Grönvitt slutspel

Dagarna blir längre och ljusare. Då spelas det också slutspel i bandy, sporten som varje år går från mörkret till ljuset.

Kvartsfinal för VSK på tisdag nästa vecka, den 20 februari 2024 hemma i ABB Arena. Mot antingen Sandviken eller Broberg. De två lagen pucklar just nu på varandra i åttondelsfinaler så att de är lagom mjuka när de ska möta Svenska mästarna. Mesta mästarna.

Jag har inte skrivit om bandy på länge. Jag vet inte hur jag ska skriva utan att bli barnsligt hyllande eller gråtmilt nostalgisk.

Orden håller på att ta slut. Inte blir det lättare av att flera yngre skribenter håller bandygrytan kokande, inte minst Henric Nilsson på den förträffliga sajten Anno 1904.

Men OK, kör i vind. Här kommer ett försök. Jag börjar med det jag egentligen inte vill skriva, det är patetiskt, jag är hemmablind, men så här tycker jag. På allvar:

Jag har sett bandy på Rocklunda sedan 1956, jag har beundrat forna tiders grönvita storlag, jag kan namnen på alla hjältarna. Jag har skrivit böcker om dem, jag har till och med gett ut en bok med titeln Om bandy vore livet. Men, och nu kommer det, jag har ALDRIG sett ett så bra grönvitt lag som VSK den här säsongen.

Frågan är om jag sett något lag spela så genuint bra, vare sig de hör hemma i Sibirien eller i Lidköping. VSK Bandy har inte förlorat under den här säsongen sedan bortamatchen mot Villa på annandagen, när 6–8 lika gärna kunde ha varit 7–7.

Bara vinster sedan dess, med undantag för ett kryss mot Sirius i en blåsig utomhusmatch. Det har inte varit vilka segrar som helst. Oftast rena utskåpningar, sex med tvåsiffriga resultat med 12–2 mot Sandviken som kulmen.

Siffrorna ljuger inte. Mantrat har upprepats, år efter år: alla ska vara delaktiga, alla ska vara med, det låter som en politisk paroll. Ingen ska stå brevid och titta på när farten ökar.

Den här säsongen har bitarna fallit på plats, ursäkta klyschan.

Alla är inte bara delaktiga, alla är dessutom bra. VSK har kvalitetsspelare på ALLA positioner. Även på bänken. När alla är friska och tillgängliga måste en av seniorspelarna placeras uppe läktaren, det blir två nu när otursgubben Max Mårtensson kommer tillbaka i spel. Han har fått medicinskt klartecken och kör för fullt på träningarna.

Vem vet, om Mårtensson gör comeback och visar upp samma form och spel som i fjolårets slutspel, blir valet av matchtrupp inte lätt för Micke Carlsson.

När Daniel Johansson och Jesper Jonsson tvingades vila var sin match mot slutet av serien fick vårens nyförvärv från Bollnäs, Jesper Larsson, kliva in i matchtruppen och spela högerback.

Det innebar att Jesper Hermansson blev avbytare. I dagens VSK är avbytarna inga ”komplementspelare” som hoppar in där de behövs för stunden. Nej, de har klart definierade och viktiga roller från start. Hermannsson bytte både av Martin Flodström som ”balansspelare” (ack, dessa termer) på mittfältet och halvorna både till höger och vänster. Det krävs bra spelsinne för att klara sådana rockader.

Jag undrar hur många av åskådarna som hänger med i det taktiska spelet när bytena sätts i verket och de grönvita hoppar in och ut över sargen efter de höga kommandon som assisterande tränaren Johan Ganebro ropar ut över isen så att alla hör, inklusive de mest högljudda i den trogna hemmaklacken på långsidan snett emot.

Jag hänger inte med, kan jag säga.

Alla ska få lika mycket speltid, sägs det. Jag vet inte om det stämmer, jag har inte klockat bytena, men nog känns det som om poängmaskinen och geniala spelmotorn Martin Landström får några minuter extra.

Hur skulle han annars hinna med alla sina manövrar?  Han radar upp rekord: 78 poäng i grundserien, varav 19 mål och historiska 59 assist.

Christoffer Fagerström är skyttebäst med 33 mål.

Låt oss ta Landström och Fagerström som två förklaringar till varför säsongens upplaga av VSK är så in i den grönvita himlen bra. Båda är ”stjärnor”, båda gör massor av mål och poäng framåt, samtidigt jobbar båda, liksom alla andra, oerhört ambitiöst i defensiven.

Jag vet inte hur många gånger jag sett Landström eller Fagerström jobba tillbaka långt ner i försvaret och erövrat boll bara för att sekunderna senare vara med om att bygga anfall i hög fart, gärna med intränade spelmönster.

Där ligger något av bandyns essens, bandyns grundvärden: snabbheten, farten, det går oerhört fort att byta från försvar till anfall.

En analytiker får svårt att rita upp alla spelvarianter när VSK sätter fart. Det fanns en tid när anfallen gick enligt ett visst mönster över mittplanen innan man i åtta fall av tio vände hem och satte igång nya bågar och cirklar av rädsla för att tappa boll.

Åskådarna hann gå och köpa en korv innan anfallen avslutades.

VSK vänder hem och håller boll idag också, men bara om det behövs. Oftast virvlar laget på med en serie anfallsvarianter där så många som möjligt gör sig spelbara och där de ständiga skiftena mellan duktiga spelare till slut får alla försvare att krokna.

Hur ska de bete sig när de möter ett lag där alla åker skridskor, där alla vill vara med både hemåt och framåt, där backar och understundom även liberon fyller på i anfallen?

Vem ska man markera? Hur ska man i längden orka att flytta laget från ena sidan till den andra? Inte undra på att VSK är starkast mot slutet av matcherna när spelskickligheten bärs upp av en gedigen grundträning.

Och hur ska man skydda sig mot lyft som bara kommer då och då, ständigt överraskande, som när Hermansson lyfte fram Landström mot Sandviken, en boll som Landström tog ner med osviklig bollkänsla och sedan lyfte in på tennis. Bandyteknik av högsta kvalitet.

Till styrkan hör också att det finns en grönvit stomme av spelare som varit med i många år: Oscar Gröhn på vänsterbacken, som gjuten i sin roll, liberon Rasmus Sjöström, boxskicklige anfallaren Robin Andersson, kloke vänstermittfältaren Jesper Jonsson, hårdskjutande Daniel Johansson.

Inte blir det sämre av att ytterhalvorna är bland de bästa i landet: Viktor Spångberg och Tobias Nyberg. Här finns förresten ett sparkapital. Nyberg har lagt ner mycken möda på defensiven, det är bra eftersom det läckte till höger några matcher. Nu väntar vi att han ska visa ännu mer av vad han kan framåt, han har ju en utmärkt passningsklubba och en dag hittar han ännu mera rätt  i sina offensiva åkningar.

Vad mer? Emil Juhlén, förstås, som hämtades från en slumrande tillvaro i Tillberga och som växt ut till en driven spelmotor. Så får vi inte glömma Pontus Vilén som kom tillbaka efter en årslång rehabilitering och som direkt visade vad han kan på mitten. Redan fyra mål.

Jag höll på att glömma Henrik Kjellsson, den glädjespridande målvakten som kanske gör sin bästa säsong, och det vill inte säga litet.

I matchtruppen finns ett par duktiga juniorer som väntar på sin chans: Wilhelm Frimodig och Oskar Alfredsson. Där finns också kvicksilvret Figge Nilsson som kan lånas in från Tillberga vid behov.

Svagheter då?

Det händer någon gång att offensivens klapp och klang blir för jublande glad och att de tre backarna plötsligt ställs ensamma på gles linje mot en manstark kontring.

Det händer andra gånger att ett felpass på mittplanen öppnar för en kontring och mål, det händer alla lag, även VSK men det händer allt mer sällan.

Tidigare har hörnskyttet var svagt, men det är det inte längre, tvärtom. Det är inte bara Fagerström som kan dunka in bollarna, det finns fler som kan, och så har vi den variant som Landström visade upp ett par gånger mot Sirius på Studenternas.

Jag är övertygad om att det finns fler hörnvarianter som laget ännu inte avslöjat för de spioner som sitter med mörka glasögon och lösmustascher och följer de grönvitas träningar inför kommande slutspelsmatcher.

Vilken härlig tid som väntar oss fram till finalen. Sedan är det vår på riktigt.

Vi ses på ABB Arena på tisdag, ni vet väl att det är fri entré!

ANDERS LIF

Mamma

År 1922, mamma Eivor är två år.

Min mor dog för trettio år sedan. När jag hittade den här bilden för några dagar sedan kom jag att tänka på en liten text jag skrev då, 1994.

“Jag sitter hos mamma. Hon har en dag kvar av sitt 74-åriga liv. Hon lutar sitt gråa huvud mot mig. Hon är outsägligt trött. Kanske drömmer hon om hur hon som liten ljushårig flicka står på en stol för att kunna luta sig ut ur fönstret på andra våningen, Stora gatan 73. Hon har fått order om att hålla vakt medan storebröderna Lennart och Ragnar brottas inne i finrummet.

Hon lutar sig ut i höstkvällen, det skymmer över Västerås. Hon spanar för att se när hennes mamma och pappa, Tekla och Axel, min mormor och morfar, kommer tillbaka från sin kvällspromenad.

Kristallglasen glimmar i Blissingers sliperi på hörnan. Potatislotterna är uppgrävda för hösten nedanför Sundemans backe. Doft av fuktiga löv, doft av jord, doft av kol från röken som stiger ur skorstenarna mot den allt mer djupblå himlen. Mjölkaffären är stängd. Skoporna hänger på rad över det nyskurade kakelgolvet. En åkarhäst står stilla med havrepåsen hängande över mulen. I parken mellan Pingstkyrkan och Stora gatan går en pojke i röd mössa mellan lövhögarna.

Eivor tittar bort mot Oxbacken. Vattnet rinner i fiskaffärens fönster. Därborta, vid Flickskolan, kommer Tekla och Axel. De går långsamt, arm i arm. Eivor säger åt sina bröder att sluta brottas.

Jag tittar på den lilla ljushåriga flickan, sjuttio år senare. Ett liv senare. Jag tänker på pappa, Erik, som varit hennes make i 51 år. Han är med henne på söndagen, när hon lämnar oss. Erik bodde i Mackmyra utanför Gävle när den ljushåriga flickan hängde ut ur fönstret på Stora gatan i Västerås. Han skulle snart börja jobba på bruket. Han skulle bli Mackmyras bäste höjdhoppare.

Jag ser framför mig hur han cyklar en sommarsöndag för att tävla i Valbo. Han är ung, han har spänst i kroppen. Spikskorna på pakethållaren är litet för stora, men han kliver över 1.75 och vinner. Klockorna ringer i Valbo kyrka när han cyklar hem. Vinden ligger på från massafabriken. Det luktar syrabad och trä, det luktar arbete och fyrskift.

Erik drömmer om världen utanför Mackmyra. Tre år senare flyttar han till Västerås. Där ska han träffa Eivor i Folkets park, där ska de leva ett liv tillsammans.”

Förlovningen 1942.

Den märklige John Bernström

Tidö slott i morgondimma, från Lövstaspången.

När man står på Lövstaspången och spanar mot Askövikens södra sida har man Tidö slott som magnifik fond, med sin väl avvägda renässansfasad.

Tidö och Tidö slott är ett begrepp i Västerås.

