: VSK mot Sirius, på Stockholms stadion, söndagen den 4 februari.

Ett extratåg med 865 supportrar reste från Västerås Central och VLT berättade om god stämning, kaffe, smörgås, lotterier och dragspelsmusik. Jag har inte hittat någon exakt publiksiffra, men signaturen Ted (Teddy Nyblom) i Svenska Dagbladet skrev att åskådarna samlades ”i väldiga häckar” med mellan 6 000 och 8 000 personer.

Semifinalen mellan VSK och Sirius på Stockholms stadion sågs som den moraliska finalen. Bertil Reuter till vänster. Foto: Victor Malmström, Sveriges centralförening för idrottens främjande.

Det hurrades och hejades som vore det den verkliga finalen. ”Kampstarka, segersälla, revanschhungriga Västerås mot Bandystadens elitlag, mästarklubben Sirius.”

Signaturen Gurra i VLT, alias Gunnar Ljungqvist, skrev att semifinalen blev ”en kämpalek, präglad av en elektriserande, samlad energi, kraft och fart.” Sportklubben hade allt att vinna. Halvbackskedjan arbetade med en ”nästan övermänsklig energi”. Centerhalven Hjalmar Bergqvist framstod som ”fenomenens fenomen” och högerhalvbacken Hyttan Karlsson jämfördes med teaterscenens Cyrano de Bergerac som oförväget väljer den väg som särskilt går mot hugg och stötar. Hyttan ”skulle få böta för sin djärvhet med åtskilliga blånader på sin lekamen”.

Är det någon som kommer att tänka på Rasmus Sjöström i dagens grönvita lag?

Finaldebuterande målvakten Folke Johansson fick beröm av Gurra men anfallskedjan beskylldes för att trassla till det för sig, flytet i spelet var inte lika elegant som på David Hedins tid.

Tolv minuter in på andra halvlek avgjorde VSK med matchens enda mål. Erik Reuter passade Manne Johansson, som skickade den vidare till Kusen Rylander. Han hade ryggen mot mål men lyckades sno sig runt och få iväg ett skott utom räckhåll för Bie Svanström.

Revanschen var utkrävd.

Sirius målvakt Bie Svanström kapitulerar för Algot ”Kusen” Rylanders matchavgörande mål. Foto: Victor Malmström, Sveriges centralförening för idrottens främjande.

Hemma på Stora gatan, utanför VLT:s fönster, skallade leveropen för Kusen när tidningens medarbetare Axel Bynäs satte upp den svarttextade gula löpsedeln som förkunnade att VSK vunnit med 1–0.

IF Linnéa vann samtidigt utan problem över Linköpings AIK med 6–2 i sin semifinal.

Finalen dröjde sedan tre veckor, till söndagen den 25 februari. Dagen efter kunde VLT:s läsare ta del av nyheten om det första guldet på tidningens förstasida.

VLT:s förstasida måndagen den 26 februari 1923.

Den inledande texten förtjänar att citeras i sin helhet:

”Västerås sportklubb nådde på söndagsmiddagen å Stadion sina drömmars mål, svenska mästerskapet i bandy, genom att besegra I.F. Linnéa, Stockholm, med två mål mot ett. Efter många års intensivt arbete och efter en i bandysportens historia enastående framgångsrik säsong har klubben sålunda nått toppen. Vi gratulera och hoppas att mästerskapet blir efterhängset.”

De flesta förståsigpåarna hade trott på en enkel seger för västeråsarna men finalen blev en segsliten historia. Fyra nya spelare fanns i laget jämfört med finalen 1922: Folke Johansson, Hyttan Karlsson, Bernt Eriksson och Kusen Rylander.

 Linnéa gjorde oväntat hårt motstånd, i dubbel bemärkelse. För att få stopp på VSK:s finessrika anfall tog stockholmarna till bryska metoder. VLT-skribenten Gurra, som var grönvit i själen, fick ett ett veritabelt utbrott:

”Linnéa spelar bandy, det kan inte förnekas, men hur denna bandy spelas det vete gudarna allena.”

En av få bevarade bilder från guldfinalen 1923. VSK-målvakten Folke Johansson in action. Foto: Victor Malmström, Sveriges centralförening för idrottens främjande.

De grönvita, eller snarare ”de gröna”, var överlägsna de första tio minuterna och tog ledningen med 2–0 efter mål av Kusen Rylander och Bernt Eriksson.

Sedan var det stopp. Linnéa bröt, tacklade, krigade, slog långbollar och trasade sönder VSK-spelet. Linnéas David Englund reducerade efter tjugo minuter med lagets första och enda skott på mål, eller snarare ”fösning”, om man får tro Gurra i VLT.

