Dribblingen

Texten är ett kapitel ur min bok Om bandy vore livet, utgiven 2001.

Morbror Lennart hade alltså vunnit Kronprinsens pokal med skollaget en gång. Han hade spelat i golfbyxor som mormor sytt på trampsymaskinen, ylletröja, skjorta med slips och svart skolmössa. Det var hans livs stora match. Han var halvknackig på att åka skridskor och fick vara försvarare. Några längre dribblingsturer klarade han inte av.

Han njöt desto mer av dribblingarna när andra stod för dem. Som Gunnar Hyttse i VSK. Morbror Lennart berättade ofta om en allsvensk match på fyrtiotalet när Gunnar Hyttse var bakfull och i stort sett inte gjorde någonting förrän en bra bit in i andra halvlek när motståndarna ledde med ett mål.

– Då tog Hyttan bollen nere på egen planhalva, dribblade av alla som kom i hans väg och gjorde mål. Han gjorde det två gånger om. Matchen var vunnen och Hyttan kunde slå sig till ro igen.

Bandykungens dribbling imponerade stort på morbror Lennart. Det närmaste han själv kunde komma var när han som fotbollscenter värvats från IFK Västerås till Vesta i Uppsala under senaste världskriget. En gång festade han om hemma i Västerås på lördagskvällen och var så bakis under matchen i Uppsala på söndagen att han mest fick stå med huvudet i vattenhinken som på den tiden alltid stod vid mittflaggan.

Jag har glömt vilket lag Vesta mötte.

– Mot slutet av matchen tyckte jag det liknade hästskit att bara stå där och blaska vatten så då sprang jag igenom deras försvar och sköt segermålet.

Morbror Lennart var omåttligt stolt. Det där med baksmällan var på något sätt extra manligt och förhöjde effekten.

Jag har sett många dribblingar på bandyplanen. Ola Johansson som snirklade sig fram längs kortlinjen som vore han Kurre Hamrin. Samuli Niskanen som hittade ytor som inte fanns och som kunde byta hand med klubban mitt i dribblingen för att överraska motståndaren. Hasse Johansson som först tog en svepande båge på egen planhalva innan han accelererade. Patrik Södergren som tog fart och körde på vilja. Jonas Claesson som först dribblade en motståndare och sedan sköt innan han skulle dribbla den andre. Ola Fredricson som med yviga skär kunde finta den styrsäkraste liberon.

Gemensamt för de riktigt stora dribblingarna är att de kommit till i stället för annat. De har varit undantagen som bekräftat regeln att enmansattacker inte lönar sig. Dribblaren har försökt göra sig av med bollen, tittat upp och letat efter någon att spela och under tiden fortsatt att dribbla eftersom han just då inte tyckte det var så himla kul att följa tränarens direktiv om att inte tappa bollen i uppspelen och att spela hemåt för säkerhets skull.

De stora dribblingarna blir stora just därför att de bryter mot allt vad laget kommit överens om före matchen. De är som den oväntade gläntan mitt i skogen som bara kan hittas av den som går vilse.

Anders Östlings långa dribbling i SM-finalen mellan VSK och Hammarby 2001 var en sådan eskapad som om den misslyckats ofelbart hade lett till en farlig kontring. Bara i bandy och handboll kan ett offensivt misstag leda till så snabba kontringsslag mot det egna målet.

Anders Östlings utflykt i finalen var hans livs dribbling. Han kanske aldrig kommer att göra något liknande.

Det hände i den trettonde minuten. VSK och Hammarby hade aldrig mötts i en final förut. Matchen hade samlat rekordpublik på Studenternas. Hammarby ledde med 1–0 som kunde ha varit 2–0 eftersom Jonas Claesson haft det första av de två frilägen som VSK-målvakten Andreas Bergwall räddat både till sin egen och Claessons förvåning.

Då, i den trettonde minuten, fick Anders Östling bollen nästan nere vid den egna hörnflaggan på högerkanten. Vi som satt på stora läktaren fick skugga med händerna mot den bleka marssolen för att se vad som hände där borta i det övre högra hörnet med slottet i bakgrunden. Östling skulle egentligen inte ha fått bollen. Allt började som ett misstag. Målvakten Andreas Bergwall kastade mot Per Fosshaug, som var nere för att hämta boll och bygga anfall.

Högerhalven Anders Östling skulle komma bakifrån i andraläge och vara beredd på en droppande passning bakåt. Så var det tänkt. Men utkastet studsade snett på Per Fosshaugs klubba och bollen var på väg över sargen när Anders Östling plockade ner den på tennis och tog några skär framåt för att få kontroll på situationen och inledde utan att veta om det sitt livs uppåkning.