Jag tänker inte på den nya borgerliga regeringen som samlades där i hemlighet efter valet 2022 för skriva ihop ett manifest för framtiden, tillsammans med Sverigedemokraterna. Dokumentet döptes till Tidöavtalet och är inskrivet i de politiska historieböckerna. Oavsett vad man tycker om det.

Jag tittar bort mot slottet när jag går ut på spången, snickrad av plankor av tåliga lärkträd. Innan jag kommer fram till det lilla Lövstagömslet, med sina fönster åt tre väderstreck, lutar jag mig mot staketet och tar ännu en serie bilder på havsörnar, tranor och gäss som flyger över slottet.

Jag vet inte hur många sådan bilder jag knäppt. Tanken är god, motivet utmärkt, men avståndet är för långt och nästan alla exponeringar är misslyckade.

Varje gång jag får in den vita slottsfasaden i sökaren tänker jag på Axel Oxenstierna, inte på Ulf Kristersson. Det är skillnad på historiska figurer.

Oxenstierna var rikskanslern som byggde Tidö slott på 1600-talet och som lät räta ut genomfartsgatan i Västerås för att fortare kunna låta sig transporteras från sommarnöjet på Tidö till regeringskvarteren i huvudstaden.

Jag vet inte om Oxenstierna hade tid eller intresse att blicka ut över viken för att skåda kärrhökar och havsörnar. Jag vet inte ens om de fåglarna flög där på den tiden. Änder ocn beckasiner kunde slottskocken däremot säkert beställa från jägarna om det behövdes.

Låt oss lämna funderingarna över Axel Oxenstierna och senare tiders statsråd. Det finns en annan person, långt mindre känd, som också är värd att berätta om. Han hette John Bernström. Han bodde på Tidö i närmare ett kvarts sekel från 1938 och har fått en självklar plats i djurskildrarnas Hall of Fame.

Hans över sexhundra sidor tjocka bok, Bernströms Bestiarium – En djurens nordiska kulturhistoria, är en klassiker som inte längre går att få tag på, vare sig i bokhandeln eller antikvariskt. Ett exemplar finns undanstoppat i Västerås stadsbiblioteks magasin.

Där hittade jag den.

Den svåråtkomliga boken.

Jag tror det var kungsfiskaren som satte mig på spåren. Jag letade efter uppgifter och dokumentation om den exotiskt färgade lilla fågeln som på vintern förgyller det isgrå i hamnen vid gamla Ångkraftverket i Västerås.

Gunnar Lignell, en trägen fågelskådare och litteratursamlare på Hamre i Västerås, tipsade om Bernströms Bestiarium. Jag hade aldrig hört talas om boken.

Namnet Bernström kopplade jag vagt samman med huggormar på Tidö. Ännu några år in på 1960-talet kunde Vestmanlands Läns Tidning skicka ut reporter och fotograf för att intervjua ”ormsamlaren” Bernström och skriva om huggormarna därute. Journalisterna fick inte vara ormrädda. Ibland hände det att ormarna rymde.

Jag kände också till John Bernströms farfar, som också hette John Bernström. Han var kraftull vd för AB Separator och stridbar ordförande för Verkstadsföreningen där han konkurrerade med Aseachefen Sigfrid Edström om inflytande i början av det förra seklet.

Direktören John Bernströms egen son dog ung. Därför satte han sitt hopp om en arvtagare till sonsonen. John Bernström den yngre föddes 1903 och skickades till Lundsbergs internatskola. Där var han mer intresserad av den omgivande värmländska naturen än av företagsekonomi och annat som ansågs vara bra för en blivande företagsledare.

Berättelsen om John Bernströms osannolika livsöde baserar jag i allt väsentligt på den förträffliga inledning till Bernströms Bestiarium som Henrik Otterberg skrev till utgåvan på Atlantis förlag 2008.

Gunnar Brusewitz porträtt i John Bernström från 1984, återgivet i boken Följa John, skriven av Maria Bernström.

Efter Lundsberg läste Bernström språk och zoologi i Stockholm och Uppsala men spelade hellre studentteater än tenterade. Han tog värvning vid Smålands husarer och utbildade sig till ryttare. Kraven hemifrån tyngde honom och 1925 bröt han med familjen och reste till England.

Med sitt goda utseende, sin framåtanda och goda språkkunskaper kom han snabbt in i Londons teatervärld. Det stod inte på förrän John Bernström turnerade med dåtidens engelska stjärnor.

Han lockades till filmens nya förtrollande värld och begav sig till Berlin. Han fick omgående en roll i F.W. Murnaus klassiska stumfilm Faust, bakom storheter som Gösta Ekman den äldre och Emil Jannings.

Filmskådespelaren John Bernström i Paris 1924 där han kallade sig Jan Storm. Bild ur boken Följa John.

Mot slutet av 1920-talet är Bernström i Paris under artistnamnet Jan Storm. Regissören Jean Renoir var en av dem som anlitade den oförvägne svensken. Det var ju inte många som kunde rida galopp med en blondin på sadeln.

John Bernström umgicks med konstnärer som Nils och Tora Dardel. Han tjänade bra med pengar, köpte sig en röd sportbil och var en kort tid gift med den vackra Elsa Blume.

Jag försäkrar er: historien är inte påhittad. Det är bara början, det kommer mera.

I början av 1930-talet gav John Bernström upp filmkarriären och blev i stället redaktör och skriftställare i Paris. Under ett par år gav han ut den flerspråkiga kulturtidskriften Nord-Sud med ett par vänner.

Ett nummer av Nord-Sud från 1931.

Det ambitiösa projektet levde på pengar från tändstickskungen Ivar Kreuger, av alla. Kreuger och Bernström var goda vänner och de åt middag tillsammans kvällen innan Kreuger dog den 12 mars 1932, enligt vad Bernström berättat.

Han var i så fall en av de sista som träffade Ivar Kreuger i livet. När Bernström kom för att hämta pengar för nästa utgåva av Nord-Sud dagen därpå var kontoret avspärrat och Kreuger död.

Den storyn hade räckt till en hel bok.

Tidskriften lades ned och John Bernström åkte hem till Stockholm för att fortsätta läsa zoologi. Med sig hade han ett ordensband som han fått av den franske presidenten som tack för sin kulturella insats.

Bernström började skriva för tidskriften Fauna och Flora, han inventerade fågellivet och fick ett uppdrag av The British Museum i London att samla in fågelskrudar och ägg från kusterna runt Medelhavet. Det blev äventyrliga år, helt i den Bernströmska andan. Uppdraget fick ett abrupt slut när lagerlokalen med hans samlingar i London bombades under andra världskriget.

Då hade Bernström sedan några år träffat och gift sig med Estelle von Schinkel, vars far hade fideikommisset Tidö vid Asköviken. Paret bosatte sig på Tidö och stannade där i närmare tjugo år.

Tidö slott.

Bernström fortsatte skriva i Flora och Fauna och han gjorde sin i zoologiska kretsar välkända studie om huggormen, Vipera berus berus. Han fångade in, märkte, mätte och vägde hundratals huggormar; de flesta plockade han upp och släppte igen vid Harholmen intill slottet där fågelskådarna i dag kan gå ut på en brygga för att beundra vikens sjöfågelliv.

Som om det inte räckte med huggormar samlade Bernström också mynt, vikter och spelkort. Vid mitten av 1950-talet inledde han det mångåriga arbete som blev grunden för Bestiarium. Texterna publicerades regelbundet i det svällande verket KLNM, Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid.

Arbetet avslutades 1977 och blev en märklig blandning av beläsenhet, tvärvetenskap och arkivkunskap som man inte hittar någon annanstans. Henrik Otterberg karaktäriserar John Bernström som ”en udda fågel, en tillbakadragen med produktiv uggla i en egen och avskild del av skogen.”

Det omfångsrika sista kapitlet om örnar är ett typiskt exempel på hur Bernström strör sin beläsenhet över sidorna med hänvisningar till antikens och Nordens historia, men språkliga djupdykningar och med en säregen blandning av folktro och vetenskapliga fakta.

Kungsörnar. Foto: Anders Lif.

Örnar ,da .orne ,no .orner , isl .emir ;fi .kotkat ( sing.gr .& Etik ,öcieuk ;lat .aquila ,tillaquilus ,i klassisk latin med betydelsen » mörk « men åtminstone  sedan cirka 1200 ofta tolka t» medböjdnäsa « , jämför aquilus. . .kroknäsoder , LSGI , s.32; ffra  .aigle, meng .eg / e ;got .ara ,fhty . ,fsax .aro ,am ,mhty .are ,am ,mlty . am ,även arent , runda . , runsv . ,fn .an . ;feng .earn ,meng .enve ,fn .pm , mda . om , Harpestreng , s.183,fsv .am ,örn ,änysv .ibland ören ) ,har av ålder varit en samlingsbeteckning för ett antal storvuxna dagrovfåglar ,vilkas styrka , skarpsynthet och » majestätiskt « svävande flykt sedan avlägsen forntid till dragit sig uppmärksamhet .

John Bernström 1903-1989. Bildkälla: Digitalt museum.

John Bernström dog 1989 vid 86 års ålder. Efter hans död samlade Henrik Otterberg alla Bernströms artiklar i KLNM, en kulturgärning i sig, och satte samman dem i den stora boken Bernströms Bestiarium, utgiven 2008.

Tyvärr är den så särpräglad att den fick finna sig att åter placeras i Stadsbibliotekets magasin när jag lämnade tillbaka den. Den som är envis och letar noga kan hitta en digital utgåva på Litteraturbankens sida på nätet. En guldgruva.

Jo, en sak till. Hur var det nu med kungsfiskaren? Hittade jag några läsvärda uppgifter i Bernströms verk? Massor. Han lastar in en blandning av mytologi, språkforskning och zoologiska referenser i avsnittet om den lilla exotiskt färgade fågeln, vinterns juvel i viken vid gamla Ångkraftverket Västerås.

Här räcker det med att återge en förklaring till det gamla folkliga namnet på kungsfiskaren, isfågel, som härrör från tyskans Eisen, alltså järn, inte is, och som syftar på den metallglänsande blågrå ovansidan.

Tyvärr, kan man tycka. Isfågel är ett häftigare namn än järnfågel.

ANDERS LIF

När jag klättrade på Nordväggen

Den här texten ramlade ur boken Den vita spindeln när jag skulle bära ner den i källaren. Boken handlar om förstabestigningen av Eigers Nordvägg 1938. Texten skrev jag efter en resa till Schweiz 2003.

Jag har förverkligat en pojkdröm och klättrat på Eigers nordvägg.

Inte särskilt högt, det medges. Men jag har klängt på den beryktade bergssida som krävt över 50 dödsoffer och som lockar orädda och ibland dumdristiga klättrare varje år.

Det var i juli.

Vi hade kommit till alpbyn Grindelwald i Schweiz, ovanför Interlaken, i det höga land som kallas Berner Oberland.

På sydvästra sidan av dalen reser sig Eiger, med sin avskräckande nordvägg, nästan 4 000 meter högt; där bakom finns de ännu högre jättarna Mönch och Jungfrau.

Dalen var som en kliché på Alperna:

Fäbodar på sluttande gröna ängar, betande kor, ostfondue på värdshuset och en man i folkdräkt med vidbrättad hatt som blåste i en stor näverlur.

Berner Oberland vid Eiger.

