Oövertänkt om fotboll i VLT:s ledare

Gustav Juntti har skrivit oövertänkt i VLT förut. Men nu är väl ändå måttet rågat. Dagen efter VSK:s avancemang skriver han i en ledare att ”det kommer kosta pengar” med ett intåg i fotbollens finrum och att VSK inte bör räkna med något stöd från Stadshuset. Juntti skriver, utan att ens blinka:

”Inte en skattekrona bör gå till klubben, hur viktig den än är för staden och länet.”

Vad menar han?

Miljoner av skattemedel går ju redan idag till stadens idrottsklubbar för att subventionera hyrorna av olika arenor. Ska alla dessa subventioner dras in? Med omedelbar verkan? ”Inte en skattekrona.” Ska vi stänga arenorna på Rocklunda för bandy och ishockey? Ska vi stänga Hitachi Energy Arena?

VSK Bandy, VSK Fotboll, VIK Hockey och alla andra föreningar betalar hyra när de använder arenorna. Hyrorna tas in till stadens kassa, med litet olika upplägg. Staden betalar sedan i sin tur ett mångdubbelt större hyresbelopp till den privata arenaägaren, Rocklunda Fastigheter AB.

Kort sagt, skattebetalarna subventionerar idag och har alltid subventionerat lokalhyrorna för idrotten. Med miljoner. Utöver aktivitetstsöd och elitstöd. Det hade i princip inte varit någon skillnad om staden hade fortsatt att äga Rocklunda, och inte gett sig in på den i mitt tycke olyckliga affären med sale-lease back för ett antal år sedan.

Hitachi Energy Arena väntar på Allsvenskan.

Oavsett om staden driver arenorna i egen regi eller hyr dem av ett privat bolag så måste ju kostnaderna täckas.

Föreningarna kommer ALDRIG att klara det på egen hand.

En välviliig tolkning av Gustav Junttis krav att ”inte en skattekrona bör gå till klubben” kan vara att han avser ”ingen ytterligare subvention” från och med nu. Hit men inte längre.

Jag förstår inte det heller. Alla anläggningar utvecklas, de får tak, de förnyas, de attraherar flera utövare, inte minst ungdomar. Självklart, alldeles självklart, ska staden hjälpa till så gott det går att utveckla fotbollsarenan för Allsvenskan.

Man kan säga att det är fastighetsägarens sak att bygga ut, det är det också. Men vare sig det är Fredrik Svenssons arenabolag eller staden som gör det så kostar det i slutänden. Det förs i detta nu samtal mellan staden, arenabolaget och VSK fotboll hur det ska gå till.

Det vor oerhört snöpligt, för att inte säga oansvarigt, om staden bara skulle stänga dörren och säga ”inte en krona till”.

Fotbollsarenan byggdes en gång med öppna kortsidor med den uttalade målsättningen att ”det kan vi fixa till om och när det behövs”. Det behövs nu.

VSK är inte främmande för att för egna pengar hyra in en tillfällig ståplatsläktare, med plats för kanske 2 000 personer, på kortsidan mot Friskis och Svettis. Den kan tas i bruk lagom till allsvenska premiären.

Samtidigt startar arenabolaget, staden och VSK en mer långsiktig planering för en ”riktig” läktare, som i Örebro. En tillfälligt läktare kan bara användas en begränsad tid, med de regler som gäller inom den svenska elitfotbollen.

Den långsiktiga lösningen måste förstås betalas. Staden måste höja sina subventioner, men VSK tål också högre hyror med högre publikintäkter och, vem vet, Rocklunda Fastigheter AB kanske bidrar på sitt sätt för att skaffa sig goodwill.

Säkert finns fler sponsorer som lurar i bakgrunden, som Hitachi Energy, för att vara med på det allsvenska tåget, men jag tror inte de vill hoppa på om stadens stins viftar med röd flagga redan på perrongen.

Arenabolaget har sagt sig garantera att säkerhetskameror ska finnas på plats och att en ny entré, nya toaletter med mera ska finnas vid den nya läktaren. Hur mycket det kommer att synas på den subventionerade hyran är, som det heter, en förhandlingsfråga.

Så, Gustav Juntti och VLT, om staden skulle följa rådet om ”inte en skattekrona” till fotbollen så får vi ingen allsvensk fotboll.

Men, som tur är, blir det inte så. Alldeles för många goda krafter verkar för idrotten och för fotbollen.

Heja Sport!

Den stillsamme västeråsaren

(Det här är en text som jag skrev till katalogen för den retrospektiva utställningen av Bengt-Göran Broströms konst på Västerås konstmuseum 2007)

Självporträtt.