Andra halvlek blev jämn men utan överdrivet många chanser. Med litet tur hade Linnéa kunnat kvittera men VSK-målvakten Folke Johansson noterades för ett par bra räddningar. Gurra försökte förstå varför VSK-spelarna inte kunde upprepa det glansfulla spelet från semifinalen.

Hyttan Karlsson arbetade med ”förtvivlans energi” men var inte alls lika bra som mot Sirius ”vilket i mångt och mycket får tillskrivas, att han aldrig kunde komma riktigt på det klara med sina motspelares taktik, något som man sannerligen inte kan förundra sig över”.

Möjligen kan det ha spelat in att isen var dålig och allt mer snömoddig.

Manne Johansson var sig inte lik, bröderna Erik och Bertil Reuter jobbade och slet, men ”ettrigast av alla” var Bernt Eriksson, pappan till det avgörande andra målet, ”som härjade vilt för sin hemstads ära”.

Finaldebutanten Bernt Eriksson blev matchvinnare. Karikatyr av signaturen Lord.

Det blev aldrig någon riktigt folkfest på Stadion. Bara litet drygt 3 000 åskådare räknades in, hälften så många som under semifinalen mot Sirius, trots att VLT än en gång ordnade med ett extratåg för omkring 850 supportrar.

Meningen var att Gustav V skulle sprida kunglig glans över SM-fnalen men han kom för sent och missade de första två målen.

Svenska Dagbladets Ted, alltså Teddy Nyblom, var ingen överdriven vän av bandy och hans känslor blev inte varmare under finalen. Han beskrev bandysporten som tröttande:

”För den bandybitne är det vinterns idrott, för den frusne kritikern och åskådaren med svalare känslor, är det en smula tröttande att bekika.”

Den frusne Ted arbetade bara några år på Svenska Dagbladet innan han övergick till veckotidningsbranschen och blev musikkritiker. Teds insiktsfulla slutkommentar om bandyfinalen 1923 bevarar vi dock gärna till eftervärlden:

”Det är inte tu tal om att Västerås var det överlägsna laget. Det fanns verkligen litet stil över deras spel.”

Gurra Ljungqvist kunde inte ha sagt det bättre. Han avancerade så småningom till redaktionschef på VLT och kombinerade sitt journalistiska uppdrag med att samtidigt vara ordförande i VSK:s huvudstyrelse under större delen av 1940-talet.

Himlen i Aros har knappast varit mer grönvit än då.

ANDERS LIF

Fotnot: En tågbiljett från Västerås med finaltåget kostade nio kronor, inklusive entré. Detta var under efterkrigstidens depressionsår. Som jämförelse kostade en spårvägsresa i Berlin 100 miljoner mark vid samma tid.

En trappa på Köpmangatan

En berättelse om en rik handelsman, en kärlekskrank prins och en gästfri apotekare.

Interiör Köpmangatan 6, troligen 1940-talet. Foto: Ernst Blom, Västmanlands läns museum.
Interiör Köpmangatan 6, troligen 1940-talet. Foto: Ernst Blom, Västmanlands läns museum.

Titta på bilden av den eleganta trapphallen med pilastrar och dekorerade valv. En så ståtlig hall förknippar man knappast med ett hus i Västerås centrum. Men så här såg det ut när man klev in genom dörren på Köpmangatan 6, nästan längst ner mot Stora gatan, innan huset revs 1962. För sextio år sedan.

Stenhuset i två våningar hade byggts vid mitten av 1700-talet och hade förändrats under åren, men den magnifika entrén med den svängda trappan upp till stora salen på övervåningen fanns kvar, även sedan det forna högreståndshuset hade blivit modebutik de sista trettio åren.

Meeths hette butiken och var en filial till det stora modevaruhuset med samma namn. Butiken låg mellan Forsgrens skor vid Hantverkargatan och de två butikerna Olssons Tobak och Hallbergs guld längre ner mot Stora gatan, snett emot det som ännu var Wennbergs bokhandel. Sedan dagens affärs- och kontorskomplex uppfördes på tomten har Köpmangatan 6 varit adressen för barnbiblioteket, Naturkompaniet och minst ett hamburgeri.

Köpmangatans korsning med Stora gatan mot slutet av 1950-talet. Det Hülpherska kvarteret med stenhuset och den svängda trappan, bortom Olssons tobak. Foto: VLT.

Samma korsning på 1920-talet. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets arkiv.