Och överallt japaner. Japaner som fotograferade, japaner som poserade, japaner som steg ur bussar, japaner som klev på bergståg.

Grindelwald finns med på samma lista över världsarven som Engelsbergs bruk.

Till Engelsberg kommer turister från Örebro och Nyköping.

Till Grindelwald kommer japanerna.

Eftersom varje japansk turistgrupp som reser till Europa tycks passera Grindelwald har butiksägarna skyltar på japanska, men de talar samma obegripliga swissdeutsch som de alltid gjort.

Jag tittade över dalen, mot Eiger. De övre delarna var dolda av dimma och moln.

– Där bakom molnen reser sig nordväggen, sa jag med darr på stämman.

Nordväggen med stort N.

Der Eigerwand, der Nordwand.

Nordväggen doldes av moln.
Eigers nordvägg utan moln.

En inåtbuktande och otäckt brant vägg, inte alls olik en gigantisk version av Vindarnas grotta på Fiskartorget i Västerås, 2 000 meter från rasbranterna längst ned till snökammen högst däruppe.

Väggen är en av klättervärldens farligaste och bestegs inte förrän 1938. Jag hade läst mycket om den, jag klättrar gärna i fåtöljen. Nu skulle jag äntligen få se den på riktigt.

Hustrun studerade tidtabellen för Jungfraubanan, som fraktar turister från Grindelwald upp till Eiger och längre upp i massivet.

– Det är inte billigt, sa hon.

Jungfraubanan måste vara den dyraste järnvägen i Europa. Men så är det också den högst belägna och den mest spektakulära.

– Banan går inne i Eiger, sa jag. Inne i berget! Man får kliva av och titta ut genom ett fönster uppe på nordväggen.

– Tänk om man inte ser nåt? Det är ju moln däruppe.

– Man måste chansa här i livet, sa jag.

Så kom det sig att vi morgonen efter köade med hundratals japaner för att köpa biljett till det lilla kugghjulsdrivna tåg med gröna och gula vagnar som lyfter en halv miljon turister varje år från Grindelwald, förbi byn Kleine Scheidegg på 2 000 meters höjd, in i Eiger i en svängd tunnel och upp till passet Jungfraujoch på 3 454 meter.

Järnvägen upp mot Jungfraujoch passerar genom Eiger.

Järnvägen är häpnadsväckande gammal. Den började byggas 1896 och nådde högsta punkten 1912.

Spänningen steg närtåget segade sig uppåt, inne i det mörka Eiger. Jag väntade på tunnelfönstren. Jag visste att utsikten är magnifik, inte minst nedåt, där den mörka klippan försvinner, buktande, ned mot rasmarkerna vid foten av väggen.

Om det är klart väder, vill säga.

Det var inte klart väder när vi klev ur tåget för att under fem minuter trängas vid fönsterrampen och säga åååå och aaaa, trots att molnen dolde det mesta av sikten.

En liten bit tillbaka, ner i tunneln, finns en öppning till, bakom en trädörr. Det hålet togs upp för att sprängstenen skulle kunna kastas ut.

Det var här som banvakten Albert von Allmen lutade sig ut och ropade uppåt väggen en julidag 1936.

Stenar flög förbi, snö och is blåste över den hala klippan. Banvakten visste att fyra unga män sedan tre dagar försökte klättra uppför den omöjliga väggen.

En röst svarade ovanför honom.

– Hallå! Vi är på väg ner.

De fyra hade tvingats till reträtt, en av hade skadats av en fallande sten.

Innan dess hade de hittat en passage som öppnade vägen till den övre delen av nordväggem. Anderl Hinterstoisser från Bayern hade traverserat snett ned till vänster förbi ett lodrätt parti.

Tvärgången skulle bli uppkallad efter honom.

Men han skulle aldrig få veta det.

Heinrich Harrer på Hinterstoissers tvärgång.

Anderl Hinterstoisser hade gjort ett ödesdigert misstag: han hade inte lämnat kvar ett rep över tvärgången och när vädret blev sämre blev reträtten omöjlig över den glashala klippan.

Det var därför de försökte fira sig rakt ner för att nå tunnelfönstret. De hade bara något hundratal meter kvar och banvakten satte på tevatten.

Han skulle få vänta förgäves.

Det skulle inte bli någon förstabestigning det året heller.

Tre av de fyra störtade. Den fjärde, 23-årige bajraren Toni Kurz, blev hängande ovanför tunnelfönstret.

Banvakten kunde prata med honom, men inte nå honom.

Det kunde inte räddningsmanskapet heller, när de kom upp från Grindelwald.

Klippan gick inte att klättra på.

Kurz dog. Än i dag minns människor i Grindelwald hans rop på hjälp och det finns en otäck bild som visar hur en dubbelvikt kropp hänger ut från den stålblanka klippan.

Räddningsmanskapet nådde aldrig fram till den hjälplöse Toni Kurz.
Tunnelfönstret 2003.

Jag böjer mig fram i fönstret för att titta uppåt, men ser bara dimma och svart berg.

Tåget stretar sig vidare upp till Jungfraujoch, ovan molnen. Där lyser solen från en blå himmel. Glaciärerna är bländande vita och höjden så ovan att yrseln kommer smygande. Vi går sakta över snön, andas stötvis och tar tåget ner igen.

Turistmål på drygt 3 000 meters höjd.

Jag kliver av vid station Eigergletscher, nere vid tunnelmynningen. Därifrån ringlar en stig, The Eiger Trail, längs rasbranterna.

Jag trampar iväg. Upp och ner. Det tar en halvtimme att nå fram till den branta sluttning med sten och grus som sträcker sig upp mot nordväggens fot.

Rasbranten under insteget till Nordväggen 2003.

På en kulle med utsikt upp mot den ödesmättade klippan står fyra tyskar med en hund.

– Wo ist Hinterstoisssers quergang, frågar en och pekar uppåt.

– Jag tror inte den syns, molnen går för långt ner, svarar jag.

­- Spindeln då?

Die Spinne, isfältet med de dödliga stenrasen och lavinerna.

– Man ser inte Spindeln heller. Och inte Gudarnas tvärgång, och inte Dödsbivacken, där Sedelmayer och Mehringer frös ihjäl 1935.

Tyskarna tittar på mig.

De får gärna tro att jag har gjort nordväggen ett par gånger.

De får gärna tro att jag, som kan få svindel på Djäkneberget, är en stor klättrare.

Jag lämnar stigen och viker av snett uppåt, med spelat dödsförakt. Jag balanserar på skrå över rasbranten, fram till det ställe där fyra andra klättrare steg in i klippan i juli 1938.

Det var de fyra som skulle bli förstagångsbestigarna.

Två av dem var österrikare, Heinrich Harrer och Fritz Kasparek. De bivackerade tre nätter på vägen upp.

De andra två var tyskar, Anderl Heckmair och Ludwig Vörg. De klättrade ifatt österrikarna och klarade väggen med två bivacker.

På den översta delen var alla fyra sammanbundna i ett replag. Sista dagen var det Heckmair som ledde klättringen.

Förstabestigarna 1938, från vänster: Heinrich Harrer, Ludwig Vörg, Andreas Heckmair och Fritz Kasparek.

Bedriften kom att gå till historien och inte minst Adolf Hitler blev förtjust.

Bergsklättring och utomhusliv var i hans smak.

Hitler hade annekterat Österrike på våren samma år och samarbetet mellan tyskar och österrikare på Eiger var en propagandatriumf.

Både Harrer och Kasparek var organiserade nazister och Harrer hade till och meds burit med sig flaggan med hakkorset till toppen.

Allt detta talade Harrer tyst om i sin storsäljande bok Den vita spindeln (Die Weisse Spinne) som gavs ut 1958 och blev en bergsklättringens klassiker.

Heinrich Harrers storsäljande bok Den vita spindeln (namnet syftar på formen på ett farligt snöfält strax under toppen).

Harrer skulle komma att skriva en bok till.

Ett år efter bestigningen av Eigers nordvägg fick han följa med en tysk expedition till Nanga Parbat i Himalaya. När kriget bröt ut blev tyskarna internerade av engelsmännen i norra Indien. Harrer rymde och tog sig till Tibet där han blev lärare åt den unge Dalai Lama.

Hans bok om det äventyret, Sju år i Tibet, blev en ny bästsäljare och filmades långt senare med Brad Pitt i huvudrollen.

Inte heller där sägs något om Harrers nazistiska förflutna.

Jag strävar uppåt, mot klippan. Det är brant bland rasmassorna. Jag blir allt osäkrare och tänker på hotellterrassen med kikaren nere i Kleine Scheidegg. Där brukar ”Eigerfåglarna” samlas, de som följer varje klättring med makabert intresse. Nu sitter de kanske där och tittar förvånat på en medelålders man i gröna byxor som är på väg mot insteget för den klassiska rutten.

Första klippan efter insteget på klätterleden.

Jag stannar, hämtar andan och tittar uppåt.

Klippan glänser hotfullt. Molndimmorna stiger och faller. Första pelaren syns tydligt, första isfältet också. Är det där Svåra sprickan?

Jag ser ingen människa.

Hör ingenting.

Inga stenar visslar förbi, ingen lavin mullrar.

Allt är stilla.

Klippan är framför mig nu. Den nästan omärkligt upptrampade stigen i rasbranten slutar.

Det var alltså här de började.

Jag lägger handen på klippan. Tar tag. Klänger upp några decimeter, släpper ner mig igen.

Beviset.

Jag har klättrat på Eigers nordvägg.

Tre timmar senare sitter jag nere i Grindelwald och dricker ett glas rött vin.

– Det var brant, säger jag.

– Jag förstår det, svarar hustrun. Du är smutsig på byxorna.

På natten lättar dimman över nordväggen. Eigers profil är svart mot natthimlen.

Mitt på bergssidan lyser en lampa som ett vakande öga över dalen. Det är ljuset från tunnelfönstret.

Jag undrar om Toni Kurz rop kunde höras ända hit ner?

Tunnelfönstrets vakande öga.

ANDERS LIF

Meningslösa tankar om Wittgenstein

Jag läste av en slump att Wittgensteins hus har återuppbyggts på sin isolerade klipphylla ovanför den norska byn Skjolden i det inre av Sognefjorden. Nyheten, som var ett par år gammal, fick mig att leta fram en text om huset jag skrev för tjugoett år sedan. Jag minns inte om den publicerades. Jag tror inte det. Här är texten, lätt uppdaterad.

Byn Skjolden i det inre av Sognefjorden.

”Sognefjorden skjuter in som ett gåtfullt leende i Norges fjälliga ansikte, inte långt från Bergen. Det sägs vara världens längsta fjord.

Vi körde bil där, en tidig försommardag 2002. Vi hade bott i Balestrand där sagokungen Fritiof sitter staty på en kulle och tittar längtansfullt bort mot den andra stranden.

Nu närmade vi oss Sognefjordens ände. Längst därinne låg byn Skjolden med ett postkontor, saftfabrik, kooperativ butik, skola och bibliotek.

– Här byggde sig Wittgenstein ett hus på fjällsidan, sa jag.

Hustrun låtsades vara imponerad. Hon visste att jag hade försökt läsa Ludwig Wittgenstein utan att fatta särskilt mycket. Det var inget att skämmas för. Till och med Bertrand Russell erkände att han inte alltid begrep vad den gode vännen Ludwig menade. Kanske är det just detta som gör den österrikiske filosofen så spännande.