Anders Östling var 29 år. Han kom från Skutskär och hade spelat final med Sandviken på Studenternas tre år tidigare. VSK vann, Östling hade spelat missmodigt och kommit bort ur matchen. Ett år senare petades han ur Sandvikens trupp och skrev på för VSK.

I Västerås fick han spela högerhalv och blev bättre än han någonsin varit. Han belönades med en plats i landslaget. Som forward.

Nu var Anders Östling alltså på väg att skriva in sig i bandyhistorien med Den Stora Finaldribblingen. Först var han tvungen att manövrera förbi en attackerande Daniel Liw. Sedan kom en Hammarbyspelare till, som jag inte kunnat se vem det var trots att jag vevat videoinspelningen tio gånger. Östling måste dribbla honom också för att få tid att se vad han skulle göra med bollen. Då kom Patrik Murling och Stefan Persson för att störa och Östling fick fortsätta att dribbla.

Hela tiden förföljdes han av Jonas Holgersson. Men Holgersson försökte bara styra utåt och eftersom han inte hängde med så var han inget problem.

Anders Östling hade nämligen börjat få upp farten. Han hade passerat mittlinjen och närmade sig straffområdet i god fart. Han såg medspelaren Matias ”Bissen” Larsson till höger. Skulle han passa? Han hade chansen att lämna ifrån sig bollen. Maradona skulle inte ha gjort det. Anders Östling gjorde det inte heller. Han valde att fortsätta. Han hade börjat inse vad han skulle kunna åstadkomma i fartvinden.

Hammarbys brytsäkre vänsterback Mikael ”Larre” Larsson, som vann tre SM-guld med VSK innan han flyttade till Stockholm, kom på mellanhand eftersom han var tvungen att hålla Bissen under uppsikt. När Larre gav sig på Östling var det för sent och liberon Marcus Bergwall kunde varken styra eller bryta när den anfallande högerhalven fått upp en sådan fart.

Nu återstod bara målvakten Dennis Gustafsson. Anders Östling kroppsfintade mot höger, drog till vänster och lyfte in sitt livs mål.

Anders Östling lyfter in 1-1 förbi Hammarbys målvakt Dennis Gustafsson efter sin berömda dribbling i SM-finalen 2001. Bilden, som är hämtad från min bok Om bandy vore livet, togs av Conny Sillén och utsågs till Årets bandybild.

Förbundskaptenen Kenth Hultqvist var lyrisk efteråt:

– Det var bland de främsta individuella prestationerna som jag har sett i en sådan här stor match. Det ska ju egentligen inte gå att göra en sådan soloprestation, men är det i någon idrott som det är möjligt så är det i bandyn. Vi marknadsför bandyn som lirarnas sport och då är det sådana här mål vi vill se.

Vad sa Anders Östling själv?

– Det var väl rätt schysst, sa han.

VSK vann finalen och segrarna skriver alltid historien. Anders Östling blev matchvinnare med två mål och ett målpass, Andreas Bergwall hyllades för sina avgörande räddningar och fick visa upp ett blåsvullet och spräckt finger som en trofé.

Förlorarna ville bara glömma för att slippa gräma sig.

Hammarbys libero Marcus Bergwall kunde ha fått Anders Östlings dribbling att förblekna om han skjutit en halv centimeter lägre i andra halvlek. Bergwall var 30 år. Han spelade sin sista match med Hammarby och kunde ha blivit hjälte.

Han gjorde som Östling. Han fick bollen på egen planhalva, sökte någon att spela, hittade ingen och begav sig iväg på egna skridskor in i fiendeland. En libero på utflykt ställer ofta till oreda eftersom han bryter mönstren.

Marcus Bergwall dribblade och åkte och insåg plötsligt att han hade kommit i läge strax utanför straffområdet, något till höger. Han tittade upp och såg att det var fritt skottläge fram till brorsan Andreas i VSK-målet. Han hade skjutit oräkneliga skott på Andreas när de var små hemma i Lesjöfors. På torsdagen i SM-veckan hade han slagit straffar på honom i ett tv-inslag. Nästan alla skott gick lågt. Marcus visste att Andreas hade ont i höger knä och hade svårare på låga än på höga skott.

Marcus laddade.

Andreas beredde sig på ett lågt skott och sjönk ner mot isen.

Därför sköt Marcus högt.

Andreas hann inte få upp händerna med det blåsvullna fingret och det hade kunnat bli ännu ett drömmål. Men bollen tog i ribban och Marcus Bergwall fick varken hjältestatus eller SM-guld och fick uppleva hur litet som skiljer mellan himmel och helvete i den värld som är idrottens.

Jag undrar hur länge han grämde sig över att han inte stoppade Östlings dribbling som inte skulle ha blivit en dribbling och att han inte gjorde mål på sin egen dribbling som inte skulle ha blivit en dribbling.

Anders Lif

P.S. VSK vann finalen med 4-3.