Hur kommer den rike handelsmannen, den kärlekskranke prinsen och den gästfrie apotekaren in i denna bortglömda lokalhistoria?

Vi börjar med handelsmannen, den rike industrialisten och riksdagsmannen Abraham Hülphers, som efter sin död fick epitetet ”den äldre” för att skiljas från sin son, Abraham Hülphers ”den yngre”.

Pappa Hülphers handlade med järn från Bergslagen, han hade ägarintressen i flera bruk, han importerade viner, tobak, porslin, vackra tyger och kryddor till Sverige och Västerås. Han hade intressen i Ostindiska kompaniet och han ägde flera fartyg för trafiken över Mälaren.

Han hade köpt flera gårdar i och runt Västerås, bland dem den klassiska köpmansgård som kom att kallas Bomanska gården efter en senare ägare, och som inte revs förrän Punkt uppfördes i en tid av mer eller mindre lyckad stadsförnyelse.

Abraham Hülphers d.ä. (1704–1770), porträtt av J H Scheffel.

Som så många andra storborgare var Abraham Hülphers också politiker. Han var rådman i Västerås och satt i det styrande råd som leddes av borgmästaren. Han var också riksdagsman och stödde mösspartiet under frihetstiden.

Efter att ha sålt den Bomanska gården byggde Hülphers upp en ny köpmansgård i det kvarter som idag försetts med det prosaiska namnet Leif, i vinkeln Stora gatan och Köpmangatan. Det långa huset med tretton fönster mot Stora gatan hade uppförts efter stadsbranden 1714 och hade länge bara en våning. En port från Stora gatan ledde in till en gård med köksbyggnad, bagarstuga, stall, uthus, svinhus och trädgårdsland.

Det var i detta kvarter som rådmannen och storborgaren Abraham Hülphers bestämde sig för att bygga ett ståndsmässigt bostadshus av sten i två våningar mot Köpmangatan som en fortsättning på det låga vinkelhuset.

Paradbygget sattes igång på 1750-talet.

Abraham Hülphers den äldre var visserligen rik, men pengarna räckte inte längre till allt. Ödet ville att husbygget på Köpmangatan skulle bli hans sista stora projekt.

Grundläggningen och grävningen av de majestätiska källarvalven med sina breda granittrappor blev problematisk. Svartån låg alltför nära och marken var tidvis vattensjuk. Hülphers tvingades banta sina gradiosa planer, huset blev både kortare och lägre.

På målningen av en folkmarknad i Västerås 1864, av Josef Wilhelm Wallander, samlas folk vid pumpen på Johan Wilhelms torg, en förlängning av Köpmangatan (Eriks Hahrs gata idag). Till höger syns det låga vinkelhuset, med tre skorstenar, vägg i vägg med det stora stenhus i två våningar som Abraham Hülphers d.ä. lät bygga hundra år tidigare. Bildkälla: Västmanlands läns museum.

Även i bantat skick var det ett imponerande bygge. Förre landsantikvarien Sven Drakenberg tittade in när frågan om rivning blev aktuell i slutet av 1950-talet. Han häpnade över vestibulen, valven med sina målade friser, marmorpelare, kolonner, pilastrar och nischer, utformade för att rymma statyer och byster som aldrig kom på plats.

Den stora trappan, upplyst av fönstren mot innergården, svängde upp till övervåningens stora sal. Det måste ha varit som att kliva in i en annan värld, in i en bild av ett svunnet högborgerligt Västerås.

I denna arosiensiska version av Downton Abbey bodde en kärlekskrank svensk hertig och prins långa tider, ibland halvårsvis, under 1700-talets sista decennier.

Han hette Fredrik Adolf, han var yngste bror till Gustaf III, han var hertig av Östergötland och han utsågs i unga år till chef för Västmanlands regemente. Han var bara arton år när han 1768 inspekterade sitt regemente första gången.

Prinsen behövde någonstans att bo under sina återkommande resor i Mellansverige. När Abraham Hülphers dog 1770 hyrde arvingarna ut stenhuset vid Köpmangatan. En prins, tillika hertig och regementschef, borde vara en bra hyresgäst. Även om Fredrik Adolf var känd för sina kvinnoaffärer och slarv med pengar.

Prins Fredrik Adolf (1750-1803), hertig av Östergötland, chef för Västmanlands regemente, vars uniform han bär på porträttet av Jakob Björck.

Prinsen betalade sällan för sig, något som inte minst bekymrade apotekaren Carl Fredrik Böttiger som köpte hela den Hülpherska gården, inklusive stenhuset, 1791.