Mitt språks gränser betyder min världs gränser, som Ludwig sa. Det lät fascinerande på något sätt.

– Det måste ha varit där han bodde första tiden, sa jag och pekade på ett hus med en snickarglad veranda.

Där bodde postmästaren en gång och där hyrde Wittgenstein in sig den första tiden när han kom hit 1913, i sin flykt undan det tankestörande sociala livet i Cambridge, där han hade studerat matematik, dynamik och flygteknik några år innan han började läsa filosofi.

Ludwig Wittgenstein, född i Wien 1889, död i Cambridge 1951.

Ludwig Wittgenstein var bara tjugofyra år och hade redan skaffat sig ett rykte i den akademiska världen. Han kom från Wien. Pappan var stålmagnat och rik som ett troll. Sonen hade också gott om pengar. Det skulle dröja ännu några år innan han skänkte bort sin förmögenhet för att kunna leva ett asketiskt liv.

Skjolden var inte världens ände. Men Wittgenstein ville gärna se byn som civilisationens yttersta utpost. Här skrev han på den enda bok som skulle ges ut under hans liv: Tractatus Logico-Philosophicus.

En filosofisk klassiker, mestadels skriven i Skjolden.

Det är den som börjar med den gåtfulla meningen ’Världen är allt som är fallet’ och slutar med de berömda orden ’Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.’

Han hittade sin eremithylla på en brant sluttning vid sjön Eidsvattnet, som rinner ut i fjorden, några kilometer från byn, inne i en fjälldal som sträcker sig upp mot jättarnas hem i Jotunheimen. Man måste ro över sjön för att komma till filosofens utvalda plats. Här ritade han ett litet hus och betalade några bönder för att bygga upp det.

Wittgensteins hus på klippan. Ortsborna kallade huset för Österrike.
Wittgenstein ror på sjön under klipphyllan 1921.

Ludwig Wittgenstein lämnade Skjolden när första världskriget bröt ut. Han tog värvning i den österrikiska armén och skrev färdigt sin filosofiska tankebok, först i skyttegravarna på östfronten, sedan i ett italiensk krigsfångeläger.

Han arbetade sedan som byskollärare och trädgårdsmästare hemma i Österrike och återvände inte till Skjolden förrän flera år efter kriget. När han återupptog filosoferandet blev de norska besöken tätare. Hans nio månader i stugan vinterhalvåret 1936-1937 är den tid som folket i Skjolden minns bäst.

Då såg de varje kväll hur filosofen vankade av och an på sin lilla veranda, som en orolig silhuett mot fotogenlampan, högt däruppe på fjällsidan. Här skrev han tusentals av de manuskript som efter hans död 1951 gavs ut under titeln Filosofiska undersökningar.

Filosofen som blev världsberömd trots att ytterst få fattade vad han skrev.

­­– Jag måste ta mig upp dit, sa jag.

Om inte annat så för att kunna säga att jag och Wittgenstein tänkt djupa tankar på samma ställe.

Skulle jag sedan inte kunna skriva något om det så vore det helt i sin ordning, eftersom de djupaste tankarna varken låter sig skrivas eller talas. Eller hur det nu var han sa.

­­– Stugan såldes, revs och flyttades från fjället ner till byn på femtiotalet när Wittgenstein hade dött, sa en kvinna turistupplysningen i biblioteket.

Wittgensteins hus demonterades efter hans död och flyttades ner till Skjolden.

Hon pekade på en karta över Skjolden. Där stod huset, återuppbyggd som en vanlig privatbostad med fula asbestplattor utanpå.

– Men platsen då? Klipphyllan som kallades Österrike. Dit går det väl att ta sig?

– Ja, kanske, men allt har växt igen, svarade turistkvinnan.

Hon beskrev vägen till Eidsvattnet. I dag finns en campingplats i bortre änden av sjön, och en bro över inloppet från den fjällbäck som fyller sjön med kallt glaciärvatten. Där kommer man över till andra stranden utan att ro och därifrån kan man vandra tillbaka upp mot den filosofiska historiens mest berömda stugplats.

En minnestavla vid den lilla sjön Eidsvattnet berättar om huset på andra sidan, som ännu inte hade flyttats tillbaka när bilden togs 2002.

Vi åkte dit, parkerade, gick över bron och började vandra längs en stig som snart försvann bland sly och surrande eskadrar av tunga mygg. Hustrun var klok och vände om.

Jag fortsatte, med tillkämpad envishet. Jag var ensam i världen. Jag var en gräns för världen.

’Det filosofiska Jaget är icke människan, icke den mänskliga kroppen eller den mänskliga själen, varom psykologin handlar, utan det metafysiska subjektet, en gräns för världen – icke en del av den.’

Jag begrep det förstås inte, men det lät vackert.

En filosofisk stig, utan stig.

Vägen som inte fanns fortsatte uppåt. Jag fattade att jag gick fel men fortsatte ändå, där det är lättast att ta sig fram. Varför gå rätt när man kunde gå behagligt? Då och då öppnade sig hisnande vyer mot den motsatta fjällsidan, där ett silvrande vattenfall kastade sig utför. I skummet yrde både tautologier och kontradiktioner.

Jag letade efter en husgrund med en igenväxt utsikt, en flaggstång och resterna av en linbana som Wittgenstein använt för att hissa upp hinkar med vatten. Jag hade sett det i kikaren från vägen på andra sidan sjön.

Efter fyrtio minuter planade sluttningen ut. Björkskogen öppnade sig.

Här låg ett hus!

Här skulle ju inte finnas något hus. Kanske var det inte något hus. Bilden ensam ger icke vid handen om den är sann eller falsk.

Här låg inte Wittgensteins hus även om inte kunde vara säker på det.

Jo, det var ett hus. Men det var inte Wittgensteins. Jag hade gått alldeles för högt upp i bergssidan och kommit till den förfallna fjällgården Gjerseggi där taket rasat och där bara förvildade hallonbuskar bodde.

En äldre kvinna kom mot mig. Hon var på fjällvandring och kisade nyfiket mot mig och mot solen.

– Vad gör du här, frågade hon.

– Jag letar efter Wittgenstein, svarade jag.

­– Han bodde där nere, sa hon och pekade. Där finns ingen stig. Jag tror inte det går att komma fram dit längre. Vill du ha saft?

Jag drack tacksamt klarröd saft, tillverkad på de körsbär som odlas på sluttningarna i Skjolden. Kvinnan berättade att folk hon kände mindes Wittgenstein som en kuf som kunde bli rasande om han blev störd mitt i en tanke men som också kunde vara trevlig.

–  Han var envis. Han var nog ett geni, sa hon.

–  Han kunde vissla hela symfonier, sa jag för att visa att jag läst på.

Klockan hade blivit mycket och jag gick ner i dalen igen. Wittgensteins husgrund fick vara.

Bron över Eidsvattnet.

Hustrun satt och väntade på bron vid campingplatsen.

–  Har du hört om flodhästen, frågade jag.

Wittgenstein hävdade att inga empiriska påståenden kan vara säkra. Han stod på sig till och med när Bertrand Russell frågade om han ändå inte borde gå med på att det faktiskt inte fanns någon flodhäst i rummet där de satt.

Inte ens det påståendet är säkert, sa Wittgenstein och diskussionen sägs ha slutat med att de två filosoferna kröp omkring på alla fyra för att leta efter en eventuell flodhäst.

Hustrun frågade hur det såg ut däruppe på klipphyllan och började gå mot bilen.

–  Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga, svarade jag.

Det var litet märkvärdigt att kunna svänga sig med citat av en berömd filosof.

Vi körde vidare mot jättarnas hem, mot den eviga snön.”

Det återuppbyggda huset som jag aldrig fick se. Men det fick ju inte Wittgenstein heller.

Så skrev jag 2002. Hösten 2023 läser jag alltså av en slump att klipphyllan inte längre är öde och tom. Sedan några år är Wittgensteins hus tillbaka. En kulturstiftelse har demonterat huset nere i byn, lyft upp brädorna och timret med helikopter och spikat ihop det igen.

Stigen har röjts och märkts ut.

Synd att jag inte klarar av ta mig dit igen. Wittgenstein hade nog inte brytt sig. Den dag jag sett det jag ville se hade jag tvingats inse att det var nonsens och kunde kastas bort.

ANDERS LIF

Västerås 2002 och 2023

Oövertänkt om fotboll i VLT:s ledare

Gustav Juntti har skrivit oövertänkt i VLT förut. Men nu är väl ändå måttet rågat. Dagen efter VSK:s avancemang skriver han i en ledare att ”det kommer kosta pengar” med ett intåg i fotbollens finrum och att VSK inte bör räkna med något stöd från Stadshuset. Juntti skriver, utan att ens blinka:

”Inte en skattekrona bör gå till klubben, hur viktig den än är för staden och länet.”

Vad menar han?

Miljoner av skattemedel går ju redan idag till stadens idrottsklubbar för att subventionera hyrorna av olika arenor. Ska alla dessa subventioner dras in? Med omedelbar verkan? ”Inte en skattekrona.” Ska vi stänga arenorna på Rocklunda för bandy och ishockey? Ska vi stänga Hitachi Energy Arena?

VSK Bandy, VSK Fotboll, VIK Hockey och alla andra föreningar betalar hyra när de använder arenorna. Hyrorna tas in till stadens kassa, med litet olika upplägg. Staden betalar sedan i sin tur ett mångdubbelt större hyresbelopp till den privata arenaägaren, Rocklunda Fastigheter AB.

Kort sagt, skattebetalarna subventionerar idag och har alltid subventionerat lokalhyrorna för idrotten. Med miljoner. Utöver aktivitetstsöd och elitstöd. Det hade i princip inte varit någon skillnad om staden hade fortsatt att äga Rocklunda, och inte gett sig in på den i mitt tycke olyckliga affären med sale-lease back för ett antal år sedan.

Hitachi Energy Arena väntar på Allsvenskan.

Oavsett om staden driver arenorna i egen regi eller hyr dem av ett privat bolag så måste ju kostnaderna täckas.

Föreningarna kommer ALDRIG att klara det på egen hand.

En välviliig tolkning av Gustav Junttis krav att ”inte en skattekrona bör gå till klubben” kan vara att han avser ”ingen ytterligare subvention” från och med nu. Hit men inte längre.

Jag förstår inte det heller. Alla anläggningar utvecklas, de får tak, de förnyas, de attraherar flera utövare, inte minst ungdomar. Självklart, alldeles självklart, ska staden hjälpa till så gott det går att utveckla fotbollsarenan för Allsvenskan.

Man kan säga att det är fastighetsägarens sak att bygga ut, det är det också. Men vare sig det är Fredrik Svenssons arenabolag eller staden som gör det så kostar det i slutänden. Det förs i detta nu samtal mellan staden, arenabolaget och VSK fotboll hur det ska gå till.

Det vor oerhört snöpligt, för att inte säga oansvarigt, om staden bara skulle stänga dörren och säga ”inte en krona till”.

Fotbollsarenan byggdes en gång med öppna kortsidor med den uttalade målsättningen att ”det kan vi fixa till om och när det behövs”. Det behövs nu.

VSK är inte främmande för att för egna pengar hyra in en tillfällig ståplatsläktare, med plats för kanske 2 000 personer, på kortsidan mot Friskis och Svettis. Den kan tas i bruk lagom till allsvenska premiären.

