När man står på Lövstaspången och spanar mot Askövikens södra sida har man Tidö slott som magnifik fond, med sin väl avvägda renässansfasad.
Tidö och Tidö slott är ett begrepp i Västerås.
Jag tänker inte på den nya borgerliga regeringen som samlades där i hemlighet efter valet 2022 för skriva ihop ett manifest för framtiden, tillsammans med Sverigedemokraterna. Dokumentet döptes till Tidöavtalet och är inskrivet i de politiska historieböckerna. Oavsett vad man tycker om det.
Jag tittar bort mot slottet när jag går ut på spången, snickrad av plankor av tåliga lärkträd. Innan jag kommer fram till det lilla Lövstagömslet, med sina fönster åt tre väderstreck, lutar jag mig mot staketet och tar ännu en serie bilder på havsörnar, tranor och gäss som flyger över slottet.
Jag vet inte hur många sådan bilder jag knäppt. Tanken är god, motivet utmärkt, men avståndet är för långt och nästan alla exponeringar är misslyckade.
Varje gång jag får in den vita slottsfasaden i sökaren tänker jag på Axel Oxenstierna, inte på Ulf Kristersson. Det är skillnad på historiska figurer.
Oxenstierna var rikskanslern som byggde Tidö slott på 1600-talet och som lät räta ut genomfartsgatan i Västerås för att fortare kunna låta sig transporteras från sommarnöjet på Tidö till regeringskvarteren i huvudstaden.
Jag vet inte om Oxenstierna hade tid eller intresse att blicka ut över viken för att skåda kärrhökar och havsörnar. Jag vet inte ens om de fåglarna flög där på den tiden. Änder ocn beckasiner kunde slottskocken däremot säkert beställa från jägarna om det behövdes.
Låt oss lämna funderingarna över Axel Oxenstierna och senare tiders statsråd. Det finns en annan person, långt mindre känd, som också är värd att berätta om. Han hette John Bernström. Han bodde på Tidö i närmare ett kvarts sekel från 1938 och har fått en självklar plats i djurskildrarnas Hall of Fame.
Hans över sexhundra sidor tjocka bok, Bernströms Bestiarium – En djurens nordiska kulturhistoria, är en klassiker som inte längre går att få tag på, vare sig i bokhandeln eller antikvariskt. Ett exemplar finns undanstoppat i Västerås stadsbiblioteks magasin.
Där hittade jag den.
Jag tror det var kungsfiskaren som satte mig på spåren. Jag letade efter uppgifter och dokumentation om den exotiskt färgade lilla fågeln som på vintern förgyller det isgrå i hamnen vid gamla Ångkraftverket i Västerås.
Gunnar Lignell, en trägen fågelskådare och litteratursamlare på Hamre i Västerås, tipsade om Bernströms Bestiarium. Jag hade aldrig hört talas om boken.
Namnet Bernström kopplade jag vagt samman med huggormar på Tidö. Ännu några år in på 1960-talet kunde Vestmanlands Läns Tidning skicka ut reporter och fotograf för att intervjua ”ormsamlaren” Bernström och skriva om huggormarna därute. Journalisterna fick inte vara ormrädda. Ibland hände det att ormarna rymde.
Jag kände också till John Bernströms farfar, som också hette John Bernström. Han var kraftull vd för AB Separator och stridbar ordförande för Verkstadsföreningen där han konkurrerade med Aseachefen Sigfrid Edström om inflytande i början av det förra seklet.
Direktören John Bernströms egen son dog ung. Därför satte han sitt hopp om en arvtagare till sonsonen. John Bernström den yngre föddes 1903 och skickades till Lundsbergs internatskola. Där var han mer intresserad av den omgivande värmländska naturen än av företagsekonomi och annat som ansågs vara bra för en blivande företagsledare.
Berättelsen om John Bernströms osannolika livsöde baserar jag i allt väsentligt på den förträffliga inledning till Bernströms Bestiarium som Henrik Otterberg skrev till utgåvan på Atlantis förlag 2008.
Efter Lundsberg läste Bernström språk och zoologi i Stockholm och Uppsala men spelade hellre studentteater än tenterade. Han tog värvning vid Smålands husarer och utbildade sig till ryttare. Kraven hemifrån tyngde honom och 1925 bröt han med familjen och reste till England.
Med sitt goda utseende, sin framåtanda och goda språkkunskaper kom han snabbt in i Londons teatervärld. Det stod inte på förrän John Bernström turnerade med dåtidens engelska stjärnor.
Han lockades till filmens nya förtrollande värld och begav sig till Berlin. Han fick omgående en roll i F.W. Murnaus klassiska stumfilm Faust, bakom storheter som Gösta Ekman den äldre och Emil Jannings.
Mot slutet av 1920-talet är Bernström i Paris under artistnamnet Jan Storm. Regissören Jean Renoir var en av dem som anlitade den oförvägne svensken. Det var ju inte många som kunde rida galopp med en blondin på sadeln.
John Bernström umgicks med konstnärer som Nils och Tora Dardel. Han tjänade bra med pengar, köpte sig en röd sportbil och var en kort tid gift med den vackra Elsa Blume.