Han stod alltid på samma plats, högt upp mitt på södra delen av långsidan mot Vasagatan på Rocklunda. I pauserna höll han gärna till vid korvkiosken nere i hörnet. Vi hejade på varandra, kanske sa vi några enstaka ord om hur matchen var. Inte mer. Bengt-Göran Broström gick nog ofta ensam på bandy, precis som jag.

Bandy var ett utmärkt sätt att koppla av, vi kunde skrika tillsammans, men ändå vara ensamma. Före matchen köpte man en lott, i pausen en korv. BG vann flera fruktkorgar.

Om han fått leva några år till hade han säkert porträtterat den typiske bandyåskådaren, han som alltid står på samma plats på läktaren, med stickad luva eller öronlappskeps, iklädd en varm men inte alls elegant jacka och robusta skor. Han ser inåtvänt buttersnäll ut, även om VSK just slagit Sandviken i elitserien.

Han ser nästan ut som BG gjorde.

BG var en av oss. Han var något så oglamoröst som en äkta västeråsare. Han bodde några år i Stockholm och i Göteborg när han gick på Konstfack och på Valand och han hade sett hur ljuset kunde falla över Skagen. Men han tvekade aldrig att återvända till industristaden vid Svartån med sitt röda slott och sitt klockspelsklingande stadshustorn.

En av BG:s tanter.

BG förblev västeråsare.

När någon frågade om han inte ville bli känd i Stockholm eller rentav i Paris eller New York svarade han att det räckte med att vara världsberömd i Västerås. Han hade hittat den nisch där han var bäst. Där trampade han fram genom vardagen på sin cykel. Han älskade cykeln, både som form och som praktiskt fordon. Han skaffade sig aldrig något körkort.

Han var där de andra vanliga västeråsarna var, han var en i mängden. Han gick inte på Rotary, han satt inte på de fina krogarna och om det fanns något som kunde kallas konstnärsklick – så tillhörde han den inte.

BG levde med sin familj och med sitt arbete. Han hade svårt att arbeta hemma, han ville gå till jobbet som alla andra. Verkstaden låg de sista åren i en källare på Utanbygatan. Aseas Mimerport låg bara ett par kvarter bort. Det var där arbetarna en gång strömmade ut och in på bestämda klockslag. Elektriska strömmen, sa man till en början. När cyklarna kom blev det Aseaströmmen.

Vi som växte upp i femtiotalets Västerås glömmer aldrig cyklisterna vid Mimerporten, där Port-Anders såg till att inga obehöriga släpptes in i det verkstadskvarter som i dag har förvandlats till något helt annat.

Aseaströmmen var en del av Västerås, Aseaströmmen var en del av livet.

Aseaströmmen är för tillfället nerplockad för renovering.
(Bilden är från Västerås konstmuseum)

Den blev en del av BG:s liv också. Det tog honom fem år att göra bronsryttarna på Stora torget, det konstverk som blivit Västerås mest populära, alla kategorier. Det blev hans stora verk. Han var stolt över det. Jag intervjuade honom en gång, strax efter det att allt var klart. Han pekade på en plats på sockeln, mellan två cyklar.

– Där satt farfars plakett som nån har petat bort och stulit, sa han.

BG var bedrövad. Hans farfar Bernhard Broström hade varit gjutare på Asea och hade fått plaketten som tack för ett helt livs arbete.

Det finns ideologisk konst där arbetarna höjer sina muskulösa armar med oljiga skiftnycklar mot den nedgående solen och där lyckliga bönder skördar den gula rågen tillsammans med rosenkindade barn.

BG:s konst är så långt från det man kan komma. Han var politiskt medveten, men hans hjältar är de trägna, ibland hunsade arbetare som gör sitt jobb, som trampar hem, var och en i sina egna tankar, trötta efter det monotona jobbet, hem till något som kanske inte heller alltid var så upplyftande.

De var västeråsare.

BG såg dem när han själv cyklade till jobbet i de tidiga frostmornar när det var glashalt i Djäknegatans medeltida backe ner mot läroverket, eller i de röda höstkvällar när kajorna cirklade runt Domkyrkans torn i sin eviga tro på att den nya dagen skulle bli bättre än den gamla.

Han såg dem när han trampade över Vasagatan, där en gammal tant alltid tycktes stå med sin handväska på busshållplatsen. Han såg dem när han cyklade genom arbetarkvarteren Kåre, Ivar och Josef som Asea byggde för snart hundra år sedan och där lindarna blommade på somrarna och där det luktade stekt fläsk med löksås ur de öppna köksfönstren.

Han såg dem när han, till sist, klev in i sin källarateljé. Där väntade träfigurerna på honom, där väntade alla hans vänner på att bli utskurna ur det friskt doftande furuvirket.

Innanför varje utskuren figur väntade en annan.

Och alla var de västeråsare.

Några av dem är utställda här.

Anders Lif