Samtidigt startar arenabolaget, staden och VSK en mer långsiktig planering för en ”riktig” läktare, som i Örebro. En tillfälligt läktare kan bara användas en begränsad tid, med de regler som gäller inom den svenska elitfotbollen.

Den långsiktiga lösningen måste förstås betalas. Staden måste höja sina subventioner, men VSK tål också högre hyror med högre publikintäkter och, vem vet, Rocklunda Fastigheter AB kanske bidrar på sitt sätt för att skaffa sig goodwill.

Säkert finns fler sponsorer som lurar i bakgrunden, som Hitachi Energy, för att vara med på det allsvenska tåget, men jag tror inte de vill hoppa på om stadens stins viftar med röd flagga redan på perrongen.

Arenabolaget har sagt sig garantera att säkerhetskameror ska finnas på plats och att en ny entré, nya toaletter med mera ska finnas vid den nya läktaren. Hur mycket det kommer att synas på den subventionerade hyran är, som det heter, en förhandlingsfråga.

Så, Gustav Juntti och VLT, om staden skulle följa rådet om ”inte en skattekrona” till fotbollen så får vi ingen allsvensk fotboll.

Men, som tur är, blir det inte så. Alldeles för många goda krafter verkar för idrotten och för fotbollen.

Heja Sport!

Den stillsamme västeråsaren

(Det här är en text som jag skrev till katalogen för den retrospektiva utställningen av Bengt-Göran Broströms konst på Västerås konstmuseum 2007)

Självporträtt.

Han stod alltid på samma plats, högt upp mitt på södra delen av långsidan mot Vasagatan på Rocklunda. I pauserna höll han gärna till vid korvkiosken nere i hörnet. Vi hejade på varandra, kanske sa vi några enstaka ord om hur matchen var. Inte mer. Bengt-Göran Broström gick nog ofta ensam på bandy, precis som jag.

Bandy var ett utmärkt sätt att koppla av, vi kunde skrika tillsammans, men ändå vara ensamma. Före matchen köpte man en lott, i pausen en korv. BG vann flera fruktkorgar.

Om han fått leva några år till hade han säkert porträtterat den typiske bandyåskådaren, han som alltid står på samma plats på läktaren, med stickad luva eller öronlappskeps, iklädd en varm men inte alls elegant jacka och robusta skor. Han ser inåtvänt buttersnäll ut, även om VSK just slagit Sandviken i elitserien.

Han ser nästan ut som BG gjorde.

BG var en av oss. Han var något så oglamoröst som en äkta västeråsare. Han bodde några år i Stockholm och i Göteborg när han gick på Konstfack och på Valand och han hade sett hur ljuset kunde falla över Skagen. Men han tvekade aldrig att återvända till industristaden vid Svartån med sitt röda slott och sitt klockspelsklingande stadshustorn.

En av BG:s tanter.

BG förblev västeråsare.

När någon frågade om han inte ville bli känd i Stockholm eller rentav i Paris eller New York svarade han att det räckte med att vara världsberömd i Västerås. Han hade hittat den nisch där han var bäst. Där trampade han fram genom vardagen på sin cykel. Han älskade cykeln, både som form och som praktiskt fordon. Han skaffade sig aldrig något körkort.

Han var där de andra vanliga västeråsarna var, han var en i mängden. Han gick inte på Rotary, han satt inte på de fina krogarna och om det fanns något som kunde kallas konstnärsklick – så tillhörde han den inte.

BG levde med sin familj och med sitt arbete. Han hade svårt att arbeta hemma, han ville gå till jobbet som alla andra. Verkstaden låg de sista åren i en källare på Utanbygatan. Aseas Mimerport låg bara ett par kvarter bort. Det var där arbetarna en gång strömmade ut och in på bestämda klockslag. Elektriska strömmen, sa man till en början. När cyklarna kom blev det Aseaströmmen.

Vi som växte upp i femtiotalets Västerås glömmer aldrig cyklisterna vid Mimerporten, där Port-Anders såg till att inga obehöriga släpptes in i det verkstadskvarter som i dag har förvandlats till något helt annat.

Aseaströmmen var en del av Västerås, Aseaströmmen var en del av livet.

Aseaströmmen är för tillfället nerplockad för renovering.
(Bilden är från Västerås konstmuseum)

Den blev en del av BG:s liv också. Det tog honom fem år att göra bronsryttarna på Stora torget, det konstverk som blivit Västerås mest populära, alla kategorier. Det blev hans stora verk. Han var stolt över det. Jag intervjuade honom en gång, strax efter det att allt var klart. Han pekade på en plats på sockeln, mellan två cyklar.

– Där satt farfars plakett som nån har petat bort och stulit, sa han.

BG var bedrövad. Hans farfar Bernhard Broström hade varit gjutare på Asea och hade fått plaketten som tack för ett helt livs arbete.

Det finns ideologisk konst där arbetarna höjer sina muskulösa armar med oljiga skiftnycklar mot den nedgående solen och där lyckliga bönder skördar den gula rågen tillsammans med rosenkindade barn.

BG:s konst är så långt från det man kan komma. Han var politiskt medveten, men hans hjältar är de trägna, ibland hunsade arbetare som gör sitt jobb, som trampar hem, var och en i sina egna tankar, trötta efter det monotona jobbet, hem till något som kanske inte heller alltid var så upplyftande.

De var västeråsare.

BG såg dem när han själv cyklade till jobbet i de tidiga frostmornar när det var glashalt i Djäknegatans medeltida backe ner mot läroverket, eller i de röda höstkvällar när kajorna cirklade runt Domkyrkans torn i sin eviga tro på att den nya dagen skulle bli bättre än den gamla.

Han såg dem när han trampade över Vasagatan, där en gammal tant alltid tycktes stå med sin handväska på busshållplatsen. Han såg dem när han cyklade genom arbetarkvarteren Kåre, Ivar och Josef som Asea byggde för snart hundra år sedan och där lindarna blommade på somrarna och där det luktade stekt fläsk med löksås ur de öppna köksfönstren.

Han såg dem när han, till sist, klev in i sin källarateljé. Där väntade träfigurerna på honom, där väntade alla hans vänner på att bli utskurna ur det friskt doftande furuvirket.

Innanför varje utskuren figur väntade en annan.

Och alla var de västeråsare.

Några av dem är utställda här.

Anders Lif

En gubbe minns allsvenskan

Har länge tänkt skriva om VSK Fotboll. Det har inte blivit av. Skälen är många. Jag har inte sett en match live på flera år. Jag klarar inte av trapporna på läktaren, jag har svårt att sitta, svårt att stå, svårt att gå, blir bara allmänt grinig och sjunker hellre ner i fåtöljen och kollar matcherna på dyra men tillförlitliga Discovery Plus.

I lördags skedde ett trendbrott.

Tack vare hustrun.

Jag fyllde år i fredags och hustrun, som trots att hon är sjuk och genomgår en tuff behandling, hade funderat ut en present som jag inte räknat med. Hon bokade en plats på ”handikappläktaren” på Hitachi Energy Arena (ja, jag vet att företaget betalar för namnet men det är ändå trist att inte gamla namnet Rocklunda får leva vidare).

”Hur ska det gå”, undrade jag.

Jag klarar mig utan rullstol än så länge, men behöver rollator.

”Det finns hiss”, svarade hon. ”Jag har pratat med Johan Lindahl, han följer med och hjälper till.”

Så kom det sig att vi åkte till arenan en timme före avspark i lördags för att se toppmatchen mellan serieettan Utsikten, ännu ett av dessa kvartersgäng från Göteborg som slår Fotbollssverige med häpnad, och tvåan i superettan, allas vårt VSK som gör sin bästa säsong på år och dag, ja på hela 2000-talet vågar jag påstå.

Jag tänkte tillbaka. Jag kommer faktiskt ihåg hur jag och några andra smågrabbar hade lyckats ta oss in i spelargången på Arosvallen när de grönvita hjältarna sprang ut mot ljuset och det det gröna gräset för att för första gången spela i allsvenskan.

Dobbarna klapprar fortfarande mot betongen i mitt minne, de vita skjortorna med klubbmärket och de gröna byxorna kommer för evigt att vara nystrukna.

Det var på hösten 1955. Norrby från Borås var motståndare. Vi var drygt elvatusen på Arosvallen, det blev 2–2. Ove Dansson gjorde första VSK-målet, Ove, den mest grönvita av alla grönvita, med 820 matcher i klubben.

Ove dog för två år sedan, men han kom för att se matcherna så länge han orkade.

Jag minns förstås den andra allsvenska sejouren 1978 med en viss Liston Söderberg som tränare. Vår son var bara några veckor gammal när jag släpade med honom på den första hemmamatchen på Arosvallen, 0–0 mot Hammarby. Än en gång var vi över elvatusen på plats.

Undrar om det var där och då som sonen tappade allt intresse för fotboll, för sport överhuvudtaget. Vi stod under stora ståplatsläktaren, jag höll honom i famnen för att han skulle kunna se in på planen. Vad jag inte hade räknat med var att en ståplatsläktare kunde låta, den kunde skrika, den kunde vråla och de oväntade utbrotten av vuxna människor fick sonen att börja gråta av förskräckelse.

Jag skämdes. Jag borde ha förstått.

Nästa gång, den senaste gången, VSK avancerade till allsvenskan var hösten 1996. Återigen var Liston tränare. Laget säkrade uppflyttningen i sista matchen mot Brage, 6–1 en magisk mörk oktoberkväll i elljuset på Arosvallen.

Jag var sportchef på VLT och ser mig själv i ett gammalt tv-klipp när jag står vid avbytarbänken och kollar Listons glädje när matchen är slut och saken klar. I ett annat klipp från omklädningsrummet skymtar tidningens reporter Magnus Alselind, som utvecklade sportskrivandet i stan några år innan han gick vidare i karriären till Expressen där han så småningom blev redaktionschef, ett jobb han hade i sjutton år!

Dagens VSK-tränare Kalle Karlsson gick fortfarande i skolan då, men skaffade sig säsongskort året efter och började jobba på helgerna med oss på VLT-sporten som sextonåring 1998 tillsammans med Jesper Brandberg, en annan blivande kändis.

Jag skrev sedan en krönika till tidningen den där oktoberkvällen i ett skumpadoftande krypin bredvid omklädningsrummet och kommer aldrig att glömma hur jag i hastigheten blandade ihop Borlänge med Falun när jag skulle beskriva Brage.

Hoppas jag är förlåten.

Minns också hur jag intervjuade Liston och sa nåt om att fotboll är ju trots allt en lek, varpå han stirrade stint på mig och sa att fotbollen inte var en lek utan blodigt allvar.

Hur kunde jag säga något så dumt?

VSK åkte ur direkt efter en turbulent säsong där Liston fick sparken och där VSK aldrig återvann den svunna formen.

Kanske har laget återfunnit den nu, efter tjugosju år? Jag tror inte att jag sett ett så stabilt grönvitt lag som i år.

Kalle Karlsson har stagat upp en spelsystem där alla vet vad som ska göras och vilket jobb som krävs.

Jag har streamat matcherna på tv under våren, nu skulle jag äntligen få se en match live. Vi var där i god tid i lördags, hittade en parkering nära entrén och fick gå in genom en särskild grind. Det mesta var sig likt därinne, förutom att jag hade svårt att gå.

Vädret var bra, inte för varmt, inte för kallt, mycket folk, doft av hamburgare och korv, funktionärer som jag kände sedan länge, funktionärer som var nya och som hoppade in i sin iver att hjälpa till på ideell basis, det som är idrottens signum. Alla vill ställa upp.

