Grönvitt slutspel

Dagarna blir längre och ljusare. Då spelas det också slutspel i bandy, sporten som varje år går från mörkret till ljuset.

Kvartsfinal för VSK på tisdag nästa vecka, den 20 februari 2024 hemma i ABB Arena. Mot antingen Sandviken eller Broberg. De två lagen pucklar just nu på varandra i åttondelsfinaler så att de är lagom mjuka när de ska möta Svenska mästarna. Mesta mästarna.

Jag har inte skrivit om bandy på länge. Jag vet inte hur jag ska skriva utan att bli barnsligt hyllande eller gråtmilt nostalgisk.

Orden håller på att ta slut. Inte blir det lättare av att flera yngre skribenter håller bandygrytan kokande, inte minst Henric Nilsson på den förträffliga sajten Anno 1904.

Men OK, kör i vind. Här kommer ett försök. Jag börjar med det jag egentligen inte vill skriva, det är patetiskt, jag är hemmablind, men så här tycker jag. På allvar:

Jag har sett bandy på Rocklunda sedan 1956, jag har beundrat forna tiders grönvita storlag, jag kan namnen på alla hjältarna. Jag har skrivit böcker om dem, jag har till och med gett ut en bok med titeln Om bandy vore livet. Men, och nu kommer det, jag har ALDRIG sett ett så bra grönvitt lag som VSK den här säsongen.

Frågan är om jag sett något lag spela så genuint bra, vare sig de hör hemma i Sibirien eller i Lidköping. VSK Bandy har inte förlorat under den här säsongen sedan bortamatchen mot Villa på annandagen, när 6–8 lika gärna kunde ha varit 7–7.

Bara vinster sedan dess, med undantag för ett kryss mot Sirius i en blåsig utomhusmatch. Det har inte varit vilka segrar som helst. Oftast rena utskåpningar, sex med tvåsiffriga resultat med 12–2 mot Sandviken som kulmen.

Siffrorna ljuger inte. Mantrat har upprepats, år efter år: alla ska vara delaktiga, alla ska vara med, det låter som en politisk paroll. Ingen ska stå brevid och titta på när farten ökar.

Den här säsongen har bitarna fallit på plats, ursäkta klyschan.

Alla är inte bara delaktiga, alla är dessutom bra. VSK har kvalitetsspelare på ALLA positioner. Även på bänken. När alla är friska och tillgängliga måste en av seniorspelarna placeras uppe läktaren, det blir två nu när otursgubben Max Mårtensson kommer tillbaka i spel. Han har fått medicinskt klartecken och kör för fullt på träningarna.

Vem vet, om Mårtensson gör comeback och visar upp samma form och spel som i fjolårets slutspel, blir valet av matchtrupp inte lätt för Micke Carlsson.

När Daniel Johansson och Jesper Jonsson tvingades vila var sin match mot slutet av serien fick vårens nyförvärv från Bollnäs, Jesper Larsson, kliva in i matchtruppen och spela högerback.

Det innebar att Jesper Hermansson blev avbytare. I dagens VSK är avbytarna inga ”komplementspelare” som hoppar in där de behövs för stunden. Nej, de har klart definierade och viktiga roller från start. Hermannsson bytte både av Martin Flodström som ”balansspelare” (ack, dessa termer) på mittfältet och halvorna både till höger och vänster. Det krävs bra spelsinne för att klara sådana rockader.

Jag undrar hur många av åskådarna som hänger med i det taktiska spelet när bytena sätts i verket och de grönvita hoppar in och ut över sargen efter de höga kommandon som assisterande tränaren Johan Ganebro ropar ut över isen så att alla hör, inklusive de mest högljudda i den trogna hemmaklacken på långsidan snett emot.

Jag hänger inte med, kan jag säga.

Alla ska få lika mycket speltid, sägs det. Jag vet inte om det stämmer, jag har inte klockat bytena, men nog känns det som om poängmaskinen och geniala spelmotorn Martin Landström får några minuter extra.

Hur skulle han annars hinna med alla sina manövrar?  Han radar upp rekord: 78 poäng i grundserien, varav 19 mål och historiska 59 assist.

Christoffer Fagerström är skyttebäst med 33 mål.

Låt oss ta Landström och Fagerström som två förklaringar till varför säsongens upplaga av VSK är så in i den grönvita himlen bra. Båda är ”stjärnor”, båda gör massor av mål och poäng framåt, samtidigt jobbar båda, liksom alla andra, oerhört ambitiöst i defensiven.

Jag vet inte hur många gånger jag sett Landström eller Fagerström jobba tillbaka långt ner i försvaret och erövrat boll bara för att sekunderna senare vara med om att bygga anfall i hög fart, gärna med intränade spelmönster.

Där ligger något av bandyns essens, bandyns grundvärden: snabbheten, farten, det går oerhört fort att byta från försvar till anfall.

En analytiker får svårt att rita upp alla spelvarianter när VSK sätter fart. Det fanns en tid när anfallen gick enligt ett visst mönster över mittplanen innan man i åtta fall av tio vände hem och satte igång nya bågar och cirklar av rädsla för att tappa boll.

Åskådarna hann gå och köpa en korv innan anfallen avslutades.

VSK vänder hem och håller boll idag också, men bara om det behövs. Oftast virvlar laget på med en serie anfallsvarianter där så många som möjligt gör sig spelbara och där de ständiga skiftena mellan duktiga spelare till slut får alla försvare att krokna.

Hur ska de bete sig när de möter ett lag där alla åker skridskor, där alla vill vara med både hemåt och framåt, där backar och understundom även liberon fyller på i anfallen?

