En professor på högskolan, Anders Garpelin, har den senaste tiden skrivit krönikor på VLT:s ledarsida där han beskrivit bostadsplaneringen som något närmast korrupt, utövat bakom de skumma kulisser som vi vanliga dödliga kallar för den representativa demokratin.
Professorn har inte fått vara med och lägga sina kloka synpunkter på varför det inte ska byggas några hus på den gamla tennisbana som ligger alltför nära hans egen bostad.
Jag lägger mig inte i just den aktuella byggfrågan vid Jakobsbergsplatsen. Husen kan byggas både högre och lägre, mer eller mindre tätt, eller inte alls för den delen. En sak vill jag dock göra klar: byggplanen handlar inte om “Djäkneberget”. Jag är född och uppväxt i Västerås och har aldrig i mitt tämligen långa liv förknippat den där markbiten i närheten av Jakobsbergsplatsen med Djäkneberget. Men det passar väl bra in i argumentationen, förstår jag. Våra folkvalda utmålas som tondöva lakejer till byggbolag som vill förstöra en av stadens klenoder, där till och med grodorna fått en fristad.
Nej, vad jag vänder mig mot är den krönikerande professorns sätt att tala om för oss fåkunniga vad demokratin går ut på. I sin senaste krönika kräver han att byggplaneringen ska bli en fråga i kommunalvalet 2018.
Som om det vore en ny idé!
Som om det vore något nytt, lanserat av den kunnige professorn.
Jag har bevakat och följt valen här i stan i fyrtio år och i varje val har byggfrågor stötts och blötts. Har det undgått professorn? Det har varit planprogram och översiktsplaner hit, detaljplaner och miljökonsekvenser dit, det har pratats om Öster Mälarstrand, om Östra hamnen, om parker, om grönområden, om Geddeholm, om Barkarö, om… jag ska inte trötta er med fler exempel. Demokratin lever, även om några boende på Jakobsbergsplatsen just nu känner sig förfördelade.
Professorn tycks också tro att befolkningsprognoser är självuppfyllande, på något mystiskt sätt. Om staden ser till att ha planer och beredskap för en framtida befolkning på, säg 250 000 invånare, så innebär det inte att det blir så många i vår lilla stad. Det kan bli fler, det kan bli färre. Beredskap är en sak, verkligheten en annan. Professorn tycks faktiskt på allvar tro att man kan hejda en befolkningsökning om man planerar för färre invånare och sänker beredskapen.
Ska vi hindra folk från att söka sig hit med skyltar vid infarterna? Eller med uppmaningar på stadens hemsida, om att vi inte ryms fler här?
Mest konfunderad blir jag av den förment akademiska insikten, som drabbat professorn och som han frankt delar med sig av, att en “befolkningsexplosion” ställer “stora krav på ökade skatteintäkter om inte kalaset ska betalas med lånta pengar”.
Är det inte just en ökande befolkning som ger ökade skatteintäkter? Och tvärtom: ju färre skattebetalare, desto lägre skatteintäkter. Ingen vill ha en stagnerande och åldrande befolkning. Det, om något, kostar pengar.
Eller har jag missat den senaste utvecklingen av den samhällsekonomiska teorin vid Mälardalens högskola?
Kom igen, professorn. Bättre argument behövs för att stoppa några hus vid Jakobsbergsplatsen. Så enkelt avfärdar man inte den representativa demokratin.