Vi hittade hissen och baxade rollatorn fram till räcket, högst upp, i nivå med sportskrivarna. Perfekt utsikt över arenan. Välfyllda läktare redan en halvtimme före matchstart. Förväntan i luften.

Det här kunde bara bli bra.

Ni vet redan hur det gick. VSK vann med 1–0 i en hård och jämn match där första halvleken innehöll mer än tio vanliga halvlekar. Situation på situation, två lag med likartade spelsystem, hög press och snabba omställningar.

Segermålet i andra halvlek var så elegant att jag ryser fortfarande, ett dygn efteråt. Alex Douglas, mittback till vänster, bröt högt upp i banan. Om han hade misslyckats hade det blivit farligt bakåt. Men Douglas lyckades. Han har varit återhållsam med sådana vågade brytningar den här säsongen, säkerheten främst. Nu fullföljde han framåt, något som överraskade det annars så säkra Utsiktenförsvaret.

När Douglas var på väg in i straffområdet spelade han i sidled till Simon Johansson som släppte bollen vidare bakom ryggen till store Jabir Abdihakim Ali.

Nu visade Jabir att han inte bara är bra på huvudet utan att han också är en intelligent passningsspelare, det har jag i och för sig sett tidigare. Jabir skarvade elegant bollen framåt till Alex Douglas som fullföljt löpningen. Douglas tog sig ner till kortlinjen och spelade snett inåt bakåt på det klassiska viset och gav Simon Johansson öppet skjutfält. Skott till höger om målvakten. 1–0.

Jag nämnde Jabir. Hans tyngd tröttar i längden ut motståndarförsvaret, liksom det tröttar ut honom själv. Men han är nyttig. Hans skarvpass som friställde Olle Edlund i första halvleken var värt en bättre avslutning.

Låt oss ta spelarna i tur och ordning. Jabir är nämnd, nyttig och tung och målfarlig, Alex Douglas säker i den trebackslinje som måste vara en av superettans bästa. Där finns också dirigenten, den långe och placeringssäkre Freddy Nsabiyumva som fipplar till det några gånger ibland men som omedelbart får stöd av mittbacken till höger, Herman Magnusson. Han har gjort en lysande säsong hittills. Genomgående bäst i försvaret. Säker, trygg, alltid på rätt plats.

Anton Fagerström i målet håller fortfarande god klass med reaktioner som gjort att han bara släppt in nio mål på fjorton matcher.

Vi får ha överseende med att han höll på att göra ett vådligt misstag i lördags när han glömde bort en motståndare som dröjt sig kvar i straffområdet och som så när hade snott bollen. Fagerströms reflexer räddade honom.

I den grönvita defensiven finns också två ytterbackar, wingbacks som de säger i den moderna fotbollen, jag föredrar bandyns terminologi: två ytterhalvor som bevakar kanterna, stöttar trebackslinjen och dessutom stöter framåt som forna tiders yttrar.

Det är ett krävande jobb. Simon Gefvert till höger är en av mina favoriter med sin snabbhet, han är skicklig offensivt, slår bra inlägg, tar ofta bollen framåt på ett kreativt sätt och sliter uppoffrande bakåt.

Litet mer tveksam är jag inför positionen till vänster. Unge Max Larsson jobbar ambitiöst, är ofta på rätt plats, löper sig då och då fri på kanten, slår bra inlägg med sin vänsterfot och har ett bra skott. Men han behöver växa till sig några hekto, än så länge väger han för lätt när han ska tampas med starkare och tuffare moståndare.

Samma krav på tillväxt har Patric Åslund som i sin roll som vänsteranfallare blandar fin teknik med alltför försiktigt närkampsspel. Till höger i anfallet, bredvid Jabir, regerar trotjänaren Simon Johansson, bättre än på länge. Borde ha gjort ett mål till i lördags när Utsikten välvilligt öppnade sina försvarsdörrar på vid gavel för honom i första halvlek.

Nu har vi två gubbar kvar i startelvan att bedöma: innermittfältarna Daniel Ask och Olle Edlund. De gör sitt jobb som de ska, följer direktiven, täcker upp, jobbar bra hemåt och länkar igång anfallen. Ask gör sin bästa säsong i Grönvitt, Edlund också. När Ask får offensivt passningsläge händer det ofta saker.

Och Olle Edlund har ett underskattat skott.

På bänken finns ett gäng goda spelare, som jag kanske får återkomma till när tiden räcker till och när jag inte fördjupar mig i nostalgiska minnen.

Matchen mot Utsikten i lördags var, sammanfattningsvis, en höjdare, åtminstone i första halvlek och en bra bit in i den andra. Sedan trasades spelet sönder av det som så ofta händer i täta matcher: spelare blir trötta, får kramp, fejkar skador, spelare byts ut i strid ström och mönstren bryts, ofta till det sämre.

Maskningar ska inte löna sig, heter det nuförtiden. Därför fick vi uppleva nio minuters extra stopptid. Nervösa minuter, men Utsikten hade dragit på sig ett rött kort och orkade inte forcera tillräckligt.

Nu väntar en spännande grönvit höst. Hoppas att jag orkar ta mig till Hitachi Energy Arena fler gånger.

Jag måste ju ha något att berätta om för barnbarnsbarnen.

ANDERS LIF

Första bandyguldet

Berättelsen om den historiska finalen 1923

VSK:s guldlag, från vänster: Bertil Reuter, Manne Johansson, Erik ”Hyttan” Karlsson, Georg ”Lolle” Jonsson, Oscar Fröjd, Folke Johansson, Bernt Eriksson, Algot ”Kusen” Rylander, Erik Reuter, Fridolf Ryman och Hjalmar Bergqvist.

Söndagen den 25 februari 1923 skrevs bandyhistoria på Stockholms stadion när Västerås sportklubb vann över Stockholmslaget Linnéa med 2-1. VSK tog därmed sitt första SM-guld.

I år är det hundra år sedan. Jubileum!

Titta på lagbilden här ovanför. VLT hyrde en fotograf för att fotografera guldhjältarna. De radade upp sig framför målet på Klocktornssidan av Stadion. Tröjorna var gröna, byxorna bruna. Stuket på kepsarna var Inte alldeles enhetligt.

Vänsterbacken Georg ”Lolle” Jonsson hade skrudat sig i en toppluva. Han tyckte väl att han kunde göra litet som han ville eftersom han och vänsterhalvbacken Erik ”Stora tranan” Reuter hade spelat längst av alla i A-laget. De kom med redan 1909, fem år efter det att VSK bildades den där dagen med det ikoniska datumet tjugonionde i första nittonhundrafyra.

Det är idel ädel grönvit bandyadel som står där på Stadions is och låter sig förevigas. De är trötta, säkert glada. De har tagit det efterlängtade SM-guld som många tyckte att de borde ha vunnit redan året innan, 1922.

Det var ju den finalen, den första finalen för VSK, som Sirius vann med 2–1 och där alla, nåja, alla västeråsare, var eniga om att VSK var det bättre laget och att Sirius vann med en oförskämt stor portion tur.

Vänsterbacken Georg “Lolle” Jonsson hade varit med i laget ända sedan 1909. Han var också ansvarig för isen på Gamla plan. Karikatyr av signaturen Lord.

År 1923 var det tid för revansch.

VSK hade vunnit allt som gick att vinna under säsongen och var stora favoriter, även om den bäste av dem alla, anfallaren David Hedin hade slutat spela bandy och flyttat till USA.

Hedin skulle aldrig få revansch för straffen som han missade i finalen mot Sirius 1922. Det var då han så försmädligt prickade Uppsalamålvakten Bie Svanströms skridsko, som VLT:s utsände skrev. Det var inte tal om att Bie räddade.

Sirius och VSK skulle mötas även i 1923 års slutspel om det svenska mästerskapet, men inte i finalen utan redan i semifinalen, en match som betraktades som den moraliska finalen.

Båda lagen ansågs bättre än alla andra i slutspelet men hade lottats mot varandra.

Detta märkliga system med lottning blev kvar ända tills det mer rättvisa serieystemet infördes 1931

Ännu 1923, när VSK vann sitt första guld, levde alltså det gamla systemet. Distrikt och regioner ordnade egna tävlingar och cuper för att få fram ett eller ett par lag att skicka till slutspelet, där arton lag från hela Bandysverige lottades mot varandra i åttondelsfinaler, kvarsfinaler och semifinaler. En enda avgörande match i varje omgång.

VSK hade gjort rent hus hemma i det egna distriktet och vunnit allt som gick att vinna.

När allvaret började med slutspelets första omgång, åttondelsfinalen, lottades VSK mot IFK Stockholm söndagen den 21 januari. Varför matchen spelades i Västerås och inte i Stockholm har jag inget bra svar på, men förmodligen var det lotten som avgjorde där också.

Hur som helst lockades en storpublik till Gamla plan längs Engelbrektsgatan vid Herrgärdsskolan. Den var huvudarena för både bandy och fotboll i Västerås fram till 1931 när nya Arosvallen stod klar.

Bandy på Gamla plan vid Herrgärdsskolan, Engelbrektsgatan till höger. Foto: E.W. Krassing.

Gamla plan hade invigts 1911 men en bra is för bandy kunde inte spolas förrän 1920. Då lyckades ismakarna, med VSK-nestorn Lolle Jonsson som anställd vaktmästare, komma underfund med hur isen skulle fixas på en plan som lutade. Nivån var en halv meter högre i ena änden än i den andra.

Fram till dess spelades bandy på sjöisen i hamnen eller vid Hyttan. Ibland också på Svartåns is nedanför Karlslund.

Nu, guldåret 1923, var isen fin på Gamla plan. Solen lyste, snövallarna var höga och vita och publiken strömmade till för att se VSK vinna enkelt över IFK Stockholm med 6–2.

Den här vintern fick publiken för första gången bekanta sig med den nya stjärna som tänts på den grönvia himlen efter den emigrerande David Hedin. Han hetter Erik Karlsson. Han var inte anfallare utan högerhalv, eller högerhalvback som man sa, och var bäst på plan.

Erik Karlsson kallades för ”Hyttan” och var den äldste av de fyra bröder som alla spelade bandy i VSK och som växte upp i arbetarbostäderna vid Hyttans masugn, på platsen för dagens Lögarängsbad.

Erik “Hyttan” Karlsson. Karikatyr av Carl Hellström.

Hyttan Karlsson var tjugotvå år och kallades senare Hyttan I för att skiljas från Hyttan II, III och IV, som alla kom att spela i VSK:s A-lag.

Den åtta år yngre Hyttan II hette Gunnar och blev störst av dem alla. Han blev så stor att han skrev om smeknamnet och tog sig namnet Hyttse.

Men nu, 1923, var det alltså Erik som dominerade under sin debutsäsong. Han fick lika mycket beröm i kvartsfinalen mot Göta från Stockholm en vecka senare. Även kvartsfinalen spelades i Västerås inför en ny storpublik. VSK vann med 5–3 och enligt rapporterna var det länge sedan bandy spelades så vackert.

Efter detta väntade semifinalen, detta historiska guldår för Sportklubben. Fyra lag var kvar, förutom VSK: Sirius, Stockholmslaget Linnéa och Linköpings AIK.

