Med sin tid eller ett sjunkande skepp?

Sitter och bläddrar i en klippbok från 1961. Titta på den här bilden från en ishockeymatch på Rocklunda. Ulf Kjellman gör ett av målen i VIK:s match mot Forshaga. Titta på de vita fälten på Ulfs arm och rygg. Redaktionen på VLT har helt sonika målat över tröjreklamen. Här skulle ingen få reklam gratis, nej, nej. Sånt gick inte för sig. Redaktionen skulle stå stark och omutlig, annonsavdelningen fick sköta det där med reklam.

img_0690-vik-1961-ulf-kjellman
Klipp från VLT 1961. Tröjreklamen övermålad.

 

Tröjmålandet var förstås en överdrift, men det visar hur seriöst redaktionen såg på de pressetiska reglerna och de riktlinjer mot textreklam som Svenska Journalistförbundet, SJF, fortfarande säger sig följa. I dagens portalparagraf sägs: “Se till att ingen sammanblandning kan ske av redaktionellt material och reklambudskap.”

Det finns massor av skäl till det. Jag behöver inte upprepa dem här.

Låt oss så jämföra med en sida ur dagens VLT (22 december). Det ser ut som en annonssida, men överst är den vinjetterad med ordet Reportage. Så att vi ska förstå att det handlar om en redaktionell text, och inte om annonser. Vi får läsa om var vi kan köpa svarta högklackade skor, läppstift och prickiga strumpbyxor. Butiker och priser kopplas till varorna.

fil-2016-12-22-16-39-44

Om inte detta är textreklam vad är det då?  Jag vet att slikt förekommer i veckopressen, men seriösa dagstidningar bör och har av tradition avstått från sånt här skräp. Hur kan man komma på tanken att kalla detta för “reportage”? Reportage är något av det finaste som finns inom journalistiken, det är en längre berättelse, ofta med personligt språk och känsla. VLT bjuder på riktiga reportage också, jag behöver bara nämna namnet Ann-Christine Kihl. Men detta?

Apropå textreklam, så menar SJF med rätta att en redaktion ska vara särskilt vaksam och kritisk med “publicitet kring företags, organisationers eller myndigheters verksamhet, produkter eller andra arrangemang, så att ett otillbörligt gynnande inte sker.”

För ett par dagar sedan publicerade min kära gamla lokaltidning två “nyheter” som helt tycktes bygga på pressreleaser. I den ena fick vi veta att vi skulle kunna tatuera oss nästa sommar i en “livsstilshörna” på Summer Meet. Pressmeddelandet citerades okritiskt över fem spalter med stor bild. På motstående sida hade redaktionen lika snällt och vänligt lagt in ett pressmeddelande om att en före detta västeråsare utsetts till innovationschef vid Prime som, enligt tidningen, är “en av världens mest prisade kommunikationsbyråer”. Vi förmodades tro att detta var en kontrollerad uppgift. I texten citerades pressmeddelandet rakt upp och ned, och vi fick bland annat veta att bolaget har den kunskap som krävs för att “driva förändring och skapa tillväxt”. Inte en enda motfråga. Inte ett enda försök till problematisering. PR-byrån måste ha jublat. För säkerhets skull upprepades pressmeddelandet en gång till, med samma ord i samma artikel. Det var säkert ett tekniskt misstag, men visar på bristen på tid för kontroll och redigering.

 

skarmklipp-2016-12-15-11

Tycker ni att jag är en surgubbe? Borde jag inte värna om dem som sliter så gott det går i en tid när redaktionen krympts till en nivå som vi inte kunde föreställa oss, vi som jobbade i en tid när papperstidningen ännu var en framgångssaga?

Jo, jag kanske är en osolidarisk surgubbe. Men journalistiken måste tåla att debatteras. Sakligt. Jag känner snart inte igen den tidning jag levt med sedan 1950-talet och varit anställd på i mer än 30 år. Det finns mycket bra, det finns ambitioner, men en kedja är aldrig starkare än den svagaste länken. Och i dag är kedjan oroväckande svag.

Varför ska prenumeranter betala för att, som i dag, få läsa om en kvinna som är orolig för att hennes porttelefon inte fungerar? Först mot slutet av artikeln får vi veta att telefonen är OK igen. Antagligen fanns vare sig tid att stryka och skriva om eller att byta ut texten.

Jag avundas inte chefredaktören Daniel Nordström, som säkert vet hur god journalistik ska bedrivas, men som är pressad av sparpaket och dessutom har sju olika tidningar att ta hand om. Samtidigt.

