Än en gång har en äldre aktad medborgare kritiserat “nya tiders” språkbruk. Får jag än en gång påstå, med en dåres envishet (förlåt klyschan) att prepositionen vart kommer att vinna i längden. Varför i all sin dar ska man tvinga unga och nyanlända att lära sig en betydelselös distinktion mellan var och vart? Ja, jag vet att var syftar på läge och plats, vart syftar på riktning och mål. Men varför två adverb? Varför skriva “Var har du lagt nycklarna” men “Vart har du kastat nycklarna”?
Det går ju lika bra med selleri. Med vart, alltså. Vart går du, vart bor du. Engelsmännen har bara sitt where och det räcker för dem. Ingen kan missförstå “Vart bor du”.
Såvitt jag förstår finns det bara en förklaring till varför vi ska envisas med att hålla fast vid den onödiga distinktionen: det har alltid varit så, vi fick lära oss så i skolan.
Det räcker inte som skäl. Vart finns de andra skälen?
Usch, det språkliga förfallet har gått alltför långt. När t o m programledare i Sveriges Radio eller Sveriges Television säger “vart” i stället för “var” – ja, då är det kört. Orden betyder något – språket likaså. Låt oss ändå kämpa för att svenska språket får fortleva utan alltför mycket förfall.
Ack ja, where have all the flowers gone. Tror du verkligen, Kalle, att språket förfaller om man jämställer var och vart? Vart har blommorna tagit vägen? Var har blommorna tagit vägen?
Hamnade på det här inlägget av en slump och kan inte låta bli att berätta följande lilla historia: För ett antal år sedan stod jag på Korsvägen i Göteborg för att åka hem. Platsen är knutpunkt för många bussar och spårvagnar. Några andtrutna ungdomar kom störtande och frågade mig “Vart går femman [en spårvagnslinje i staden]?”. Eftersom spårvagnarna går åt två håll på linjen, var min självklara motfråga “Vart ska ni?”. Ungdomarna i korus “Men vart går den?”. Jag tog sats för att förklara linjens sträckning, när ett av de små liven ropade “Där är den ju!”, och så försvann de i galopp mot den just anlända spårvagnen. Det var mitt första möte med nyenkelheten i fråga.
Att vid språkinlärning förklara riktning och befintlighet kan inte vara det svåraste i processen, även om jag har den största medkänsla med alla dem, som i vuxen ålder och utan studievana – eller ens läskunskaper – måste kämpa med ett nytt språk.