VSK och Sirius var de bästa lagen och borde få mötas i finalen. Mer eller mindre öppet insinuerades att ”lottningen” styrdes i Stockholmslagens favör. Bandyn  sköttes på den här tiden av Svenska Fotbollförbundet. Svenska bandyförbundet bildades först 1925.

För att slippa misstankar om uppgjord lottning lät förbundet sitt förvaltningsutskott övervaka tillställningen i sällskap med en fotograf. Så kom det sig att de två bästa lagen lottades mot varandra i den ena semifinalen: VSK mot Sirius, på Stockholms stadion, söndagen den 4 februari.

Ett extratåg med 865 supportrar reste från Västerås Central och VLT berättade om god stämning, kaffe, smörgås, lotterier och dragspelsmusik. Jag har inte hittat någon exakt publiksiffra, men signaturen Ted (Teddy Nyblom) i Svenska Dagbladet skrev att åskådarna samlades ”i väldiga häckar” med mellan 6 000 och 8 000 personer.

Semifinalen mellan VSK och Sirius på Stockholms stadion sågs som den moraliska finalen. Bertil Reuter till vänster. Foto: Victor Malmström, Sveriges centralförening för idrottens främjande.

Det hurrades och hejades som vore det den verkliga finalen. ”Kampstarka, segersälla, revanschhungriga Västerås mot Bandystadens elitlag, mästarklubben Sirius.”

Signaturen Gurra i VLT, alias Gunnar Ljungqvist, skrev att semifinalen blev ”en kämpalek, präglad av en elektriserande, samlad energi, kraft och fart.” Sportklubben hade allt att vinna. Halvbackskedjan arbetade med en ”nästan övermänsklig energi”. Centerhalven Hjalmar Bergqvist framstod som ”fenomenens fenomen” och högerhalvbacken Hyttan Karlsson jämfördes med teaterscenens Cyrano de Bergerac som oförväget väljer den väg som särskilt går mot hugg och stötar. Hyttan ”skulle få böta för sin djärvhet med åtskilliga blånader på sin lekamen”.

Är det någon som kommer att tänka på Rasmus Sjöström i dagens grönvita lag?

Finaldebuterande målvakten Folke Johansson fick beröm av Gurra men anfallskedjan beskylldes för att trassla till det för sig, flytet i spelet var inte lika elegant som på David Hedins tid.

Tolv minuter in på andra halvlek avgjorde VSK med matchens enda mål. Erik Reuter passade Manne Johansson, som skickade den vidare till Kusen Rylander. Han hade ryggen mot mål men lyckades sno sig runt och få iväg ett skott utom räckhåll för Bie Svanström.

Revanschen var utkrävd.

Sirius målvakt Bie Svanström kapitulerar för Algot “Kusen” Rylanders matchavgörande mål. Foto: Victor Malmström, Sveriges centralförening för idrottens främjande.

Hemma på Stora gatan, utanför VLT:s fönster, skallade leveropen för Kusen när tidningens medarbetare Axel Bynäs satte upp den svarttextade gula löpsedeln som förkunnade att VSK vunnit med 1–0.

IF Linnéa vann samtidigt utan problem över Linköpings AIK med 6–2 i sin semifinal.

Finalen dröjde sedan tre veckor, till söndagen den 25 februari. Dagen efter kunde VLT:s läsare ta del av nyheten om det första guldet på tidningens förstasida.

VLT:s förstasida måndagen den 26 februari 1923.

Den inledande texten förtjänar att citeras i sin helhet:

”Västerås sportklubb nådde på söndagsmiddagen å Stadion sina drömmars mål, svenska mästerskapet i bandy, genom att besegra I.F. Linnéa, Stockholm, med två mål mot ett. Efter många års intensivt arbete och efter en i bandysportens historia enastående framgångsrik säsong har klubben sålunda nått toppen. Vi gratulera och hoppas att mästerskapet blir efterhängset.”

De flesta förståsigpåarna hade trott på en enkel seger för västeråsarna men finalen blev en segsliten historia. Fyra nya spelare fanns i laget jämfört med finalen 1922: Folke Johansson, Hyttan Karlsson, Bernt Eriksson och Kusen Rylander.

 Linnéa gjorde oväntat hårt motstånd, i dubbel bemärkelse. För att få stopp på VSK:s finessrika anfall tog stockholmarna till bryska metoder. VLT-skribenten Gurra, som var grönvit i själen, fick ett ett veritabelt utbrott:

”Linnéa spelar bandy, det kan inte förnekas, men hur denna bandy spelas det vete gudarna allena.”

En av få bevarade bilder från guldfinalen 1923. VSK-målvakten Folke Johansson in action. Foto: Victor Malmström, Sveriges centralförening för idrottens främjande.

De grönvita, eller snarare ”de gröna”, var överlägsna de första tio minuterna och tog ledningen med 2–0 efter mål av Kusen Rylander och Bernt Eriksson.

Sedan var det stopp. Linnéa bröt, tacklade, krigade, slog långbollar och trasade sönder VSK-spelet. Linnéas David Englund reducerade efter tjugo minuter med lagets första och enda skott på mål, eller snarare ”fösning”, om man får tro Gurra i VLT.

Andra halvlek blev jämn men utan överdrivet många chanser. Med litet tur hade Linnéa kunnat kvittera men VSK-målvakten Folke Johansson noterades för ett par bra räddningar. Gurra försökte förstå varför VSK-spelarna inte kunde upprepa det glansfulla spelet från semifinalen.

Hyttan Karlsson arbetade med ”förtvivlans energi” men var inte alls lika bra som mot Sirius ”vilket i mångt och mycket får tillskrivas, att han aldrig kunde komma riktigt på det klara med sina motspelares taktik, något som man sannerligen inte kan förundra sig över”.

Möjligen kan det ha spelat in att isen var dålig och allt mer snömoddig.

Manne Johansson var sig inte lik, bröderna Erik och Bertil Reuter jobbade och slet, men ”ettrigast av alla” var Bernt Eriksson, pappan till det avgörande andra målet, ”som härjade vilt för sin hemstads ära”.

Finaldebutanten Bernt Eriksson blev matchvinnare. Karikatyr av signaturen Lord.

Det blev aldrig någon riktigt folkfest på Stadion. Bara litet drygt 3 000 åskådare räknades in, hälften så många som under semifinalen mot Sirius, trots att VLT än en gång ordnade med ett extratåg för omkring 850 supportrar.

Meningen var att Gustav V skulle sprida kunglig glans över SM-fnalen men han kom för sent och missade de första två målen.

Svenska Dagbladets Ted, alltså Teddy Nyblom, var ingen överdriven vän av bandy och hans känslor blev inte varmare under finalen. Han beskrev bandysporten som tröttande:

”För den bandybitne är det vinterns idrott, för den frusne kritikern och åskådaren med svalare känslor, är det en smula tröttande att bekika.”

Den frusne Ted arbetade bara några år på Svenska Dagbladet innan han övergick till veckotidningsbranschen och blev musikkritiker. Teds insiktsfulla slutkommentar om bandyfinalen 1923 bevarar vi dock gärna till eftervärlden:

”Det är inte tu tal om att Västerås var det överlägsna laget. Det fanns verkligen litet stil över deras spel.”

Gurra Ljungqvist kunde inte ha sagt det bättre. Han avancerade så småningom till redaktionschef på VLT och kombinerade sitt journalistiska uppdrag med att samtidigt vara ordförande i VSK:s huvudstyrelse under större delen av 1940-talet.

Himlen i Aros har knappast varit mer grönvit än då.

ANDERS LIF

Fotnot: En tågbiljett från Västerås med finaltåget kostade nio kronor, inklusive entré. Detta var under efterkrigstidens depressionsår. Som jämförelse kostade en spårvägsresa i Berlin 100 miljoner mark vid samma tid.

En trappa på Köpmangatan

En berättelse om en rik handelsman, en kärlekskrank prins och en gästfri apotekare.

Interiör Köpmangatan 6, troligen 1940-talet. Foto: Ernst Blom, Västmanlands läns museum.
Interiör Köpmangatan 6, troligen 1940-talet. Foto: Ernst Blom, Västmanlands läns museum.

Titta på bilden av den eleganta trapphallen med pilastrar och dekorerade valv. En så ståtlig hall förknippar man knappast med ett hus i Västerås centrum. Men så här såg det ut när man klev in genom dörren på Köpmangatan 6, nästan längst ner mot Stora gatan, innan huset revs 1962. För sextio år sedan.

Stenhuset i två våningar hade byggts vid mitten av 1700-talet och hade förändrats under åren, men den magnifika entrén med den svängda trappan upp till stora salen på övervåningen fanns kvar, även sedan det forna högreståndshuset hade blivit modebutik de sista trettio åren.

Meeths hette butiken och var en filial till det stora modevaruhuset med samma namn. Butiken låg mellan Forsgrens skor vid Hantverkargatan och de två butikerna Olssons Tobak och Hallbergs guld längre ner mot Stora gatan, snett emot det som ännu var Wennbergs bokhandel. Sedan dagens affärs- och kontorskomplex uppfördes på tomten har Köpmangatan 6 varit adressen för barnbiblioteket, Naturkompaniet och minst ett hamburgeri.

Köpmangatans korsning med Stora gatan mot slutet av 1950-talet. Det Hülpherska kvarteret med stenhuset och den svängda trappan, bortom Olssons tobak. Foto: VLT.

Samma korsning på 1920-talet. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets arkiv.

Hur kommer den rike handelsmannen, den kärlekskranke prinsen och den gästfrie apotekaren in i denna bortglömda lokalhistoria?

Vi börjar med handelsmannen, den rike industrialisten och riksdagsmannen Abraham Hülphers, som efter sin död fick epitetet ”den äldre” för att skiljas från sin son, Abraham Hülphers ”den yngre”.

Pappa Hülphers handlade med järn från Bergslagen, han hade ägarintressen i flera bruk, han importerade viner, tobak, porslin, vackra tyger och kryddor till Sverige och Västerås. Han hade intressen i Ostindiska kompaniet och han ägde flera fartyg för trafiken över Mälaren.

Han hade köpt flera gårdar i och runt Västerås, bland dem den klassiska köpmansgård som kom att kallas Bomanska gården efter en senare ägare, och som inte revs förrän Punkt uppfördes i en tid av mer eller mindre lyckad stadsförnyelse.

Abraham Hülphers d.ä. (1704–1770), porträtt av J H Scheffel.

Som så många andra storborgare var Abraham Hülphers också politiker. Han var rådman i Västerås och satt i det styrande råd som leddes av borgmästaren. Han var också riksdagsman och stödde mösspartiet under frihetstiden.

Efter att ha sålt den Bomanska gården byggde Hülphers upp en ny köpmansgård i det kvarter som idag försetts med det prosaiska namnet Leif, i vinkeln Stora gatan och Köpmangatan. Det långa huset med tretton fönster mot Stora gatan hade uppförts efter stadsbranden 1714 och hade länge bara en våning. En port från Stora gatan ledde in till en gård med köksbyggnad, bagarstuga, stall, uthus, svinhus och trädgårdsland.

Det var i detta kvarter som rådmannen och storborgaren Abraham Hülphers bestämde sig för att bygga ett ståndsmässigt bostadshus av sten i två våningar mot Köpmangatan som en fortsättning på det låga vinkelhuset.

Paradbygget sattes igång på 1750-talet.

Abraham Hülphers den äldre var visserligen rik, men pengarna räckte inte längre till allt. Ödet ville att husbygget på Köpmangatan skulle bli hans sista stora projekt.