Jag försäkrar er: historien är inte påhittad. Det är bara början, det kommer mera.
I början av 1930-talet gav John Bernström upp filmkarriären och blev i stället redaktör och skriftställare i Paris. Under ett par år gav han ut den flerspråkiga kulturtidskriften Nord-Sud med ett par vänner.
Det ambitiösa projektet levde på pengar från tändstickskungen Ivar Kreuger, av alla. Kreuger och Bernström var goda vänner och de åt middag tillsammans kvällen innan Kreuger dog den 12 mars 1932, enligt vad Bernström berättat.
Han var i så fall en av de sista som träffade Ivar Kreuger i livet. När Bernström kom för att hämta pengar för nästa utgåva av Nord-Sud dagen därpå var kontoret avspärrat och Kreuger död.
Den storyn hade räckt till en hel bok.
Tidskriften lades ned och John Bernström åkte hem till Stockholm för att fortsätta läsa zoologi. Med sig hade han ett ordensband som han fått av den franske presidenten som tack för sin kulturella insats.
Bernström började skriva för tidskriften Fauna och Flora, han inventerade fågellivet och fick ett uppdrag av The British Museum i London att samla in fågelskrudar och ägg från kusterna runt Medelhavet. Det blev äventyrliga år, helt i den Bernströmska andan. Uppdraget fick ett abrupt slut när lagerlokalen med hans samlingar i London bombades under andra världskriget.
Då hade Bernström sedan några år träffat och gift sig med Estelle von Schinkel, vars far hade fideikommisset Tidö vid Asköviken. Paret bosatte sig på Tidö och stannade där i närmare tjugo år.
Bernström fortsatte skriva i Flora och Fauna och han gjorde sin i zoologiska kretsar välkända studie om huggormen, Vipera berus berus. Han fångade in, märkte, mätte och vägde hundratals huggormar; de flesta plockade han upp och släppte igen vid Harholmen intill slottet där fågelskådarna i dag kan gå ut på en brygga för att beundra vikens sjöfågelliv.
Som om det inte räckte med huggormar samlade Bernström också mynt, vikter och spelkort. Vid mitten av 1950-talet inledde han det mångåriga arbete som blev grunden för Bestiarium. Texterna publicerades regelbundet i det svällande verket KLNM, Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid.
Arbetet avslutades 1977 och blev en märklig blandning av beläsenhet, tvärvetenskap och arkivkunskap som man inte hittar någon annanstans. Henrik Otterberg karaktäriserar John Bernström som ”en udda fågel, en tillbakadragen med produktiv uggla i en egen och avskild del av skogen.”
Det omfångsrika sista kapitlet om örnar är ett typiskt exempel på hur Bernström strör sin beläsenhet över sidorna med hänvisningar till antikens och Nordens historia, men språkliga djupdykningar och med en säregen blandning av folktro och vetenskapliga fakta.
Örnar ,da .orne ,no .orner , isl .emir ;fi .kotkat ( sing.gr .& Etik ,öcieuk ;lat .aquila ,tillaquilus ,i klassisk latin med betydelsen » mörk « men åtminstone sedan cirka 1200 ofta tolka t» medböjdnäsa « , jämför aquilus. . .kroknäsoder , LSGI , s.32; ffra .aigle, meng .eg / e ;got .ara ,fhty . ,fsax .aro ,am ,mhty .are ,am ,mlty . am ,även arent , runda . , runsv . ,fn .an . ;feng .earn ,meng .enve ,fn .pm , mda . om , Harpestreng , s.183,fsv .am ,örn ,änysv .ibland ören ) ,har av ålder varit en samlingsbeteckning för ett antal storvuxna dagrovfåglar ,vilkas styrka , skarpsynthet och » majestätiskt « svävande flykt sedan avlägsen forntid till dragit sig uppmärksamhet .
John Bernström dog 1989 vid 86 års ålder. Efter hans död samlade Henrik Otterberg alla Bernströms artiklar i KLNM, en kulturgärning i sig, och satte samman dem i den stora boken Bernströms Bestiarium, utgiven 2008.
Tyvärr är den så särpräglad att den fick finna sig att åter placeras i Stadsbibliotekets magasin när jag lämnade tillbaka den. Den som är envis och letar noga kan hitta en digital utgåva på Litteraturbankens sida på nätet. En guldgruva.
Jo, en sak till. Hur var det nu med kungsfiskaren? Hittade jag några läsvärda uppgifter i Bernströms verk? Massor. Han lastar in en blandning av mytologi, språkforskning och zoologiska referenser i avsnittet om den lilla exotiskt färgade fågeln, vinterns juvel i viken vid gamla Ångkraftverket Västerås.
Här räcker det med att återge en förklaring till det gamla folkliga namnet på kungsfiskaren, isfågel, som härrör från tyskans Eisen, alltså järn, inte is, och som syftar på den metallglänsande blågrå ovansidan.
Tyvärr, kan man tycka. Isfågel är ett häftigare namn än järnfågel.
ANDERS LIF