Vem ska man markera? Hur ska man i längden orka att flytta laget från ena sidan till den andra? Inte undra på att VSK är starkast mot slutet av matcherna när spelskickligheten bärs upp av en gedigen grundträning.

Och hur ska man skydda sig mot lyft som bara kommer då och då, ständigt överraskande, som när Hermansson lyfte fram Landström mot Sandviken, en boll som Landström tog ner med osviklig bollkänsla och sedan lyfte in på tennis. Bandyteknik av högsta kvalitet.

Till styrkan hör också att det finns en grönvit stomme av spelare som varit med i många år: Oscar Gröhn på vänsterbacken, som gjuten i sin roll, liberon Rasmus Sjöström, boxskicklige anfallaren Robin Andersson, kloke vänstermittfältaren Jesper Jonsson, hårdskjutande Daniel Johansson.

Inte blir det sämre av att ytterhalvorna är bland de bästa i landet: Viktor Spångberg och Tobias Nyberg. Här finns förresten ett sparkapital. Nyberg har lagt ner mycken möda på defensiven, det är bra eftersom det läckte till höger några matcher. Nu väntar vi att han ska visa ännu mer av vad han kan framåt, han har ju en utmärkt passningsklubba och en dag hittar han ännu mera rätt  i sina offensiva åkningar.

Vad mer? Emil Juhlén, förstås, som hämtades från en slumrande tillvaro i Tillberga och som växt ut till en driven spelmotor. Så får vi inte glömma Pontus Vilén som kom tillbaka efter en årslång rehabilitering och som direkt visade vad han kan på mitten. Redan fyra mål.

Jag höll på att glömma Henrik Kjellsson, den glädjespridande målvakten som kanske gör sin bästa säsong, och det vill inte säga litet.

I matchtruppen finns ett par duktiga juniorer som väntar på sin chans: Wilhelm Frimodig och Oskar Alfredsson. Där finns också kvicksilvret Figge Nilsson som kan lånas in från Tillberga vid behov.

Svagheter då?

Det händer någon gång att offensivens klapp och klang blir för jublande glad och att de tre backarna plötsligt ställs ensamma på gles linje mot en manstark kontring.

Det händer andra gånger att ett felpass på mittplanen öppnar för en kontring och mål, det händer alla lag, även VSK men det händer allt mer sällan.

Tidigare har hörnskyttet var svagt, men det är det inte längre, tvärtom. Det är inte bara Fagerström som kan dunka in bollarna, det finns fler som kan, och så har vi den variant som Landström visade upp ett par gånger mot Sirius på Studenternas.

Jag är övertygad om att det finns fler hörnvarianter som laget ännu inte avslöjat för de spioner som sitter med mörka glasögon och lösmustascher och följer de grönvitas träningar inför kommande slutspelsmatcher.

Vilken härlig tid som väntar oss fram till finalen. Sedan är det vår på riktigt.

Vi ses på ABB Arena på tisdag, ni vet väl att det är fri entré!

ANDERS LIF

Mamma

År 1922, mamma Eivor är två år.

Min mor dog för trettio år sedan. När jag hittade den här bilden för några dagar sedan kom jag att tänka på en liten text jag skrev då, 1994.

“Jag sitter hos mamma. Hon har en dag kvar av sitt 74-åriga liv. Hon lutar sitt gråa huvud mot mig. Hon är outsägligt trött. Kanske drömmer hon om hur hon som liten ljushårig flicka står på en stol för att kunna luta sig ut ur fönstret på andra våningen, Stora gatan 73. Hon har fått order om att hålla vakt medan storebröderna Lennart och Ragnar brottas inne i finrummet.

Hon lutar sig ut i höstkvällen, det skymmer över Västerås. Hon spanar för att se när hennes mamma och pappa, Tekla och Axel, min mormor och morfar, kommer tillbaka från sin kvällspromenad.

Kristallglasen glimmar i Blissingers sliperi på hörnan. Potatislotterna är uppgrävda för hösten nedanför Sundemans backe. Doft av fuktiga löv, doft av jord, doft av kol från röken som stiger ur skorstenarna mot den allt mer djupblå himlen. Mjölkaffären är stängd. Skoporna hänger på rad över det nyskurade kakelgolvet. En åkarhäst står stilla med havrepåsen hängande över mulen. I parken mellan Pingstkyrkan och Stora gatan går en pojke i röd mössa mellan lövhögarna.

Eivor tittar bort mot Oxbacken. Vattnet rinner i fiskaffärens fönster. Därborta, vid Flickskolan, kommer Tekla och Axel. De går långsamt, arm i arm. Eivor säger åt sina bröder att sluta brottas.

Jag tittar på den lilla ljushåriga flickan, sjuttio år senare. Ett liv senare. Jag tänker på pappa, Erik, som varit hennes make i 51 år. Han är med henne på söndagen, när hon lämnar oss. Erik bodde i Mackmyra utanför Gävle när den ljushåriga flickan hängde ut ur fönstret på Stora gatan i Västerås. Han skulle snart börja jobba på bruket. Han skulle bli Mackmyras bäste höjdhoppare.

Jag ser framför mig hur han cyklar en sommarsöndag för att tävla i Valbo. Han är ung, han har spänst i kroppen. Spikskorna på pakethållaren är litet för stora, men han kliver över 1.75 och vinner. Klockorna ringer i Valbo kyrka när han cyklar hem. Vinden ligger på från massafabriken. Det luktar syrabad och trä, det luktar arbete och fyrskift.

Erik drömmer om världen utanför Mackmyra. Tre år senare flyttar han till Västerås. Där ska han träffa Eivor i Folkets park, där ska de leva ett liv tillsammans.”

Förlovningen 1942.