Slutspel med Herr Gustafsson

Sex år efter Lars Gustafssons död finns hans namn än en gång på en nyutgiven bok. Agneta Blomqvist, som var gift med Gustafsson under hans sista decennium, har samlat några texter i den till formatet oansenliga boken Våra landskap som nyligen gavs ut på det nya förlaget Tragus i Stockholm. I boken finns texter av såväl Lars Gustafsson som av Agneta Blomqvist.

Från början var det en beställning som makarna fick från ett tyskt förlag för tio år sedan. De ombads skriva texter till en serie böcker där utländska författare skulle berätta om sina länder.

Boken kom ut 2013 på tyska och är grunden för den omarbetade svenska utgåvan, Våra landskap. Några kapitel har strukits, andra har tillkommit. Här finns också en tidigare opublicerad dikt av Gustafsson och några av hans stämningsfulla målningar.

Innan Lars Gustafsson dog 2016 hann makarna ge ut tre gemensamma böcker, Herr Gustafssons familjebok (2006), Fru Blomqvists matbok (2008) och Dubbelliv (Bonniers julbok 2017). I den här boken delar de solidariskt på utrymmet. Gustafsson berättar framför allt om sitt Västmanland, Blomqvist om sitt Bohuslän.

Agneta Blomqvist och Lars Gustafsson samtalar i hörsalen, Västerås stadsbibliotek, 2007. Foto: Anders Lif.

Några av kapitlen har de skrivit tillsammans, som det långa reportaget om Inlandsbanan, med den fyndiga rubriken I Europas stilla vindsvåning.

Agneta Blomqvist gör flera utvikningar från sitt bohusländska tema. Hon tar oss till exempel med till Norberg där hon och Lars Gustafsson hade en lägenhet några år. Hon gör en poäng av att kalla Norberg för ”stad”, inte ”tätort” eller ”centralort”.

I ett annat kapitel skriver hon om sin pappas uppväxt i lettiska Libau (Liepaja) och om sin egen barndoms Nockebytorg. Däremellan hinner hon med att förarga sig över hur avverkningar och okänsliga kalhyggen förstört de skogar där hon en gång strövade och plockade svamp.

Lars Gustafsson har postumt fått bidra med en samling texter där mycket har publicerats tidigare. Det långa och välskrivna kapitlet En färd över Mälaren trycktes till exempel första gången i numera nedlagda Månadsjournalen 1986 och återkom 1999 i Strövtåg i hembygden, som VLT gav ut tillsammans med Natur och Kultur.

Kapitlet De gamla vägarna kunde läsas i Expressen 2010. Avsnittet med rubriken Våtmarker kunde Västerås Humanistiska Förbund publicera i sin ”pandemiskrift” I väntan på… (2021) med välvillig hjälp av Agneta Blomqvist. Skriften gavs ut till förbundets medlemmar som kompensation för inställda föreläsningar.

Det finns fler exempel på uteblivna uppgifter om tidigare publiceringar.

Jag nämner inte detta som kritik. Självklart är det svårt att leta fram opublicerade alster av döda författare. Ofta fanns det ju en orsak till ett sådana texter aldrig kom i tryck. Men det hade varit på sin plats att berätta för oss Gustafsson-nördar om och i så fall var texterna tidigare tryckts. Eller åtminstone vilket år de skrevs.

Med det sagt kan vi som brukligt är gotta oss åt Lars Gustafsson sällsamt levande språk. Vi kan också så här i efterhand förvånat konstatera att den gode Herr Gustafsson inte gillade hur hemstaden Västerås hade utvecklats. Så här skrev han i en text från 1986:

”Västerås visar mot fjärden en övertygande grön fasad med tårpilskantade småbåtskajer och vänligt röda trähus. Kommer man litet längre in i staden ser man att det mesta är kuliss. BPA-producerade varuhusklossar, spottloskor på trottoarer av billiga cementplattor, arbetslösa i klungor. Ett slitet brukssamhälle innanför den gröna ridån, köer till Systembolaget. Den vanliga svenska åttiotalsmisären.”

Jag undrar om det verkligen var denna nästan fyrtio år gamla nidbild av Västerås som Gustafsson ville förmedla till eftervärlden om han hade fått vara med och påverka innehållet i sin sista bok?

Om detta vet jag förstås ingenting. Jag kan bara konstatera att det känns märkligt, för att använda ett av Gustafssons mest använda ord, att en så gammal, för att inte säga otidsenlig text ska prägla en bok med den förpliktigande titeln Våra landskap.

Då är det trevligare och mer inspirerande att läsa kapitlet Poeternas landskap, av betydligt senare årsmodell, där Gustafsson tar oss med på en resa i Mälardalen och i Bergslagen i sällskap med diktare som Dan Andersson, Gunnar Mascoll Silfverstolpe, Carl Wilhelm Böttiger och Erik Axel Karlfeldt.

Och Lars Gustafsson vore förstås inte Lars Gustafsson om han inte på sitt eget speciella sätt försöker beskriva hjortronets smak så här, i en text om mellansvenska myrmarker:

”Söt, hemlighetsfull och med det lätta vemodsdrag som alltid gör en kvinna särskilt åtråvärd.”

 Västerås stadbibliotek bör självklart införskaffa denna bok. Jag ställer den för egen del, med visst vemod, sist i raden i min tämligen omfattade Gustafssonsamling och tackar samtidigt Agneta Blomqvist för att hon samlade ihop dessa ”sista” texter.

Jag orkar inte räkna titlarna i min samling, men två hyllmeter är det. Minst.

Anders Lif

Akvarell ur Lars Gustafssons skissblock, utan årtal.