Papperstidningen är fortfarande basen för intäkterna, såvitt jag förstår. Den får inte glömmas bort i en tid med webbpubliceringar och allehanda resurskrävande live-tv. Ibland känns det som om besättningen bryter loss brädor från båtens köl för att bygga en ny styrhytt när vågorna blir höga i motvinden.

 

 

En gamling på högskolan

Idag är det söndag. På fredag är jag inbjuden till Mälardalens högskola för att föreläsa på kurs som heter Skrivande i ett medieperspektiv och ingår i ett treårigt språk- och kommunikationsprogram. Jag är redan nervös.

Jag är 70 år. Det är bara att erkänna, om än motvilligt. Jag tänker tillbaka på mig själv som 20-åring när jag läste statskunskap i Uppsala. Året var 1966, det känns ju inte så avlägset… men så började jag fundera hur jag då hade sett på en gästföreläsare som var 70 år. Han eller hon (en dag ska jag nog också börja skriva hen) hade då, 1966, varit född 1896 och hade fyllt 20 under det första världskriget.

Som 20-åring hade jag upplevt den personen som mycket gammal, det är jag säker på. Det är samma tidspann bakåt som uppstår när jag nu berättar för unga studenter att jag är född 1946.

OK, jag hoppas att studenterna på högskolan inte ser mig som en gammal stöt utan som en värderad äldre gentleman med bred erfarenhet från den massmediala världen, åtminstone lokalt här i Västerås.

För ett par år sedan berättade jag i en krönika om hur det var när jag anställdes på VLT några år in på 1970-talet och klev in i en värld jag drömt om. Nyhetstidningens värld. Första intrycket av gamla tidningshuset på Stora gatan var bedövande. Efter att ha passerat växelns nålsöga kom man så småningom till ett märkligt fönsterlöst rum i ett bygge inne på gården. Centralredaktionen. Med en hemsk grön filtmatta med kaffefläckar som aldrig gick att tvätta bort men med en omisskännlig doft av tidning.

Då fanns ännu några av de gamla manliga murvlarna kvar, de som bar vita skjortor med uppkavlade ärmar och lagom löst åtdragna slipsar, de som hade sett allt och hört allt. Anders Y Pers skrev ännu sina ledare, han som närmast var legendarisk efter sina orädda protester mot regeringens eftergifter för nazismen under kriget.

Som nykomling lärde jag mig vrida in papper i skrivmaskinen med en cigarett i mungipan. Jag kunde snart släntra in efter ett knäck (uppdrag) och randa (skriva) ett lämpligt antal odödliga utgångar (stycken). Hade man tur kunde grejen platsa i vänsterkrysset (uppe till vänster på förstasidan).

I dag skrivs och redigeras texten direkt på en dator. För fyrtio år sedan behövdes en armé av tidningsarbetare för samma jobb. Jag minns de gröna manuslapparna. De kallades matsedlar. De var små så att man lätt kunde knöla ihop dem och skriva nya, med än mer lysande formuleringar.

Matsedlarna lämnades till den allvetande nyhetschefen som ännu inte kroknat av övertid och John Silver utan filter. Han grymtade något och gav texten vidare till en redigerare som strök litet här och där och försåg matsedlarna med magiska typografiska anvisningar.

Blyet var förstås borta från VLT-sätteriet när jag började. Den här bilden är mycket äldre, från 1920-talet. Bildkälla: Marianne Landins bildsamling.
Blyet var förstås borta från VLT-sätteriet när jag började. Den här bilden är mycket äldre, från 1920-talet. Bildkälla: Marianne Landins bildsamling.

 

Arbetsledaren på sätteriet, som av någon anledning kallades faktor, bar matsedlarna till perforeringen där lydiga grafiker skrev in de eviga sanningarna i maskiner som spottade ut hålremsor och spalter.

Efter det väntade skärselden i en glasbur, befolkad av den numera utdöda yrkeskategorin korrekturläsare. Det var blyga men bildade personer som ändrade Vänern till Vättern om det behövdes.

Korrekturet skrevs in på nytt, spalterna skars och klistrades upp på sidan efter redigerarens skiss. En grafiker klistrade, en redigerare övervakade. De fackliga skrankorna var lika rigida som dukningen på en Nobelmiddag.

Hur sidorna hamnade på tryckeriet har jag ännu inte fattat. Internet var ju lika avlägset som ett rött hus på månen.

Om detta kan jag ju berätta. Men sedan då?