Grundläggningen och grävningen av de majestätiska källarvalven med sina breda granittrappor blev problematisk. Svartån låg alltför nära och marken var tidvis vattensjuk. Hülphers tvingades banta sina gradiosa planer, huset blev både kortare och lägre.

På målningen av en folkmarknad i Västerås 1864, av Josef Wilhelm Wallander, samlas folk vid pumpen på Johan Wilhelms torg, en förlängning av Köpmangatan (Eriks Hahrs gata idag). Till höger syns det låga vinkelhuset, med tre skorstenar, vägg i vägg med det stora stenhus i två våningar som Abraham Hülphers d.ä. lät bygga hundra år tidigare. Bildkälla: Västmanlands läns museum.

Även i bantat skick var det ett imponerande bygge. Förre landsantikvarien Sven Drakenberg tittade in när frågan om rivning blev aktuell i slutet av 1950-talet. Han häpnade över vestibulen, valven med sina målade friser, marmorpelare, kolonner, pilastrar och nischer, utformade för att rymma statyer och byster som aldrig kom på plats.

Den stora trappan, upplyst av fönstren mot innergården, svängde upp till övervåningens stora sal. Det måste ha varit som att kliva in i en annan värld, in i en bild av ett svunnet högborgerligt Västerås.

I denna arosiensiska version av Downton Abbey bodde en kärlekskrank svensk hertig och prins långa tider, ibland halvårsvis, under 1700-talets sista decennier.

Han hette Fredrik Adolf, han var yngste bror till Gustaf III, han var hertig av Östergötland och han utsågs i unga år till chef för Västmanlands regemente. Han var bara arton år när han 1768 inspekterade sitt regemente första gången.

Prinsen behövde någonstans att bo under sina återkommande resor i Mellansverige. När Abraham Hülphers dog 1770 hyrde arvingarna ut stenhuset vid Köpmangatan. En prins, tillika hertig och regementschef, borde vara en bra hyresgäst. Även om Fredrik Adolf var känd för sina kvinnoaffärer och slarv med pengar.

Prins Fredrik Adolf (1750-1803), hertig av Östergötland, chef för Västmanlands regemente, vars uniform han bär på porträttet av Jakob Björck.

Prinsen betalade sällan för sig, något som inte minst bekymrade apotekaren Carl Fredrik Böttiger som köpte hela den Hülpherska gården, inklusive stenhuset, 1791.

Böttiger flyttade sitt apotek Hjorten från Bondtorget till det lägre vinkelhuset i det Hülpherska kvarteret, med ingång nere på hörnet vid Stora gatan. Han fortsatte att hyra ut ”prinsboningen” i stenhuset, trots att prinsen ständigt släpade med betalningarna. Hyran sågs som en ”underdånig fordran”. Några pengar kom aldrig.

Prins Fredrik Adolf hade tjänstefolk med sig, oftast även sin  älskarinna, den vackra Sophie Hagman som hade dansat i Kungliga baletten och som var tjugo år när prinsen såg henne på scenen 1778. Förhållandet mellan Fredrik Adolf och Sophie Hagman varade femton år och var en offentlig hemlighet.

Sophie Hagman (1758–1826), efter färglagd gravyr av Elias Martin.

Vi får aldrig veta vad västeråsarna tyckte när de såg prinsen promenera med sin mätress längs Köpmangatan upp mot salustånden på Stora torget, eller när de strosade på de krattade grusgångarna i Kungsträdgården, som ännu inte fått namnet Vasaparken.

Vi lär heller aldrig få veta vilka ur stadens societet som bjöds in till prinsen för att gå uppför den svängda trappan och dinera i stora salongen med sina gyllenläderstapeter och gipskaminer, med sina brumålade karmstolar med röd plysch och vita snören och med sina glasskåp med silverpjäser.

Och vilka var herrarna som gjorde prinsen och apotekaren sällskap vid spelbordet när middagen avrundades med quadrille, l’hombre eller något annat av dåtidens populära kortspel?

Vi kan bara föreställa oss hur röken från cigarrerna steg mot taket framför fönstren med blå lärftsgardiner och utsikt över hustaken vid Svartån och Johan Wilhelms torg med sitt pumphus och bort mot det blekt gulgrå slottet på sin kulle.

Apotekaren Böttiger var känd för sin gästfrihet, en egenskap som med tiden bidrog till hans ekonomiska trångmål. Trots hustrun försynta protester bjöd han regelbundet in stadens förnäma borgare på en kyrksup efter söndagens högmässa.

Hans apotek hade ett brett sortiment. Han tillverkade choklad och han destillerade drycker och trillade piller i de många smårummen i huslängan mot Stora gatan. Böttiger uppfann en spritsort med smak av granris som såldes på små vita flaskor. De sägs ha spritt en frisk doft av granskog när korken drogs ur och drycken ansågs vara ett förträffligt botemedel mot huvudvärk.

Hörnan Köpmangatan och Stora gatan på 1840-talet. Apotekshuset med trappan till höger, var granne med stenhuset som Abraham Hülphers d.ä. byggde litet längre upp på Köpmangatan. I korsningen syns en transport med stångjärn svänga ner mot hamnen. Bilden finns i Länsmuseets arkiv.

Böttigers äldste son Carl Wilhelm, författaren och litteraturhistorikern som gifte sig med Esaias Tegnérs dotter, har berättat om hur det gick till i den forna Hülpherska gården och om den märkliga tid när en prins bodde i huset.

När denne prins, hertig Fredrik Adolf, gjorde slut med mamsell Hagman dröjde det inte länge förrän han kastade lystna blickar på apotekare Böttigers unga hustru, Carl Wilhelms mor. Hon var bara arton år när prinsen uppvaktade henne och kallade henne för sin ”vackra värdinna”.

Sonen Carl Wilhelm Böttiger återberättar händelserna i sin klassiska ungdomsskildring Från skolan och studentlivet. Om prinsen lyckades med sin uppenbara ambition framgår inte.

Unga fru Böttiger hette Sophia Wilhelmina och var, inom parentes, sondotter till Abraham Hülphers den äldre. Hon födde så småningom tretton barn i det tjugotre år långa äktenskapet med apotekaren.

Prins Fredrik Adolf tröstade sig med en ny balettdansös, Euphrosyne Löf. Denna älskarinna lämnade han kvar i Sverige när han reste utomlands i ett försök att kurera sin sviktande hälsa. Under resan friade han utan framgång till ett par adelsdamer.

Fredrik Adolf dog i Montpellier 1803, femtiotre år gammal.

Apotekaren Böttiger kom att tyngas av sina skulder och dog på nyåret 1819, samtidigt som hans trettonde och sista barn döptes. Änkan hade sedan inget annat val än att sälja apoteksrörelsen, alla inventarier och hela gården. Även det sägenomsusade stenhuset såldes.

En septemberdag 1820 vandrade änkan med alla sina barn på bron över Svartån till det lilla trähus med torvtak som hon köpt för pengarna från försäljningen av apoteksgården. Huset stod kvar tills VLT skulle bygga ett tryckeri vid Slottsgatan 1946.

Flera andra apotekare ägde sedan den stora gården i det Hülpherska kvarteret. Stenhuset på Köpmangatan 6, med sin trappa, hyrdes i flera år av Mälarbanken som hade huvudkontor och kassavalv där innan banken byggde eget på andra sidan Stora gatan på 1860-talet.

Carl Wilhelm Böttiger (1807–1878), porträtt av Johan Olof Södermark.

Carl Wilhelm Böttiger skriver i sina minnen:

”Min stackars far hade väl aldrig, och minst under de sista brydsamma åren av sin levnad, kunnat drömma om att så mycket penningar en gång skulle komma att finnas i huset.”

Lasarettsläkaren Johan Fredrik Claréus bodde i apotekargården i sjutton år från 1860 och framåt. Det var förmodligen han som byggde till en våning på det låga vinkelhuset längs Stora gatan och Köpmangatan.

Innan vi slutar måste vi återvända till familjen Hülphers. Även Abraham Hülphers den äldre hade tretton barn. Syskonen sålde fastigheterna, inventarier och lösöre delades och skingrades på olika hem.

Abraham Hülphers d.y. (1734–1798), okänd konstnär.

Sonen Abraham Hülphers drev handelsrörelsen vidare med sina bröder några år. Mesta tiden tycks han dock ha ägnat åt resor runt i Sverige och i grannländerna. Han beskrev vad han såg i en serie banbrytande topografiska böcker. Han var också en framstående släktforskare och musikhistoriker.

Abraham Hülphers den yngre köpte ett eget stenhus i Västerås: det Gotherska huset längst upp på Köpmangatan, vid Stora torget. Där bodde han med sin hustru Anna Christina Grave de korta perioder han var ”hemma” och inte framlevde sina dagar som brukspatron på Fredriksbergs gård i Dalarna.

Det Gotherska husets äldsta delar var från 1600-talet, men det var påbyggt i omgångar. Äldre västeråsare minns byggnaden i torghörnet som affären med Carolina Anderssons hattar. Huset revs för att ge plats åt Sigma 1962. Beslutet föregicks av en hård debatt, där kulturbevarare som landsantikvarien Sven Drakenberg och stadsarkivarien Sven Olsson till slut måste ge upp för de kommersiella intressena.

Det Gotherska huset, delvis med anor från 1600-talet, i hörnet Köpmangatan och Stora torget, köptes av Abraham Hülphers d.y. I huset fanns Carolina Anderssons hattaffär när det revs, efter protester, för Sigma 1962. Foto: VLT.

Det blev aldrig någon liknande debatt när det urspungliga Hülpherska stenhuset längre ner på Köpmangatan skulle rivas. Det var inte lika gammalt men det hade en intressantare historia med sin vackra vestibul och sin svängda trappa.

Och med sina minnen av en kärlekskrank prins.

Baksidan av det Hülpherska stenhuset på Köpmangatan 6 före rivningen 1962. Huset hade behållit samma fasad sedan 1750-talet. Längan till höger var tidigare köpmangårdens köksbyggnad. Foto: Västerås stadsarkiv.

Entréhallen på varuhuset Meeths tid, troligen 1940-tal. Foto: Ernst Blom, Västmanlands läns museum.

Den Hülpherska köpmansgården, längst ner på Köpmangatan, revs 1962. Just där maskinen kör bort sten låg det omtalade stenhuset med ”Prinsboningen” och vestibulen med den svängda trappan. Foto: VLT.

Låt oss som avslutning avskriva alla rykten om att någon av källarna i husen längs Köpmangatan skulle ha varit från Gustav Vasas tid och att det var där han slog sönder vinfaten och öltunnorna när hans krigsfolk firade segern över danskarna i slaget om Västerås 1521.

Det finns inga fynd som tyder på det.

Däremot finns det uppgifter om att det bedrevs krog i de djupa källarvalven i det Hülpherska huset på Köpmangatan 6 vid mitten av 1800-talet. Krogen kallades Vasakällaren och drevs av den kände krögaren Jakob Tranell.

Men det är, som man säger, en annan historia.

Anders Lif

Fotnot: Beskrivningen av möbler och inredning i det Hülpherska huset på Köpmangatan 6 baseras på konstvetaren Marita Lindgren-Fridells genomgång av bouppteckningarna som publicerades 1940 i tidskriften RIG, utgiven av Föreningens för svensk kulturhistoria.

/