Böttiger flyttade sitt apotek Hjorten från Bondtorget till det lägre vinkelhuset i det Hülpherska kvarteret, med ingång nere på hörnet vid Stora gatan. Han fortsatte att hyra ut ”prinsboningen” i stenhuset, trots att prinsen ständigt släpade med betalningarna. Hyran sågs som en ”underdånig fordran”. Några pengar kom aldrig.

Prins Fredrik Adolf hade tjänstefolk med sig, oftast även sin  älskarinna, den vackra Sophie Hagman som hade dansat i Kungliga baletten och som var tjugo år när prinsen såg henne på scenen 1778. Förhållandet mellan Fredrik Adolf och Sophie Hagman varade femton år och var en offentlig hemlighet.

Sophie Hagman (1758–1826), efter färglagd gravyr av Elias Martin.

Vi får aldrig veta vad västeråsarna tyckte när de såg prinsen promenera med sin mätress längs Köpmangatan upp mot salustånden på Stora torget, eller när de strosade på de krattade grusgångarna i Kungsträdgården, som ännu inte fått namnet Vasaparken.

Vi lär heller aldrig få veta vilka ur stadens societet som bjöds in till prinsen för att gå uppför den svängda trappan och dinera i stora salongen med sina gyllenläderstapeter och gipskaminer, med sina brumålade karmstolar med röd plysch och vita snören och med sina glasskåp med silverpjäser.

Och vilka var herrarna som gjorde prinsen och apotekaren sällskap vid spelbordet när middagen avrundades med quadrille, l’hombre eller något annat av dåtidens populära kortspel?

Vi kan bara föreställa oss hur röken från cigarrerna steg mot taket framför fönstren med blå lärftsgardiner och utsikt över hustaken vid Svartån och Johan Wilhelms torg med sitt pumphus och bort mot det blekt gulgrå slottet på sin kulle.

Apotekaren Böttiger var känd för sin gästfrihet, en egenskap som med tiden bidrog till hans ekonomiska trångmål. Trots hustrun försynta protester bjöd han regelbundet in stadens förnäma borgare på en kyrksup efter söndagens högmässa.

Hans apotek hade ett brett sortiment. Han tillverkade choklad och han destillerade drycker och trillade piller i de många smårummen i huslängan mot Stora gatan. Böttiger uppfann en spritsort med smak av granris som såldes på små vita flaskor. De sägs ha spritt en frisk doft av granskog när korken drogs ur och drycken ansågs vara ett förträffligt botemedel mot huvudvärk.

Hörnan Köpmangatan och Stora gatan på 1840-talet. Apotekshuset med trappan till höger, var granne med stenhuset som Abraham Hülphers d.ä. byggde litet längre upp på Köpmangatan. I korsningen syns en transport med stångjärn svänga ner mot hamnen. Bilden finns i Länsmuseets arkiv.

Böttigers äldste son Carl Wilhelm, författaren och litteraturhistorikern som gifte sig med Esaias Tegnérs dotter, har berättat om hur det gick till i den forna Hülpherska gården och om den märkliga tid när en prins bodde i huset.

När denne prins, hertig Fredrik Adolf, gjorde slut med mamsell Hagman dröjde det inte länge förrän han kastade lystna blickar på apotekare Böttigers unga hustru, Carl Wilhelms mor. Hon var bara arton år när prinsen uppvaktade henne och kallade henne för sin ”vackra värdinna”.

Sonen Carl Wilhelm Böttiger återberättar händelserna i sin klassiska ungdomsskildring Från skolan och studentlivet. Om prinsen lyckades med sin uppenbara ambition framgår inte.

Unga fru Böttiger hette Sophia Wilhelmina och var, inom parentes, sondotter till Abraham Hülphers den äldre. Hon födde så småningom tretton barn i det tjugotre år långa äktenskapet med apotekaren.

Prins Fredrik Adolf tröstade sig med en ny balettdansös, Euphrosyne Löf. Denna älskarinna lämnade han kvar i Sverige när han reste utomlands i ett försök att kurera sin sviktande hälsa. Under resan friade han utan framgång till ett par adelsdamer.

Fredrik Adolf dog i Montpellier 1803, femtiotre år gammal.

Apotekaren Böttiger kom att tyngas av sina skulder och dog på nyåret 1819, samtidigt som hans trettonde och sista barn döptes. Änkan hade sedan inget annat val än att sälja apoteksrörelsen, alla inventarier och hela gården. Även det sägenomsusade stenhuset såldes.

En septemberdag 1820 vandrade änkan med alla sina barn på bron över Svartån till det lilla trähus med torvtak som hon köpt för pengarna från försäljningen av apoteksgården. Huset stod kvar tills VLT skulle bygga ett tryckeri vid Slottsgatan 1946.

Flera andra apotekare ägde sedan den stora gården i det Hülpherska kvarteret. Stenhuset på Köpmangatan 6, med sin trappa, hyrdes i flera år av Mälarbanken som hade huvudkontor och kassavalv där innan banken byggde eget på andra sidan Stora gatan på 1860-talet.

Carl Wilhelm Böttiger (1807–1878), porträtt av Johan Olof Södermark.

Carl Wilhelm Böttiger skriver i sina minnen:

”Min stackars far hade väl aldrig, och minst under de sista brydsamma åren av sin levnad, kunnat drömma om att så mycket penningar en gång skulle komma att finnas i huset.”

Lasarettsläkaren Johan Fredrik Claréus bodde i apotekargården i sjutton år från 1860 och framåt. Det var förmodligen han som byggde till en våning på det låga vinkelhuset längs Stora gatan och Köpmangatan.

Innan vi slutar måste vi återvända till familjen Hülphers. Även Abraham Hülphers den äldre hade tretton barn. Syskonen sålde fastigheterna, inventarier och lösöre delades och skingrades på olika hem.

Abraham Hülphers d.y. (1734–1798), okänd konstnär.

Sonen Abraham Hülphers drev handelsrörelsen vidare med sina bröder några år. Mesta tiden tycks han dock ha ägnat åt resor runt i Sverige och i grannländerna. Han beskrev vad han såg i en serie banbrytande topografiska böcker. Han var också en framstående släktforskare och musikhistoriker.

Abraham Hülphers den yngre köpte ett eget stenhus i Västerås: det Gotherska huset längst upp på Köpmangatan, vid Stora torget. Där bodde han med sin hustru Anna Christina Grave de korta perioder han var ”hemma” och inte framlevde sina dagar som brukspatron på Fredriksbergs gård i Dalarna.

Det Gotherska husets äldsta delar var från 1600-talet, men det var påbyggt i omgångar. Äldre västeråsare minns byggnaden i torghörnet som affären med Carolina Anderssons hattar. Huset revs för att ge plats åt Sigma 1962. Beslutet föregicks av en hård debatt, där kulturbevarare som landsantikvarien Sven Drakenberg och stadsarkivarien Sven Olsson till slut måste ge upp för de kommersiella intressena.

Det Gotherska huset, delvis med anor från 1600-talet, i hörnet Köpmangatan och Stora torget, köptes av Abraham Hülphers d.y. I huset fanns Carolina Anderssons hattaffär när det revs, efter protester, för Sigma 1962. Foto: VLT.

Det blev aldrig någon liknande debatt när det urspungliga Hülpherska stenhuset längre ner på Köpmangatan skulle rivas. Det var inte lika gammalt men det hade en intressantare historia med sin vackra vestibul och sin svängda trappa.

Och med sina minnen av en kärlekskrank prins.

Baksidan av det Hülpherska stenhuset på Köpmangatan 6 före rivningen 1962. Huset hade behållit samma fasad sedan 1750-talet. Längan till höger var tidigare köpmangårdens köksbyggnad. Foto: Västerås stadsarkiv.

Entréhallen på varuhuset Meeths tid, troligen 1940-tal. Foto: Ernst Blom, Västmanlands läns museum.

Den Hülpherska köpmansgården, längst ner på Köpmangatan, revs 1962. Just där maskinen kör bort sten låg det omtalade stenhuset med ”Prinsboningen” och vestibulen med den svängda trappan. Foto: VLT.

Låt oss som avslutning avskriva alla rykten om att någon av källarna i husen längs Köpmangatan skulle ha varit från Gustav Vasas tid och att det var där han slog sönder vinfaten och öltunnorna när hans krigsfolk firade segern över danskarna i slaget om Västerås 1521.

Det finns inga fynd som tyder på det.

Däremot finns det uppgifter om att det bedrevs krog i de djupa källarvalven i det Hülpherska huset på Köpmangatan 6 vid mitten av 1800-talet. Krogen kallades Vasakällaren och drevs av den kände krögaren Jakob Tranell.

Men det är, som man säger, en annan historia.

Anders Lif

Fotnot: Beskrivningen av möbler och inredning i det Hülpherska huset på Köpmangatan 6 baseras på konstvetaren Marita Lindgren-Fridells genomgång av bouppteckningarna som publicerades 1940 i tidskriften RIG, utgiven av Föreningens för svensk kulturhistoria.

/